Poseidon, ankan och jag

De senaste dagarna har jag fått, inte en...utan hela två för tidiga julklappar! Den ena var inslagen i tomtepapper och med snöre och allt. Den andra damp ner i brevlådan i en vakumförpackad plastförpackning med ett medföljande brev tryckt på rött A4-papper.

Inuti min första julklapp dolde sig en badanka. Men inte vilken badanka som helst! Det är badankan som man inte visste att man behövde och nu när jag har fått den kommer vardagen aldrig bli sig lik. Den är gul och ser ut som en badanka brukar göra, men den har oanade talangen då den kan mäta badtemperaturen (BÅDE celcius och Fahrenheit!) samt har en radio (BÅDE AM- och FM-band!). Helt plötsligt blir det lite roligare att duscha på morgonen. Jag funderar på att köpa kompletterande halkskydd till badkaret då risken finns att man rockar loss, trillar och slår huvudet i kaklet. Jag testade badankan igår kväll när jag tog mig ett värmande bad. Den knastrar lite när den guppar omkring på vattenytan och det är lite si och så med mottagningen. Dock märkte jag efter en liten stunds experimenterande att jag kunde sträcka upp ena benet som antenn och då blev mottagningen perfekt. Så där låg jag i mitt skumbad med ena benet uppe i luften och skålade med Lugna favoriter som ljöd från badankans bakhuvud. Det var en mycket mycket fin julklapp och jag blir glad varje gång jag ser den.

Den andra julklappen kom som sagt vakumförpackad. På det röda följebrevet stod det God Jul från Poseidon. Förra året fick jag en penna utav Poseidon. Den var väldigt användbar. Detta året fick jag en fleacefilt med Poseidon-loggan på. Det var ju väldigt generöst av dem, men jag vet inte riktigt när jag ska ha den bara. Jag hoppas inte de tar illa upp om jag säger att det inte är så fint att ha en fleacefilt med Poseidon-loggan hängandes över armstödet på soffan. Däremot kan jag ju alltid ha den som en picknickfilt!

Min oerhört oromantiska sömn

Jag är fantastiskt duktig på att förstöra min egen tidsplanering. Speciellt genom att sova. Så här:

Jag ligger här i min säng, kroppen är tung mot min ikeasäng. Det finns inte en chans att jag orkar lyfta på armen som jag ligger på för att underlätta för blodflödet, istället så känner jag små lätta stickningar stråla från axeln och ut till fingerspetsarna som sakteliga börjar domna av. Jag drägglar lite på min kudde. Jag fiser lite. Och när jag hör mig själv börja snarka tänker jag "Mmmm, det är så skönt att sooova" och så ler jag i sömnen innan jag faller in i någon slags medvetslöshet. Och jag struntar fullkomligt i att jag egentligen borde gå upp och göra nyttiga saker. Nyttiga saker som jag planerade att jag skulle göra kvällen innan jag somnade.

Det är kanske inte är en fullt så romantisk syn av mig sovandes, men jag brukar skärpa mig om jag sover med någon. Jag brukar i alla fall inte medvetet ta mig friheten att släppa ut fisar i det fria och jag försöker åtminstone att inte dräggla alltför mycket.

Ibland svider sanningen. Men är det inte så här alla människor faktiskt sover?

Vad julhets gör med människor

En kvinna skyndade förbi mig med en mängd kassar i händerna. Hon är uppenbart stressad och och stöter till mig så att jag halvt tappar balansen. Hon ber inte om ursäkt. Hon vrider inte ens på huvudet som en reaktion. Hon skyndar bara vidare med ilskna klackar mot gatstenen. Hon gör en snäv sväng och ska precis gå in i en butik. Hennes kassar drar med sig en stor julbock i granris som står utanför och jag hör henne svära lite för sig själv samtidigt som hon försöker balansera upp bocken igen. Det lyckas inge vidare. Road av situationen stannar jag till och låtsas kika in genom ett skyltfönster. Ett butiksbiträde kommer ut.

- Är allt som det ska? frågar butiksbiträdet och tittar frågande på kvinnan och sedan på bocken.
- Nej, getfan bara välte!! väser kvinnan upprört.
- Det är ingen fara. Jag fixar det. Butiksbiträdet ställer bocken till rätta.
- Tack. Jävla jul...

Lika snabbt som hon skyndade sig förbi mig skyndar hon nu iväg från butiksbiträdet som står och ser frågande ut.

Spela roll

Jag fick ett sting av ensamhetskänsla. Och idag är jag verkligen sjukt omotiverad till att skriva på uppsatsen. Jag sitter hellre och knaprar småkakor och kollar på meningslösa ordprogram där man aldrig vinner jackpot ändå. Men nu när man ändå är sjukt omotiverad kanske man skulle ta sig en julklappsrunda istället. För att få lite julefrid...i framtiden.

"Det känns som om jag lever i en Retur-fabrik"

Bredvid mig på spårvagnen sätter sig en alkis. Han luktar och är smutsig och jag trycker mig mot fönstret. Jag försöker intala mig själv att han också är människa och ändå har rätt att åka med vagnen. Han sitter med en penna och ett vykort av kungafamiljen och ska knåpa ihop en text.

- Hur stavas "känns?" frågar han mig. Det är en lustig fråga eftersom jag alltid själv stavar fel på just det.
- Två 'n', chansar jag.

På vykortet har han med knackiga bokstäver printat ner "Det känns som om jag lever i en Retur-fabrik". Jag ler åt vad han skrivit. Han ser att jag ler.

- Man måste ju skoja till det ibland, säger han och ler med hela sin förstörda käke och bruna tänder.
- Ska du ha dig en sup? frågar han sedan och sträcker fram en flaska Pepino.
- Nej tack det är bra för min del...

Jag kan inte låta bli att le ännu mer åt vad han skrev. Det var på något sätt ganska så fint uttryckt.

Livet i en Aladdinask

Jag köpte mig en Aladdinask igår kväll. Det var ju både väldigt onyttigt och oekonomiskt av mig. Hela sjuttio kronor betalade jag för denna lilla dyrgrip. Med tanke på att jag inte äter varken körsbärslikören, ägglikören, romrussin eller den där stora vita bollen i mitten så var det tämligen slöseri med mina knapert ihopskrapade studentpix. Men nu köpte jag den i alla fall, för gräddnougatens skull och min mage kurrade tacksamt medan jag smaskade på den. Efter fem bitar började jag dock må illa och jag funderar lite över om chokladen kommer hinna bli oätlig och alldeles för gammal innan jag lyckats peta i mig den.

I en Aladdinask är det ju alltid körsbärslikören som blir kvar sist. Det är ett scenario som stämmer till punkt och pricka hos varenda en som köper en kartong. Till och med i Marabou's reklam för Aladdin. Och då kan man ju ställa sig fråga; om nu Marabou är medveten om att körsbärslikören är den minst goda (notera min diplomatiska formulering) biten i asken och alltid blir kvar sist, varför i all världen plockas den inte bort och ersätts med någon annan lite godare bit?

Hemma hos oss heter det att "vi lämnar körsbärslikören till mamma, för den tycker hon om". Jag vet inte riktigt om det är så att hon faktiskt tycker om körsbärslikören på riktigt eller om hon liksom bara "förbarmar sig" över den för att ingen annan gör det.

Min plånbok, dina byxor?

I fredags var jag och Miriam ute och drack drinkar, vi pratade strunt och om framtiden. Om julen. Om kärleken. Vi pratade kort och gott om allt det där som man brukar diskutera när man är ute och drinkar. Kvällen blev kort dock. Precis som alla andra kvällar blir nuför tiden. Klockan tio gäspade jag otrevligt stort och drog mig hemmåt. Det var biljettrazzia på vagnen, som alltid på helgdagarna. Jag plockar fram min plånbok och låter handen vila mot mitt ben i väntan på att bli kontrollerad av de stora blå jackorna med "Göteborgs spårvagnar"-loggan på. Till min stora förvåning inser jag att killen som sitter bredvid mig har ett par byxor i exakt samma tyg som min plånbok. Det hela ser väldigt lustigt ut och jag försöker kväva fnisset som bubblar upp från magen. Men det är redan för sent. Killen har upptäckt min plånbok och jag ser hur han först tittar på den en lång stund för att sedan titta ner på sina byxor en ännu längre stund. Sedan skruvar han lite obekvämt på sig, drar med handen på sina byxor och vänder huvudet mot en av de blå jackorna. Räddad av gongongen. Jag stoppar ner min plånbok i väskan och han stoppar ner sin plånbok i sin innerficka. Sedan låtsas vi båda som om ingenting har hänt.

Min plånbok är riktigt snygg.

Vad har hänt med tiden?

Om det finns någon med förmågan att frysa tiden, om än bara för en kort stund, så är det hög tid att träda fram och göra något åt saken. Tiden springer mer eller mindre ifrån mig och jag vet inte alls hur jag ska kunna råda bot på den stress som blivit ett vardagligt moment i mitt liv. Jag skulle ju pyssla och jula hela december. Jag skulle baka lussekatter, koka knäckt, göra massa annat gott och roligt! Men jag hinner banne mig inte! Och framtidshetsen? Ey! Don't push it too far!

Vi gick på julkonsert med Unikorus i Hagakyrkan igår. Stämningsfullt och så vackert att mina små hår bakom örat ställde sig rakt ut. Vi glöggade och knaprade godsaker hos Fanny sen, men med stressen rinnande i blodet blir jag trött bara efter ett litet minitag och jag gick hem för att krypa ner under täcket och vila min utmattade kropp. Jag vaknade av att syster ringde vid 10.15 och var i julklappstagen....tur att det finns dem som tänker på det. Jag måste ge båda mina systrar en eloge för deras insatser iår. Jag har liksom bara glidit med och sluppit tänka på det mesta.

Nu ska jag sätta mig och söka lite jobb. Vuxet värre.

Göteborg i december

Himlen håller på att regna sönder och samma. Och människorna tycks spolas med i rännilarna som bildas på iskall och hal asfalt. Alla miljontals små lampor som pryder vår julstad dränks i mörkret och träden väser otrevligt och piskar med sitt grenverk. Göteborg i december.

Jag tycks ha förlagt mig själv i en kombinerad jul- och framtidshets och jag tror inte tomten gillar vädret han heller.

2-3 portioner Dubbel Nougat

En Dubbel Noguat, på 54 gram, från Marabou innehåller följande:

Socker, hasselnötter (22 %), vegetabiliskt fett, mandel (9 %), kakaomassa, mjölksocker, kakaosmör, skummjölkpulver, vasslepulver, smörfett, emulgeringsmedel (sojalecitin E476), arom. Kan innehålla spår av jordnötter, ägg och vete.

Läser man vidare på den guldiga lilla förpackningen står det så här (jag citerar):

"Innehåller/Sisältää/Contains 2-3 portioner/annosta/servings"

Jag drömde att jag hade hjärtfel i natt. Om jag nu smäller i mig denna syndigt goda Dubbel Nougat, som egentligen ska delas systerligt och broderligt i två, möjligtvis tre delar (om man är generös), är det då mitt hjärtfel uppstår?

Om att vara normal

Bredvid mig på biblioteket sitter en kille med fotografiskt minne. Han scannar in texten genom att dra fingerspetsarna över sidorna. Ibland stannar han upp, sluter ögonen och verkar ta en stund till att låta alla bokstäver sjunka in till ett sammanhang. På mindre än en halvtimme har han slukat en bok på säkert fyrahundra sidor. Samtidigt som jag är faschinerad över hans förmåga kan jag inte låta bli att känna mig stressad. Han sitter där bredvid, läser några hundra sidor i ett nafs medan jag tragglar med sju sidor i en pdf-fil.

Ibland känner man sig ganska så vanlig och normal, vilket kan vara ytterst tråkigt.

En elefant balanserade

Tiden springer ifrån mig och jag kan inte greppa den. Fjärde december. Om fyra veckor ska uppsatsen vara klar. Jag har aldrig missat en deadline förut, men nu börjar jag bli lite orolig. Jag sitter på en balkong i det runda biblioteket och blickar ner på alla små människor där nere som har böcker uppslagna framför sig och gnager lite på pennan. Undra om de också är oroliga? Framför mig hänger den enorma lampan från en tjock vajer i taket, glaskupor i gröna och gula färger på en stålstomme. Jag har alltid undrat vad det egentligen ska föreställa. Ett träd? Den är ganska så ful.

Ryan Adams gör mig sällskap från itunes. Jag drömmer mig bort. För det finns så mycket att drömma sig bort till som inte har med uppsatsen att göra. Jag skrev för några dagar sedan att jag oroade mig för framtiden. Det gör jag. Mer än någonsin. Men just idag oroar jag mig mer för nutiden än för framtiden. Jag tror jag tappade bort min skugga igår, och på spårvagnen slutade jag existera för en kort stund.

Jag gick och la mig tidigt igår i förebyggande syfte, men oron malde inuti min lilla kropp och själen fick ingen som helst ro. Jag låg och funderade på om jag skulle gå ut en sväng. Mörkret och kylan skrämde mig inte som det brukar. Istället hjälpte det mig att andas.

Jag var den enda som var ute och sprang klockan tolv på natten.

Mitt liv just nu

Jag har tendens att relatera mitt liv till låttexter.

Oh Laura - Release me

I am the wilderness locked in a cage
I am a growing force you kept in place
I am a tree reaching for the sun
Please don't hold me down
Please don't hold me down

I am a rolling wave without the motion
A glass of water longing for the ocean
I am an asphalt flower breaking free but you keep stopping me
Release me
Release me

I am the rain that's coming down on you
That you shielded yourself from with a roof
I am the fire burning desperately but you're controlling me
Release me
Release me

Hej hej åklagare

Det är så tyst. Vad gör allt folk runt omkring i vår stad? De kanske i och för sig gör som jag. Sitter hemma och äter julkorv. Min päronkonjakkorv. Och dricker varm choklad och käkar ostmackor. För det är precis det jag gör.

Jag och flickorna drack bubbel och gick ut en sväng igår, bara för att få dansa bort vår överflödiga energi och få förlora sitt förstånd åt alkoholen. Det var varmt och trångt, bara av att andas alkoholångorna som hängde i luften gjorde mig berusad. Någon tar tag i min arm och säger:

- Alltså, du är nog det vackraste jag någonsin sett... Han tar tag i väggen för att hålla balansen, försöker fästa blicken in i mina pupiller. Jag kan inte låta bli att skratta till åt hans taskiga försök.
- Tack, gulligt sagt av dig, men jag tror knappast på det. Ha det fint du! Inombords suckar jag.
- ....nej vänta....jag är åklagare.
- Kul för dig.
- Och så heter jag Kristoffer. Ska vi hångla?
- Nej. Han suckar, sippar från sin ölflaska och vänder sig om. Jag börjar söka mina vänner med blicken. I bakgruden hör jag honom säga;

- Hej, jag heter Kristoffer....fan va fin du är! Jag är åklagare....

Jag går därifrån och flinar och jag flinar fortfarande. Nä, jag trivs så bra här. I min soffa.

Vem har tagit julen?

Det har riktigt kliat i fingrarna de senaste dagarna efter att plocka fram alla julsakerna. De få jag har vill säga. Jag satsar på kvalitet framför kvantitet. Och så igår, när det äntligen blev tillåtet att pynta, så kunde jag inte hitta julkartongen. Med ett förfärat inre genomsökte jag varenda liten milimeter av vinden och lägenheten. Ingenstans! Jag hade städat bort julen och kunde inte hitta den någonstans. Det visade sig, efter någon timmes letande, att jag hade kastat själva kartongen som jag brukar packa ner julen i och att jag istället har spridit ut alla grejor på diverse olika ställen. Mycket praktiskt tänkt av mig. Men lite pyntat blev det allt. Eller nja, mitt vardagsrumsfönster ser ungefär ut som ett skyltfönster till en julpyntsbutik, men eftersom jag inte har någon gran så måste jag ju hänga upp allt fint någonstans. Till och med en av mina "julfeér" som jag märkte hade ofrivilligt amputerat armen i sin lilla kartong, fick hänga där i fönstret. Ingen är ju perfekt, det har varit de senaste dagarnas kontenta. Och hade jag inte låtit henne hänga där i fönstret hade jag gått emot det jag själv står för. Hon har ju ändå vingar, då klarar hon sig med en arm.

Nu ska jag ta mig ett glas hallonsaft och pyssla vidare till tonerna av Billie Holiday.

Innan det är för sent

Det vore synd att påstå att jag är någon tårtfantast. När alla andra barnen kastade sig över tårtan på barnkalaset var jag ett snällt och fogligt litet liv som tuggade vidare på min vaniljbulle. Det gör jag fortfarande. Kanske tar jag någon torr liten kaka som smular sönder i min munhåla och belönar mina smaklökar med små lyckokickar av sötma. På senare år har jag lärt mig äta tårta av ren artighet. Ibland kan jag till och med tycka att det är ganska så gott. Men det finns en tårta som i princip kan självutnämna sig till världens åttonde underverk. Jag minns att det var i mellanstadiet som tårtan kom till mitt hjärta och aldrig ville släppa taget. Den välkomnade mig till och med till vuxenlivet när jag tog studenten.

Sist jag åt denna makalösa, fabulösa tårta var jag uppriktigt lycklig och jag tror nog att det gnistrade till som små diamanter i mina blågröna ögon. Men att säga att "tårta på tårta kan ingenting hända" är bara tokigheter. För jag ska tala om för er vad som händer när man skapar sig en tårta på tårta-situation. Det som händer är att ett stort tårtberg fastnar i gravitationskraften fälla och allt blir bara en enda röra. På något lustigt vis kan man ändå inte släppa tanken om att tårtan eller accepter att den har gått förlorad utan man kastar sig ner på golvet för att rädda det som räddas kan. Femsekundersregeln. Det gäller att agera snabbt och rädda så mycket som möjligt.

Innan det är för sent.

Litet men stort

Står man stadigare på jorden om man har stora fötter? För om det är så, så kanske det är därför som jag snubblar varje gång världen vinglar till. Mina fötter är ganska små så det blir ju mindre yta att balansera på. Men å andra sidan är mitt huvud också ganska litet men ändå ryms en hel del där inne.

Vad framtiden har planerat

Jag tänker på framtiden. Det har jag gjort mycket den senaste tiden. Jag funderar och fantiserar. Och de finaste bilderna som jag skapar, ramar jag in och hänger upp på en tavelvägg inuti mitt huvud. Det är kanske inga större drömmar, men det är åtminstone något att sträva efter. Jag har en tanke om hur jag vill att mitt liv ska se ut, vad som ska hända och allt vad det innehåller. Men det är bara en fantasi. Vad verkligheten har tänkt sig för mig får man tåligt vänta och se. Jag botaniserar bland mina känslor, vänder och vrider för att kunna se dem ur alla tänkbara vinklar. Jag lyssnar till mina egna andetag, det har jag aldrig gjort förut. Jag granskar min kropp och mina ansiktsuttryck i spegeln och tänker att jag är nog en ganska finurlig liten varelse ändå. Jag längtar och trånar efter det där speciella, precis som alla andra gör. Jag tror aldrig att man slutar tråna, även om man redan har det. Det där speciella. Jag läser all graffiti längs spårvägen och tänker att det säkert finns något djupare mening med allt. Till och med med det som kan tyckas vara meningslöst klotter.

Jag undrar vad livet har planerat för mig.

Postleverans

Jag har vikt cirka sexhundra papper. Jag har vikt cirka tvåhundra kuvert. Jag har stoppat i papprerna i kuvert, matchat numret på det vikta svarskuvertet med adresslappen och klistrat igen. Det tog mig "bara" sex timmar. Och för att inte slita ut mina händer alltför illa vid "tillplattandet av allt vikande" så tog jag min grillvante till hjälp. Hade jag varit tvungen att slicka igen kuverten hade jag förmodligen börjat storlipa, men ibland är det bra fint med självhäftande. Nu ska jag bara posta alla brev. Problemet är bara att de får inte plats i endast en postlåda. SÅ många brev har jag suttit och knåpat ihop idag.

Jag kommer drömma om brev.

I-landsproblem på hög nivå.

Stolthet och skönhetsfläckar

Stolthet.

Jag vill leva mitt liv, göra mina val och kunna se tillbaks på mitt liv och känna stolthet. Stolthet över att ha gjort det allra möjligaste för att ha ett fint liv. Jag vill ta tillvara på det som är bra. Förkasta det som inte gör mig lycklig. Jag vill överleva och känna mig stolt.

Denna meningslöshet som jag varje morgon vaknat upp till den senaste tiden håller inte längre. Jag är trött på livet och det ska man inte vara vid tjugotvå års ålder. Det håller inte i längden - det gör mig knappast stolt. Så jag köpte mig lite böcker idag. Jag tänker fylla mitt inre med andras ord, tankar och erfarenheter. Och så köpte jag mig en hyacint så att jag kan se hur någonting växer och att tiden inte står stilla.

Jag ger upp tanken att sträva efter någonting perfekt. För perfekt existerar inte. Även den mest retuscherade reklamskylt har sina skönhetsfläckar.

Saker värda att veta

Någon hejade på mig på spårvagnen idag. Jag har aldrig sett personen förut. Tror jag inte. Men det såg ut som han kände mig. Vilken tur han har i så fall.

Utanför mitt fönster, i cykelstället, står en trehjuling parkerad. Precis som de stora cyklarna. Väldigt sött.

Mitt internet har uppgraderats från 3,6 Mbit/s till 7,3 Mbit/s till samma pris. Väldigt generöst måste jag säga.

I övrigt filar jag på min önskelista. Kastruller, Alfapet och lite lycka.

Till Tobias skrev jag nyss; jag kommer klara mig, eller hur? Det känns bara skönt att få det bekräftat från någon annan. Från någon lite mer jordnära än mig själv.

Och på aftonbladet.se kan man se flashgrafik om vinterkräksjukan.

Min nya sfär

Jag köpte en macka och en kaffe och slog mig ner med min dator i den lilla lugna vrå på biblioteket. Jag fullkomligt älskar atmosfären här. Det är inget speciellt med den egentligen. Det är ett helt jättevanligt bibliotek men på något vis får mina tankar utrymme att vila lite från sitt vanliga karusell-liv och mina lungor kan andas något sånär neutral luft. Jag andas in ord och meningar från de gamla böckerna i hyllorna och mina öron badar i tystnaden. Det finns en möjlighet för uppsatsen att kunna bli något mer än bara tio meningar på ett annars blankt papper här. För jag klarar det här, eller hur? Hur ensam jag än känner mig så kommer jag klara det. Jag kommer längta efter en famn att borra in mitt ansikte i då jag knatar hem från biblioteket de mörka decemberkvällarna, till någon som säger hej hej sockertopp, du är en stark person och jag beundrar dig! Men jag kommer klara mig, trots längtan och lite hjärtesorg som förföljer mig som en dimma. När jag går hem från mitt bibliotek ska jag promenera genom Haga, varje dag, känna snöflingorna som landar på min näsa, jag ska snufsa i mig grandoften och titta upp på juldekorationerna som dinglar mellan husen, kanske smiter jag förbi Phillies design och köper mig någon ny vacker julgranskula för alldeles för mycket pengar. Och så ska jag tänka: Nästa år ska bli mycket bättre!

Att marknadsföra sig själv

För den som har varit på en av handelshögskolans arbetsmarknadsdagar vet att det tenderar att vara ett ganska så påkostat jippo. Lilla julafton skulle man väl också lite krasst kunna säga. Jag brukar spendera tiden med att sno åt mig gratispennor och godis, men eftersom jag får ut min examen till våren tänkte jag att det var hög tid att göra något mer seriöst av det hela. Att marknadsföra mig själv! Men tyvärr började luften pysa ur tre meter innanför entrén och fortsatte pysa sakta men säkert ju längre in i djungeln av montrar jag kom och käcka leenden blev alltför närgångna. Först när jag gick in på toaletten och såg mig själv i spegeln märkte jag hur illa det verkligen var. Jag smälter samman med Göteborgs grå och dystra väder. Blek och glåmig stod jag och tittade in i mina trötta ögon. Här kan inte marknadsföras något. Inte idag. Jag nöp mig i kinderna för att få lite färg och snodde åt mig en bulle, en macka och lite chips från montern med gratismat och knatade hemmåt.

Jag tar tag i det där nån annan dag. Någon dag med lite mer energi till övers.

Ett cocktailglas med c-vitamin, tack!

Ett försök att ta mig ur min apati. Med pencillinet flytande i mitt blod och med budgettejp från någon lågpriskedja har jag försökt tejpa ihop mitt hjärta och min själ. Åtminstone idag. Jag tog en varm dusch, bytte från mina mjukiskläder till en svart klänning (med tjocka strumpbyxor under förstås), jag sminkade över mina mörka ringar under ögonen och satte lite rouge på mitt bleka ansikte. Jag log åt min spegelbild. Vilken pajas jag är ibland! Så gick jag ut till köket, tog fram ett cocktailglas och hällde i en c-vitamin (hallon och tranbär), tände lite ljus, gick till vardagsrummet och satte på Babyshambles. Nu struttar jag fram i min lägenhet, tar mig i kragen och städar upp all sjukdom och fallna tårar samtidigt som jag smuttar på min hälsodrink och lagar spenatsoppa!

Att plocka fram minnen

Jag har pratat Kent-minnen idag med Anders:

Åsa säger (11:52):
För fem år sedan så såg jag dem också, här i Gbg....Tillsammans med en vän. Jag hade en lånad röd t-shirt, ett par tajta blå jeans som jag snott från syrran och en svart vinterjacka över. Och på natten sov vi i ett kök nånstans i Masthugget och så fick jag nästan hjärntumör av min 5110 eftersom jag pratade med dig tills batteriet tog slut.

Anders säger (11:53):
Hahaha, det minns jag!

Anders säger (11:53):
Det var ett dyrt jävla samtal!
__________________________________

Och med Tobias:

Tobias säger (11:57):
Mitt bästa Kent-minne: Discolada i Överlida. Kompisen hade precis fått körkort, vi åkte dit nyktra. Lokalen rymmer 2000. Kanske 200 var där för Kents skull. Isola.

Åsa säger (11:58):
Gud vad du är gammal.

Tobias säger (11:58):
Mm...V&A var kass, däremot var D&JD helt ok

Tobias säger (11:58):
Jepp ;)

Hakuna matata

Lantlolla som jag är höll jag på att tappa hakan när några klasskompisar såg en skylt som varnar för kossor och utbrast "vilken söt skylt, jag har aldrig sett en sådan förut!". Jag är uppväxt med dessa skyltar med femtio meters mellanrum ungefär.

Och trots att det tar emot att erkänna det så råkade jag ut för en liknande situation förr förra helgen när jag och syster gjorde vår utflykt till julmarknaden.

- Såg du skylten? Jag har aldrig sett en sådan förut. Sa jag till min syster som kör.
- Nä? Vad var det för skylt.
- Varning för vårtsvin.
- Åsa, vårtsvin är sådana som Pumba. De lever i Afrika.
- Jaha! Men det var nog inte skogen full av Pumbor de syftade på. Det var kanske vildsvin då.

Det finns de som brukar kalla mig för en klok människa. Jag klandrar dem inte om de nu börjar tvivla en aning (pyttelite bara). Men visst vore det lite mysigt med Pumba skuttandes omkring i skogen.

Konsten att hata söndagar

I detta nu finns det två möjligheter: antingen är det gravt fel på mig, eller så är det ett gravt fel på datorn. En tredje möjlighet kan i och för sig vara att det är en kombination av grava fel som gör mitt liv miserabelt.

1. Jag har aldrig gillat söndagar.
   
2. Denna söndag är inget undantag. Jag sitter hemma i min lägenhet och är sjuk. Mina Ipren är snart slut och jag är alldeles för matt för att gå ner till Apoteket för att köpa nya. Jag har feberyrat otäcka saker hela natten och jag kan inte äta något eftersom jag inte kan svälja.
3. Jag bestämmer mig för att förflytta min handikappade kropp från sängen till soffan för att istället titta på film. Att göra något nyttigt av min söndag menar jag.
   
4. Men tydligen så har både VLC Media Player och Windows Media Player bestämt sig för att bojkotta allt som har med mina DVD-skivor att göra.
5. Efter två försök att installera om programmen inser jag att det förmodligen är själva DVD-läsarens fel i datorn. Låt mig med irritation påpeka att datorn är inhandlad för endast någon månad sedan eller så.
6. Min okunnighet kring allt som har med tekniska prylar att göra skjuter i höjden med en febertopp och jag lipar snart en skvätt. Jag säger ju att jag avskyr söndagar!
   
7. För om det är så att jag inte kan titta på mina DVD-skivor så betyder detta lite krasst sett att jag måste titta på TV istället. Och för den som granskat TV-tablån en söndag som denna kan ganska snart konstatera att det enda som sänds är usla gamla repriser och dussintals av hysteriska ordprogram där det ändå är omöjligt att vinna pengarna.

Himla skit.

Purple Rain

Jag vaknade av en dröm i morse och sedan kunde jag inte somna om. Jag drömde att jag hittade en låda med en massa blandskivor. Ovanpå blandskivorna låg ett blandband (hej hej 90-tal!) med texten "Research-låtar" (undra vad jag fått det ifrån?). Jag var väldigt nyfiken så jag lyssnade på första låten. Det var Purple Rain med Prince. Sen vaknade jag och låg och nynnade på låten hela morgonen medan Göteborg vaknade till utanför fönstret. Undra om drömmen betyder något?

Att göra det med stil

För den som vet så är jag en skooman. Jag har en viss förkärlek till att köpa skor, gärna ett par i veckan. Jag älskar mina mörkbruna Le Coq-skor. Problemet är bara att de är väldigt varma på sommaren och väldigt hala på vintern. Det var jag och pensionärerna som halkade över torget idag och höll tungan rätt i mun. En yngre kille (när man är tjugotvå år och skriver "yngre kille" menar man någon som är kring tjugostrecket) sprang förbi med lätta steg och jag muttrade lite tyst för mig själv något om hur han vågade springa när alla andra praktiskt taget smyger fram. Sen tänkte jag att han förmodligen inte hade lika snygga skor som jag och att jag åtminstone halkar omkring med stil. Ska man se löjlig ut så kan man lika väl se bra ut medan man gör det.

Det var en gång

När det bakas rulltårta i det vintriga vädret traskar jag bort till farmor och farfar. Jag träffar dem ganska ofta, i alla fall varje gång jag ger mig hän åt att vara smålänning. Farmor experimenterade fram en rulltårta med överbliven chokladpudding idag, medan farfar låg och vilade sig och försökte komma ihåg receptet till sin mjuka pepparkaka som han alltid svängde ihop förr. Man borde göra det till vana att sätta sig ner och prata om svunna tider. Det är svårt att låta bli att le när de berättar om sina pojk- och flickvänner de hade innan de träffade varandra, hur de träffades, vad de gjorde, farfar berättade om sin tid i flygvapnet under kriget och farmor berättade om hur hon skickade paket till farfar i Kiruna. Bara hur allting var då. Fråga, innan det är för sent. För det finns så mycket spännande.

Det går över tills jag gifter mig

Min systerson ska bli storebror till vårkanten. Men han vill helst ha en lillebror. Och om han inte får en lillebror så går det bra med en hund istället. Det är lika kul att diskutera ämnet varje gång.

Jag är fortfarande kvar bland granarna i skogen. Men det är åtminstone lite snö som piffar till grenverken och den annars så höstgrå marken. Jag har egentligen ingenting speciellt att göra. Jag fuskade så pass mycket på dataspelet igår att jag råkade komma så långt att man skulle använda disc 2, och den har jag inte med mig. Strunt samma, egentligen skulle jag nog behöva vila mig lite från allt som har med datorer och internet att göra. Egentligen skulle jag nog behöva förlika mig med mina tankar som far omkring i huvudet på mig. Egentligen borde jag fråga min fyraårige systerson om råd vad gäller det mesta, för han är bra mycket mer logisk och enkel i sitt tänkande än mig. Man brukar få väldigt söta, men gud så ärliga svar.

Ibland önskar jag att jag var liten igen. Då kunde man minsann gråta en skvätt utan anledning men skylla på att man fick en sticka i foten. Man slapp bekymra sig för något och jag minns att jag aldrig kände mig speciellt ensam. Som barn kan man säga att man inte tycker om maten, utan att någon tar illa vid sig, och så slipper man äta upp. Som liten stod de svåraste valen mellan huruvida man skulle välja en Piggelin eller en 88 när farfar bjöd på glass. Som liten hade man någon som tog hand om en när man var sjuk och ställde ett iskallt saftglas bredvid sängen. Och om man var ledsen fick man krypa ihop i en famn och bli tröstad. Ofta gick man därifrån med orden det går över tills du gifter dig!

Jag har några år på mig.

Önsketänkande

Varför kan inte det här, en bubblande fin historia, hända just mig? Snälla?

Google tar över min vardag

Jag vet att sår läker med tiden. Jag vet att jag klarar mig alldeles utmärkt. Senare. Men nu då? Jag undviker allting som gör ont att tänka på, jag har försökt stänga av hjärnan. Istället för att pyssla med någon smart och nyttig grej i vardagen, typ uppsatsen, så har jag ägnat mig åt hjärndöd dataspelverksamhet. Monkey Island 4. Men jag blir bara arg på att jag inte kommer vidare och orka inte sitta och klura på hur det artificiella skinnet skall spännas över ett hål i marken så att det bildar en trampolin och jag kan hoppa in genom fönstret på andra våningen av banken. Så jag googlar fram alla lösningar istället.

Tänk om man kunde googla fram livets lösningar. Tänk om man kunde googla fram ett recept som tar bort all oro och all tveksamhet. Ett recept på lyckopiller eller nåt.

Julmarknad

Syster och jag styrde kosan mot julmarknadens julmarknad. På sommardäck kryssade vi mellan isfläckarna genom ett gnistrande vackert snölandskap och två timmar senare, invirade i stora halsdukar, handskar och mössor, var vi redo att inta alla marknadsstånd. Vi konstaterade ganska snabbt att det finns mycket krimskrams att köpa för ytterst dyra pengar, men trots att det just är krimskrams så får man en speciell julkänsla som inte går att vara utan. Vi granskade varenda liten tomte in i minsta detalj. Varje krimskramstomte. Vi gick tre varv i matboden och provsmakade näst intill allt. Man måste ju veta vad det är man kanske eventuellt ska köpa - om det är gott. Det blev en hel del kassar att släpa på efter ett tag, och innan jag är hemma i lägenheten igen är det inte slutsläpat på ett bra tag. En korv (jag som aldrig köper korv köpte en salami med päronkonjaksmak - det låter åtminstone väldigt sofistikerat), en burk hjortronsylt, en burk honung med fläder- och champangesmak, en flaska enbärsdricka och en flaska hjortrondricka, mariannelundskonfekt (helt klart sveriges bästa karamellkokeri), och en kermaiktomte (jag är inte mycket för det traditionella julpyntet och vill gärna ha lite mer speciellt pynt och denna tomten var grön, inte röd och så syntes inga läskiga tomteögon på den).

På vägen hem stannade vi till vid systers favoritbutik, en liten gårdsbutik utmed vägen. Hade jag bara haft en lite större lägenhet så hade jag gärna köpt på mig både det ena och det andra. Jag nöjde mig med en liten krona i plåtband och ett litet fat. Vi gjorde ytterligare ett stopp för att bryta lite mot lagen. Och jag tror vi lyckades göra det hyffsat diskret åtminstone.

SJ goes wild

Nu sitter jag på ett tåg igen. Och det snöar ute för första gången iår. Det ska storma också är det ju tänkt. Jag brukar vara hyffsat duktig på att pricka in det där med tåg och en storm. Been there, done that, med livet som insats och med lite tur från de högre makterna. När tågbanan är tvåspårig tar man, i alla fall jag, för givet att ena spåret leder åt ena hållet, medan det andra spåret leder åt andra hållet. Men vi hade nyss ett chickenrace med pendeltåget till Alingsås. SJ goes wild.

Jenny Owen Youngs - Hot in here

Jag har löst konflikten mellan mina två jag. Jag sätter mig ner i mitt hörn av världen och låter den snurra på för egen maskin nu, för att kämpa för det jag tror på någon annan gång. Kompromiss. Whatever. Min ork är slut.

Blåmärken

Jag hörde ett kvidande litet hjälp inuti mig. Jag har slagit mig riktigt ordentligt. Jag är gul och blå och minsta lilla rörelse gör ont. Mina ben är tunga och det är svårt att gå. Mitt hjärta släpar efter och huvudet nickar precis som om min nacke inte är stark nog att hålla det uppe. Men så blundar jag och drar efter ett djupt andetag; okej Åsa, du är inget dumhuvud, du klarar det här. Du löser ju alla andra problem, så varför skulle du misslyckas nu för? Mina två jag har en slags konflikt. Ena delen av mig är redo att sätta sig i ett mörkt hörn och bara sitta där, tjura och låta resten av världen snurra på utan att jag är en del av den, medan andra delen av mig tänker kämpa för det som jag tror på. Vad tror jag på då? Vad sjuttsiken tror jag på?

Jag tror det är dags att ta fram tapperhetsboken igen.

Om allt och ingenting

Jag hade tänkt att dra ännu en tåganekdot, för tåg är något som jag är bra på och på tåg upplever man knasiga saker. Men istället för tåg så tänker jag ägna den här texten åt "ingenting". Japp, det är i detta tillståndet jag befinner mig just nu. När jag vaknade upp idag så vaknade jag upp till en dag där jag absolut inte har någonting att göra. Och det kan ju vara skönt att ha en ledig dag emellanåt, men grejen är den att jag inte har någonting att vara ledig från, och helt plötsligt blir den lediga dagen bara plågsamt lång och intetsägande. Jag ska egentligen skriva c-uppsats nu. Men jag har ingen konkret problemformulering och jag har ingen aning om i vilken ände jag ska börja skriva. Min kreativitet står stilla och dagen då jag gör ingenting är bara jobbig - och klockan är bara tio över tio. Den här ingenting-tiden skall fördrivas fram till mitten av januari. Helst skall det åstadkommas en uppsats på denna tiden också. Vi får väl se hur det går. Kanske har jag bara vaknat upp och gått ur sängen på fel sida, för opepp var ordet.

Jag skulle kunna ställa mig och baka sju sorters kakor, gå ut på stan och inhandla alla julklappar, städa vindsförrådet eller sortera mina recept. Jag skulle också kunna ställa mig och måla om mina köksluckor från smurfblå till grå och jag skulle kunna konvertera till någon spännande religion. Men jag gör det någon annan gång istället.

Det här med tåg

Fenomenet SJ upphör aldrig att förvåna mig. Det verkar vara vardagsmat att liksom "tappa bort" tåg. Hur sjutton kan man tappa bort ett tåg? Det är ju inte direkt som när man tappar bort en strumpa när man tvättar. Sist jag åkte, hade de i alla fall tappat bort en vagn, vilket resulterade i att cirka femtio pers stod i gångarna i flera timmar. Tills en ersättningsbuss plockade upp oss olyckligt platslösa lottade. Och det var ju bra. Till slut är det bara jag, en äldre dam och den skojfriske busschauffören kvar på bussen och vi beger oss mot vår slutdestination. På något vänster händer det sig då att busschauffören tappar lokaliseringen och vi konstaterar snart att vi åkt vilse. SJ:s ersättningsbuss har åkt vilse. Suckande sätter jag mig i sätena längst fram och käkar en banan samtidigt som vi alla tre hjälps åt att hålla utkik efter avfartsskyltar. Tolv mil kvar. Busschaufförens mage börjar kurra ljudligt. Tanten vill bli min bästa vän och själv sitter jag och småskrattar åt situationen. Vi blir lite försenade om man säger så.

På vägen tillbaka dagen därpå hade de också tappat bort en vagn. Vagn tre, som de sålt platsbiljetter till var spårlöst borta. Därav uppstod bråk om platserna och några hårda ordväxlingar ägde rum. Jag hade min plats säkrad och gottade till det lite extra, njöt av att ingen kunde säga åt mig att flytta på mig.

Nu ska jag printa ut ett klagomål och frankera ett brev adresserat till SJ och säga till dem vänligt men bestämt att ge mig mina kronor tillbaka.

En trollhasseljul

I tisdags var det +8 grader ute, men det luktade ändå snö i luften. Och i samma veva som oktober blev november slog julhysterin till i mitt huvud. Ja, jag vet... det är absolut alldeles för tidigt men jag kan inte hjälpa det. Jag vaknade av att jag nynnade på Rudolf med röda mulen. Jag vill ha en julgran iår. Men så kom jag till den insikten att en gran behöver lika mycket kärlek som en katt. Och eftersom jag insett att jag inte kan ha en katt kan jag förmodligen inte ha en gran heller. Men jag måste ju ändå hänga upp min julpyntsamling någonstans och då föreslog min inredningstokiga storasyster att jag skulle köpa trollhasselgrenar och hänga i fönstret. Därför har jag varit ute på trollhasselgrensjakt. Jag hittade först en bunt väldigt späda och alldeles odugliga grenar för att sedan hitta den mest gigantiska man någonsin kan tänka sig men till slut hittade jag två mindre grenar (som såg för små ut när jag köpte dem, men visade sig passa som handen i handsken när jag kom hem). Det är en sak att inhandla min substitut-gran, men jag antar att det inte är tillåtet att hänga upp grenarna i fönstret än på ett tag. Och när jag ändå var i jul-taget köpte jag mig Amelias jultidning.

På rullande Nassar växer det ingen mossa

Min kära mor skickade mig en present på posten. Nasses lilla tapperhetsbok. Jag bläddrade igenom och läste varje citat med ett förundrat leende på läpparna. Det fanns många kloka saker, väl värda att tänka på. Och jag ska grunna vidare på dem, och om jag känner mig lite hängig någon gång så ska jag ta fram den och läsa den igen. Och igen. Bara för att den faktiskt är väldigt söt och för att livet är precis som den beskriver. Det är fint med mammor.

Gå aldrig ensam

Nasse gick fram till Phu.
-Phu, viskade han.
-Ja, Nasse?
-Ingenting, sa Nasse och tog Phus tass, jag ville bara veta var jag har dig.

Det är svårt att veta var man har sig själv många gånger. Det är ännu svårare att veta var man har alla andra runt omkring sig. Tillståndet kallas förvirrad. Men det ordnar sig säkert. Det gör det alltid - på ett eller annat vis - med lite socker på. Jag badar i sockervadd för tillfället, jag befinner mig i en sockerchock skulle man kunna säga. Men det gör inget. Man får göra det ibland, skämma bort sig själv en stund för att sedan kunna hamna på rätt köl igen. Och jag är på god väg, trots att det kommer ta ett tag.

Om att vara dum på riktigt version 2.0

Jag har suttit och följt Tv4+ Heroes-maraton hela dagen. Det är fortfarande inte slut och jag sitter här ännu. Något mer produktivt har jag inte haft ork till. Jo, jag har tvättat. Och jag har hunnit med att snäsa av mamma på telefon. Det var inte meningen, och jag skäms. Jag borde ringa och be om ursäkt. Eller ännu bättre, åka hem och ge henne en kram.

Jag brukar inte skriva om privata ting. Och om jag gör det så lindar jag helst in det i sjutton lager stötdämpande material och förställer varenda liten detalj till oigenkänlighet. Men idag har jag inte ork till ens det.

De senaste månaderna har jag kastats om, tumlat runt i en trumma. M kastades in i mitt liv och vände upp och ner på det i en handvändning. På gott och ont. Precis som det ska vara. Det oss som finns mellan mig och M är alltför bra för att kasta bort. Jag vet det. Jag vet bara inte hur jag ska göra.

Ett förlåt var inte tillräckligt. Och telefonledningarna tycks inte vara långa nog. Hur ska jag då kunna säga att han är bland det viktigaste i mitt liv?

Lantluft åt folket

Idag har vi besökt en ekologisk bondgård med skolan. Det låter lite som ett studiebesök man gör i mellanstadiet, men det var väldigt intressant och uppskattat av alla. Picknicken var halva nöjet och efter alla mumsat klart visade bonden stolt upp sin gård. Nu är det ju så att hälften av alla som går kursen är mer eller mindre uppvuxna på landet och kanske var det just därför som vi uppskattade besöket så mycket - en gång lantlolla alltid lantlolla.

Bonden, en man i sina bästa år, hade skrivit ett väldigt välgjort program i ett slitet anteckningsblock, och med hans stora lantbrukarnävar bläddrade han igenom papprerna. Han berättade om landskapsbilden, om hur det var förr, om hur all mjölkproduktion försvunnit successivt och hur han själv avvecklade sin mjölkproduktion för mindre än en månad sedan. Nu bedrev han en mindre besättning med nötdjur och får.

Lantbrukare är ett yrke som jag lärt mig uppskatta allt mer. Det är först på senare dagar man inser vilket slit det innebär. Och mer allmänbildade människor får man leta efter. Väldigt imponerande och hedervärt. Det var dessutom otroligt fint att höra honom berätta om sina djur och sin gård med sådan kärlek att han emellanåt blev alldeles blankögd och när han berättade om då han skulle ta bort sin äldsta mjölko höll vi alla på att börja lipa. Vi bet oss i tungan, men fint var det i alla fall.

Uppåt Frammåt

Jonatan hade klubb på Uppåt Frammåt i fredags. Jag och M mötte upp Miriam i partyskrud och smuttade på mojitos (av bästa slag denna gången...)!

Så här fina var vi:

Jag är bättre på att svänga de lurviga

Jag provade på det där med sömn. Det gick inte så bra. Jag varken kan eller vill somna eftersom jag drömt mardrömmar varenda natt nu ett tag. Så jag tänkte jag kunde skriva ett meningslöst blogginlägg och lägga in bilder från kameran på datorn istället.

En gång i början av min studenttid, det vill säga för väldigt väldigt länge sedan, bodde jag i en helt annan del av Göteborg. Det var mer "student" att bo åt det hållet och det låg ett stenkast (eller fem minuters promenad) från gymmet. Min vän lurade med mig på ett step-up-pass en kväll när jag hade ett svagt ögonblick.
- Är det någon som aldrig varit på step-up tidigare? frågar den supersöta och vältränade instruktören i sitt headset.
Jag och endast jag viftar till med handen i luften och jag ångrar mig i samma sekund som jag inser att jag är ensam i salen om att vifta. Instruktören vänder sina rådjursögon åt mitt håll, tillsammans med trettio andra ögonpar, ler och säger hurtigt
- Men det ska nog gå bra för dig ändå, det är inte så svårt...

Visst gick det hur fint som helst. Till en början. Men man vaggas liksom in i någon slags falsk trygghet om att "pff, jag är minsann inte så pjåkig ändå" och börja planera för nästa pass. Det var någonstans en tredjedel in i passet som lilla jag var bortkållrad och mest stod vid min bräda och log lite genant mot de andra hurtbullarna runt omkring. Men så tänkte jag "fasen då, försöka måste man ju". Så jag försökte. Kanske alldeles för mycket. Men jag är ändå någorlunda nöjd med min insats tills jag lyfter fokus från instruktörens fötter till hennes ansikte. Hon skrattar hjärligt åt mig (i headsetet!) och gör tummen upp. Mitt nöjda leende försvann i samma sekund.

Jag gick aldrig dit igen utan har sedan dess hållt mig till saker som jag är lite bättre på.

Detta var som sagt väldigt väldigt längesedan. Och idag när en annan vän undrade om jag hade lust att gå på ett danspass med henne så tackade jag ja utan att erinnra mig om denna händelse. Inte förrän det var för sent och jag står där i salen och inser att jag lider av totalt avsaknad av koordinationsförmåga what so ever. Men jag försöker i alla fall och tänker att jag åtminstone inte kan vara sämre än den medelålders gubben med ölmage i andra hörnet av salen. Han måste ju ställt sig i hörnet av en anledning. Faktum är att gubben i hörnet var en baddare på dans och har förmodligen ställt sig i hörnet för att slippa brilljera och sticka sådana som mig i ögonen. Jag ler mot åt mig själv, försöker svänga armar och benen åt olika håll på ett experimentell sätt, men innerst inne så tänker jag: Sista gången nu! (med dataspels-Hugo röst).

I en microkö

Det uppstod en situation i kön till micron i skolan idag. På handels går cirka 7000 elever. Det blir lite trångt när alla 7000 ska äta lunch samtidigt klockan tolv noll noll. Det gäller att vässa armbågarna och trampa på fötter för att ta sig fram genom flocken. Jag tyckte mig få en ganska bra plats i microkön idag. Det tyckte förmodligen den som stod bakom mig också, för han stod väldigt nära. Sådär obehagligt nära som man kan uppleva i bankomatköerna ibland. Jag kände mig lite besvärad av detta och bestämde mig för att ta ett steg frammåt. Men samtidigt som jag kände mig betydligt mer lättad kände personen framför sig antagligen mer illa till mods och vred på sig lite irriterat. Situationen förbättrades inte av att personen bakom även han tog ett steg frammåt och helt plötsligt stod vi alla tre (och resten av kön) väldigt tätt ihoptryckta. Detta skapade en panikkänsla som spred sig genom ledet. Alla inkräktade tydligen på varandras revir och det blev liksom lite tyngre att andas för några sekunder. Eftersom alla börjar röra på sig för att återerövra sin plats (med omnejd) i ledet råkar jag spetsa personen framför med gaffeln, varpå han rycker till (helt förståeligt) och nästan välter ut min matlåda. Jag räddar den i sista sekund.

PLING!

Det plingar till i en av microugnarna och personen framför ger mig ett kort och påtvingat leende och skyndar fram för att ställa in sin matlåda. Ordningen i ledet återställs.

Kontentan av denna lilla anekdot är att minsta lilla ministeg kan få förödande konsekvenser. Nu slutade ju den här historien lyckligt. Alla fick sin mat, varm.

Måndagsyra

Jag tar tillbaka det där med att jag inte ville se en måndag som denna i vitögat. Faktum är att denna måndag inte har bjudit på något annat är glada överraskningar. Tänka sig hur ett ynka litet mail kan få solen att skina genom de tjockaste molnen! Min lägenhet är alldeles för liten för att man ska kunna springa ett lyckorus och grannarna skulle med all säkerhet plinga på dörren och undra hur det stod till om jag vrålar ut ett lyckoskrik. I och för sig skulle det inte göra mig något, för då skulle jag ju kunna berätta för dem varför jag går omkring med ett överdimensionerat leende och varför jag hoppar omkring yr, förvånad och löjligt glad.

Men helst av allt vill jag bara ringa M och säga "jag bjuder på finmiddag nästa gång vi ses, tre-rätters, vin och levande ljus!". Men det dumma berget som han befinner sig i står liksom i vägen och jag får snällt vänta tills han knatar ut ur berget igen och möts av vår generations mobilstrålning.

Nu ska jag gå ut och köpa mig en stor bakelse.

En långväga överraskning

Jag vaknade och kisade på mobilen. Inget sms, klockan är 09.30. Vanligtvis skulle jag kanske känna mig mer eller mindre tvingad att gå upp och göra något produktivt av dagen. Idag låg jag bara kvar, slöt ögonen och somnade om. Inte för att jag var trött eller för att jag behövde sova, utan mest bara för att jag inte orkar se en måndag som denna i vitögat. Jag skämdes inte ens över mitt beslut.

Himlen är grå och fylld av regndroppar, några tappra löv klamrar sig fast på de annars kala grenarna, vinden är kylig och jag vet att jag kommer frysa så fort jag kliver upp ur sängen. Jag vaknar till igen av att posten trillar in genom postfacket. Till min stora förvåning ligger det ett litet paket bland de annars så trista räkningarna. Jag springer snabbt fram till ytterdörren, föser undan all onödig post, tar upp paketet och springer tillbaka och kurar ihop mig under mitt varma täcke igen. Paketet är stämplat i Kanada. Inuti ligger ett brev, ett födelsedagskort och en blandskiva med färgglada post-it lappar på. Handstilen är lite svår att tyda men trots att jag hoppar över några totalt oläsliga ord får jag ändå ihop innehållet till en helhet. Hon skriver om sin sommar, om hur hon har suttit på sin veranda och läst klassiska noveller och druckit lemonad, om sena kvällar och oförskämt latande. Mycket av musiken på skivan är svensk och emellanåt hör man små fraser på svenska. Hon är fullkomligt tokig i Hello Saferide och är hemligt förälskad i Jens Lekman.

Jag ska skriva ett brev tillbaka. Precis som när man var liten och hade en brevvän i grannstaden. Det tar lite längre tid till Kanada bara.

Talande bilder av en vardagsidol

Ibland får man vardagsidoler. Som nu. Anders gav mig sidan till en grym fotosida där Pontus Ahlkvist står bakom de små mästerverken.

Det är bara att låta sig inspireras!

http://www.kognak.se/

She likes it crunchy

Det bor en spindel i ett hörn på KTB. Jag och Annika upptäckte den när vi skulle plugga. Annika kastar en liten hopknycklad pappersbit på det dammiga nätet och vi konstaterar att spindeln verkar död. Efter att Annika ställt sig på en stol för att ta en närmare titt får vi den definitiva dödsdomen. Spindeln är torkad. Tragiskt att dö i sitt egna nät medan dammet lägger sig som ett pudersnötäcke allt eftersom tiden tickar på. Efter ett tag upptäcker vi ännu en spindel som har gömt sig lite inåt hörnet, fast i samma nät. Den är betydligt större och har huggtänder. Brukar det inte vara så att spindelhonorna är större än spindelhanarna? Och brukar det inte vara så att hanarna riskerar att bli uppkäkad av honorna? She must like it crunchy if that's the case.

Hur som helst så är det något oroväckande när man finner två spindlars öde betydligt mer intressant än det man ska jobba med resten av sitt liv. I början av hösten var jag grymt pepp på att börja plugga i Sverige igen, men nu har pepp förvandlats till opepp och det är med djupa suckar jag tar mig igenom text efter text, skriver lite referat och fortsätter med ytterligare en text om och om igen. Det är inte så att jag har något annat som jag hellre vill göra, jag är bara allmänt oinspirerad till just detta momentet i skolan. Det känns inte som om jag lär mig något nytt, bara tragglar med samma saker i repris. Maybe I'm supposed to like it crunchy as well. Mer pepp åt folket!

(Posta mig lite pepp!)

Hemma på min gata i stan

Efter att ha tragglat hela dagen med en inlämningsuppgift var jag lagom trött när Fannika kom på att vi ska ha vinkväll hos mig. Jag hann aldrig färdigt med referatet innan de studsade upp för trappan i trapphuset. När vi lagt upp kex, ost, pepparkakor och vindruvor på en bricka och bänkat oss i mitt lilla vardagsrum försöker jag peta upp vinflaskan med spetsen på korkskruven.

- Åsa, du får inte öppna vinflaskan, du kommer göra illa dig och så kommer vi sluta på akuten. Annika tar över vinöppningen.
- Och så får hon säkert blodförgiftning... Lägger Fanny till och mumsar i sig en pepparkaka med blåmögelost på.

Vi avverkar alla ämnen som ska avverkas på en tjejkväll och smuttar på det ekologiska vittvinet. När vi är mätta äter vi lite till, bara för säkerhets skull.

Martin skickade mig en länk häromdagen till ett test där man ska kolla vilken hjärnhalva som dominerar. Testet kan du göra här. Det finns inget rätt eller fel med testet, men det utbröt ändå en hetlevrad diskussion om vem som var tokigast av oss. Jag garderade mig och sa att jag ser att den snurrande tjejen snurrar åt båda hållen. Alltså använder jag båda hjärnhalvorna lika mycket.
Sedan drack vi lite mer vin och tryckte i oss de sista vindruvorna som låg i botten av skålen.

Frammåt midnatt knatade de båda töserna hemmåt och jag borde egentligen gått och lagt mig just då på momangen. Men istället gnagde det ofärdiga referatet och jag lät min trötthet falla i glömska. Martin satt på jobbet och gjorde mig sällskap på msn medan jag filade vidare på mina reflektioner i nattmörkret. Allt blir så mycket bättre med lite vin i kroppen, tänka sig! I morse behövde jag bara lägga till lite ord som jag glömt i meningarna och ta bort påhittade ord ur texten, sedan var det bara att trycka på "print"

Som om inte min innovativa natt var nog har jag drabbats av ett nytt feng shui-anfall. Idag har jag till och med löst proppen i handfatet, sorterat i min blommiga verktygslåda samtidigt som jag har feng shuiat bort halva innehållet i mina bokhyllor och möblerat om för att underlätta för energiflödet.

Inte så konstigt att jag skulle somna bums om jag bara lät ögonlocken falla ihop.

Konsten att lukta gott

I följande historia kommer inga namn att nämnas. Låt oss bara konstatera att det är någon när och kär som råkat ut för en mycket lustig situation som får varenda människa att dra på mungiporna. Det går bara inte att låta bli att blogga om historien (sorry!).

Alla tycker väl om att lukta gott, inget fel med det. Strävan efter att lukta gott gör att huvudpersonen i fråga knatar in i ett parfymeri med avsikt att köpa sig en ny parfym. Han frågar personalen om råd som plockar fram en ny parfym och tillsammans konstaterar de att; jovisst det luktar ju jättegott. Han knatar hem därifrån med ett prov för att testa några veckor innan han bestämmer sig helt. Eftersom han vill vara säker på sin sak ber han nära och kära, däribland mig själv, att ge ett utlåtande huruvida parfymen är något att hänga i julgranen eller inte. Alla säger; jovisst det luktar ju jättegott. Och efter mycket betänkande knatar han tillbaks till parfymeriet och säger; denna vill jag ha! samtidigt som han räcker över provet.
- Det är en damparfym, får han till svar.
I två veckor har han alltså gått runt och luktat dam. Som en av medlemmarna i testjuryn måste jag ta stackarn i försvar och påpeka med bestämt finger att parfymen i fråga INTE på några villkor kunde klassas som damparfym genom lukttest. En väldigt manlig damparfym i så fall. En parfym för manliga damer.

Något naggad i kanten av den traumatiska upplevelsen har han nu köpt sig en ny parfym. En som han visste vad det var för någon och som han är hundra procent säker på att det är en herrparfym. Efter parfymeriets misstag tyckte jag dock att han inte borde behövt betala för parfymen som plåster på såren.

Det onda och det goda

Varje gång jag är i Smålands djupa skogar har jag tendens att närvara vid mysfredagen hemma hos syster med familj. Film och godis är huvudingredienserna. Hela familjen har sett filmerna sjutton gånger om än inte fler och de enda som är uppriktigt intresserade är min fyraårige systerson samt jag. Jag har ju faktiskt inte sett filmerna förut! Men eftersom man måste vara någorlunda vuxen hinner jag bara titta glimtvis på teven mellan de vuxna samtalen om skola, jobb, inredning och bebisar. Jag kan nästan allt om att vara gravid och föda barn nu. Intressant måste jag säga, men jag lägger det på hyllan ett några år till eller så. Även om det nu skulle ge mig en legitim ursäkt till att titta på disneyfilmer. Stundtals är jag ofokuserad i samtalen och försöker hänga med lite grann i vad som händer i den tecknade, mindre verklighetsförankrade världen på teve.

- Den slutar lyckligt, Åsa. Heffaklumpen är snäll...men du får gärna låna den sen om du vill, säger min syster. Vilken tur.

Idag såg vi på Narnia. Jag har inte sett den förut, men jag har åtminstone hört att den ska vara lite läskig.

- Ja, en dvärg med en dolk eller nåt, men jag säger till i förväg, fyller min svåger i.

Jag missade den läskiga dvärgen, men påpekade förfärat att slutscenerna som utspelar sig på ett slagfält mellan det onda och det goda påminner om Sagan om ringen. Då kryper min systerson upp i soffan bredvid mig, sätter sig tätt intill och håller min hand. Han nickar mot mig och säger försvarande;

- Mm, lite läskigt är det allt. Tur att jag är här.

Det var en gång ett tåg

Jag har en konstig böjelse för tåg och tidtabeller. Buss och spårvagn kan också få räknas in.

Jag har alltid gillat att åka tåg och buss (och på senare år också spårvagn) och jag har alltid haft någon konstig förmåga att memorera tidtabeller för att sedan kunna den som ett rinnande vatten. Som liten parvel var jag en jävel på det där, på senare dagar har dock minnet och intresset börjat tryta en aning, men jag är fortfarande skrämmande bra. Genom åren har familj och vänner funnit mitt udda 'intresse' väldigt praktiskt och jag kan väl inte neka till att jag själv tyckt det varit väldigt användbart. Men tänker man efter så kanske det är lite småsjukt sådär ändå. Särskilt då man åker så mycket tåg att man börjar anse tågvärden/värdinnan som en hemlig kompis. Det var på vippen att min böjelse gick till överdrift idag då jag fick bita mig i läppen för att inte säga: "Jag känner igen dig. Jobbade inte du på Krösatågen för några år sedan eller så?" Men jag nöjde mig med att bara tänka tanken "Joho! Jag visste att det var du, jag känner igen dig. Jaså, du är kvar inom tågbraschen du..."

Inte så att jag föraktar tågbraschen, tro inte det för all del. Faktum är den att jag själv ändå tänkt tanken att starta en karriär just där. Nu har det inte blivit så, men tanken har ändå funnits. Jag nöjer mig istället med att åka tåg som en toka. Det gör mig inget. Och dessutom är det miljövänligt och M kan samla tågpoäng och antingen köpa en macka eller komma halvägs till Göteborg. Värsta bra.

Nästa hållplats: det vuxna livet

Jag försöker skingra mina tankar med något helt annat än det som just nu tynger mitt hjärta.

- Men du har varit helt sjukt flitig...
Orden ploppade upp i ett msn-fönster när Anders och jag diskuterade hur det är att bli vuxen. Om sju månader plockar jag ut en magisterexamen från Handelshögskolan. Jag är tjugotvå år gammal. Om vi nu ska prata om ord, så är det ord som definitivt är skrämmande och får mig att kippa efter andan. Om sju månader förväntas jag stiga upp klockan halv sju på morgonen (måndag till fredag!) och knata iväg till ett jobb. På ett jobb ska man diskutera vuxna saker. Hur mår barnen? Vem har glömt diska ur kaffekopparna i diskhon i fikarummet? Vem är det som håller i fredagsfikat? När ska det sluta regna?

Tro mig. Jag är livrädd. Jag är inte redo för att bli så vuxen just nu.

Som det känns nu hade jag nog tänkt mig dröja kvar i mitt förslappade stundetliv ett tag till och läsa till kurser som jag ännu inte hunnit med. Hinna fylla tjugotre och kanske hinna med något lite mer spännande i mitt liv. Eller nåt.

Ord

Jag svär åt livet och ringer mor och storlipar ett tag istället. Bilden på datorn har vänts upp och ner och jag har ingen aning om vilka knappar som åstadkommit det fenomenet eller hur bilden ska bli rättvänd igen. Jag lipar ännu mer och spottar ur mig några ovalda, osofistikerade svordomar. Dessutom tror jag datorn vill dö snart och ersättas med en ny snabbare sak, sjukt jobbig process vilket får tårarna att spruta åt varenda håll. Fy fan. Jag är till bredden fylld av ilska och vill sparka sönder den där fula fåtöljen som står i mitt sovrum. Jag är lika arg på mig själv som på alla andra saker och människor. Det plingar till i mobilen med jämna mellanrum då oroliga vänner frågar om vi ska fika. Men jag är oförmögen att röra mig för tillfället. Jag säger till mamma att tystnaden sakta dödar mig och hon försöker trösta mig med sin vänlig mamma-röst och säger att jag alltid varit ett barn som använt mig om ord, men att alla inte fungerar så. Hon berättade hur dagisfröknarna inte bara kunde säga till mig något på dagis utan att motivera och konferera. Jag var ett ord-barn och nu är jag en ord-vuxen.

(Det gör ont att bli vuxen, låt bli om du kan.)

Erase and rewind

Om du frågade mig hur jag mår, så skulle jag ljuga dig rakt upp i ansiktet. Jag skulle säga javisst, livet rullar på, men faktum är att det står helt blickstilla. På något vis har hjulen blivit fyrkantiga och jag vet inte vad jag ska göra för att runda till hörnen igen. Jag skulle ljuga och säga att jag klarar mig, men sanningen är den att jag långsamt börjar ge upp. Känslor äter upp mig, tårar bränner hål på kinderna och jag andas alldeles för tung luft.

Drivor av tankebubblor

Jag tappade upp ett hett skumbad och kröp ner för att få ordning på mina tankar. Jag älskar det nästan viktlösa tillståndet då man bara flyter. Jag lät huvudet sjunka ner bland stora skumdrivor och lät vattnet sippra in i mina öron. Det var alldeles tyst. Och jag ligger och tittar upp i taket där ett skuggspel av värmeljuset utspelar sig. Allt var sådär harmoniskt stilla och tyst, ända tills jag tyckte hörde någon öppna ytterdörren och kliva in i min lägenhet. Jag rör mig inte. Bara fortsätta flyta. Det går någon minut innan jag inser att det är min mage som kurrar och att det är vattnet som förstärker ljudet. Jag återgår till min tysta och stilla tankeverksamhet, då när jag placerar varje tanke i rätt fack. Jag vet inte om jag lyckas denna gången. Jag kliver upp och tittar på min oändligt skrynkliga kropp. Så här kommer jag se ut som gammal. Kanske är jag lika förvirrad då som nu.

Var har jag förlagt mig själv denna gången?

Ahlgrens bilar, Zoo och Fruxo

Alla vet vilket sätt som är det rätta när man äter Ahlgrens bilar. Man tar en rosa, en grön och en vit bil och stoppar in dem samtidigt i munnen. Det blir godast så. Jag kände mig lite impulsiv idag och var tvungen att testa något nytt med biogodiset som blev över från igår. Så jag blandade en Fruxo (har testat både bananen och päronet) tillsammans med en Zoo. Väldigt gott faktiskt. Prova det!

(Kanske dagens mest meningslösa inlägg i bloggvärlden, men nån ska ju bidra med det också. Varsågod!)

Tillsammans är man mindre ensam

Tisdagsnöje. Jag älskar mitt förslappade studentliv. Fika och bio. Egentligen inte för någon speciell anledning, men om man nu måste ha en anledning till att lyxa till det så kan det sägas att det var för att fira att min hemtenta blev färdig idag. Eller nåt.

Jag har tipsat om boken av Anna Gavalda tidigare och idag såg vi filmen med samma namn; Tillsammans är man mindre ensam. Jag struntar i att den fått en tämligen obetydlig stämpel i recensionerna för jag fullkomligt älskade den! Väldigt söt och mycket fin, på alla sätt och vis. Precis vad jag behövde denna kyliga kväll. Jag fick nytt hopp om livet och kommer drömma på fejkfranska om vackra trädgårdar och om kärleken.

Om att vara ekologisk

Något som kommer med paketet då man studerar miljövetenskap är att man blir ytterst nördig vad gäller miljöfrågor. Det spårar lätt ur och går till överdrift.

Jag och Annika sitter på Ikea och äter mat. Sedan fikar vi med kaffe och kaka. Det är tradition då man är där, och vi är på Ikea åtminstone en gång i månaden. Det är standardkvoten. Vi sätter oss i de röda plastiga Klippan-sofforna och börjar smaska i oss de alltför billiga sötsakerna. Jag visar Annika att jag råkade riva mig på ovansidan av fingret när jag skulle riva ost till en paj som tillagades i lördags.

- Det hamnade en del av mig i pajen, säger jag och sträcker fram mitt rivna finger.

- Ingen vegetarisk paj då, säger Annika och mumsar vidare.

- Nä, fast å andra sidan så är det inget farligt att äta mig. Jag har ju inte varit plågad eller så. Jag har inte suttit i någon bur eller blivit tvångsmatad.

- Men med tanke på hur mycket antibiotika du äter så är du definitivt inte ekologisk ändå.

- Sant, tänkte inte på det.


Kontenta: Jag är inte ekologisk.

Mojito?

En mojito består av följande ingredienser; rom, sockerlag, lime, mynta och is. Helt klart en favorit att beställa, väl värd sina pengar. Oftast.

Några timmar på lördagsnatten spenderades till pianotoner i en atmosfär med skinnsoffor och högt i tak, där lycksökerskor med alltför stor urringning, i alltför spetsiga klackar blinkar med ena ögat mot kostymerna. Med sitt berusade sinne och med sin alkoholdimmiga andedräkt mellan jordgubbsröda läppar svänger de de lurviga. Jag står i baren, kortast och minst, klädd tämligen normalt och i lågskor, viftar med mitt kreditkort och blir med jämna mellanrum spetsad av en klack som vinglar åt sidan. Jag syns knappt, men jag gör åtminstone ett försök.
- En mojito tack! Efter tjugo minuter i kö.
Bartendern nickar och svänger ihop något som liknar en mojito, sveper mitt kort och ber mig om min underskrift.
- Myntan var slut, säger han samtidigt som han räcker över drinken tillsammans med mitt kort.

Eh? Myntan var slut. Okej. Jag smuttar försiktigt på glaset och i samma sekund vrider sig varje muskel i min kropp. Myntan är slut och glaset i min hand är absolut INGEN mojito. Jag pressar ur saften ur limeklyftorna för att mildra den bittra, beska och fruktansvärda smaken. Det lyckas inte. Jag väntar tills isen nästan helt har smält. Det hjälper inte. Efter att ha tvingat i mig hälften och mina muskler inte orkar vrida sig mer inser jag att de dyra dropparna i glaset är odrickbara och jag ställer ifrån mig det.

Men en gång är ingen gång. Jag ska försöka att slippa dålig-mojito-men.

"Mixa blåbär, en groda och två matskedar tabasco och vips blir du frisk!"

Jag fick present av Fannika igår. Klassiska huskurer. Så bra! Här ska huskuras och jag ska bli friskast i världen! (Hur länge klurade ni på den, flickor?)

Flickan/tanten (?) ovanpå

Min granne ovanpå är en tant. Eller inte. Jag har inte lyckats lista ut vad hon är för något. Hon skulle passa att vara med i Christer i P3's fördomsprofil, för det är näst intill omöjligt att placera henne i något fack. Jag vet att det är en 'hon', i alla fall enligt namnet på dörren. Enligt utsagor ska hon vara en tant i sina bästa år. Men jag får liksom inte ihop det. Hon är uppe sent på nätterna, det är oftast inte tanter. Hon är uppe tidigt i ottan, det är oftast tanter. Hon lyssnar på Laleh, det gör oftast inte tanter. Men hon lyssnar också på P1 och diverse program, och det gör ju tanter. Hon hasar med fötterna i golvet, det gör tanter. Men ibland hörs "hoppande ljud", och oftast gör inte tanter hoppande ljud. Jag förstår inte...

Ännu en reseanekdot

Jag har aldrig varit med om det förut, men någon gång måste ju vara den första. Jag har åkt en buss (vem har inte det?). Men jag har åkt en buss med en automatisk högtalarröst som talar om vilka hållplatser man passerar (pff, rena vardagsmaten ju!). MEN! Har ni någonsin åkt en buss med en högtalarröst som pratar så bred dialekt så att man undrar vad de egentligen säger? Det har nämligen jag. Och jag höll på att garva ihjäl mig varje gång. What's the point liksom? Men skoj var det. Länge leve landskapen!

Drottning Silvia

I en kommentar nedan fick jag förfrågningen varför Drottning Silvia är just Drottning Silvia.

Jo, det var en gång...

...en Miriam som skulle klä sig för maskerad, eller nåt. Eller så var det bara en vanlig fest. Jaja, hur som helst skriver hon ett sms till mig där det står något i stil med att; nu har jag så mycket juveler kring min hals att jag nästan ser ut som Drottning Silvia. Nu i efterhand kanske inte denna anekdot låter så väldans skoj, men då tyckte jag i alla fall att det var hysteriskt roligt. Därav att Miriam får heta Drottning Silvia.

Grattis till mig

Jag säger ju att det alltid blir fint väder på min födelsedag. Idag är det fint väder, och idag är det min födelsedag. Jag börjar hysa lite större hopp för Superstarts väderleksrapport. Idag är den dagen jag officiellt fyller tjugotvå år gammal. I min hjärna har jag i och för sig varit tjugotvå år i säkert ett halvår redan eftersom jag faktiskt, hör och häpna, glömde bort hur gammal jag var. Men nu behöver jag alltså inte gå runt och lura folk omedvetet längre. I alla fall inte förrän om ett halvår igen då jag rimligtvis ska fylla tjugotre i mitt huvud. Nåväl.

Hur som helst så tror jag det blir en finfin dag.

Facebook-moment

Jag och M har ett facebook-moment.

Vi sitter vid varsin dator och surfar omkring på communityn och jämför antalet vänner.

Vi vet. Vi är hur romantiska som helst.

Manga-Åsa

Så här skulle jag se ut om jag vore en Manga.

Att vara nyupplockad

Följande scenario utspelade sig nyss på Systemet i denna sydsvenska östad:

M och jag står i kassan och väntar på att få betala. Flaskorna står uppradade och kassörskan slår in en av flaskorna. Det går ju bra. När hon kommer till nästa flaska av annan sort går det mindre bra eftersom den inte finns inlagd i streckkodsystemet. Kassörskan säger ursäktande att "den är precis nyupplockad". Kvicktänkte M tittar på mig med ett nöjt leende och säger "Det är hon också...". Jag ger honom en menande blick och känner hur ansiktet skiftar färg från persikorosa till tomatröd.

M är nöjd. Jag är utskämd.

Där jag är men inte hemma

Jag sitter i en lägenhet i en ännu outforskad stad någonstans i sydsverige. Jag har aldrig varit här förut. Till vänster ser jag ut genom fönstret på ett regnigt varv och till höger en tom bokhylla. Det är tomt och tyst. Förutom när det blåser för då låter det som om det bor hundra spöken i väggarna och taket. Huh!

Det står en liten plastskål med Werthers och Dietorelle (fruit - för den som är intresserad). Jag kunde inte låta bli utan knaprade i mig en Werthers innan. Sen tänkte jag att det kanske vore trevligt att bjuda på något tillbaka. Men det betyder att jag måste gå ut. Ensam. I regnet. Affären ligger lååångt härifrån vad jag har förstått. Och helt plötsligt blev det ruskigt jobbigt. Det är inte som hemma i min stadsdel inte. Där vi har allt det fina precis runt hörnet.

Men jag ska nog dra mössan över huvudet nu och fajtas mot regndropparna och monstret som bor i vinden. Jag kommer med all säkerhet gå vilse, men ska skriva upp adressen på handen med versaler. Så att om jag blir ett förvirrat hittegods, att jag åtminstone kan lämnas tillbaka där jag hör hemma.

Väderleksrapport

När jag föddes för sisådär snart prick tjugotvå år sedan har min mor berättat att det var en alldeles strålande höstdag med sol, värme och vackra löv. Sedan dess har det alltid, varje år, varit fint väder på just den dagen. Det har liksom aldrig slagit fel...än. I år ser det dock väldigt mörkt ut. Jag hyser tyvärr inget större hopp för att det ska bli just sådär härligt höstväder i år. På "Superstart" visar deras (högst vetenskapliga?) väderrapport att; jodå, visst ska det bli sol, i alla fall växlande molninghet, och sexton grader varmt. Av erfarenhet vet jag att jag borde ha vett nog att ta Superstarts väderleksrapporter med en nypa salt. De har gjort mig sjukt besviken förr.

Intresseklubben antecknar

Vårt svenska höstväder har fattat grejen. Regna på natten, sol på dagen.
Ey, vi tar det igen. Bara för att vara på den säkra sidan.
Regn på natten alltså, och sol på dagen! Piece of cake.
Det blir inte så mycket enklare än så. Hoppas vädret kan hålla sig på mattan bara.

Det var jag och endast jag som gick påbylsad med tjock halsduk och handskar när jag gick genom staden nu på eftermiddagen. Alla andra satt på uteserveringarna, såg snygga ut i solbrillorna de köpt på höstrean och lapade höstsol för hela slanten. Men denna gången ska jag icke låta mig bli lurad. Jag vet nog att en lantent halsfluss bara väntar på att få ta mina halsmandlar i ett nafs.

Spårvagnsdialoger börjar bli något av ett expertområde. Någon gav mig en hitlerhälsning på spårvagnen igår. "Idiot" muttrade jag och kastade en blick med mitt svartaste öga. Fyllegubben som utfärdat hälsningen kastade ett lika svart öga tillbaka och sluddrade något i stil med
- Eflss....ja veeet minsann va du bor".
- Idag kanske, men inte imorrn när du har minnesluckor" mumlar jag tillbaka.

Facebook goes akademiskt!

Med risk för att bli utskrattad av resten av bloggvärlden erkänner jag här och nu vad jag pysslar i denna stund med. Jo, jag försöker knåpa ihop en akademisk och vetenskaplig artikel om Facebook. How about that??

Hur som helst går det si sådär.

Det är till ett skolarbete. Tid och rum. Facebook är definitivt barn av sin tid. Och det är ett rum. Ett virituellt rum. En plats för kommunikation. Så helt ute och cyklar är jag inte.

Höstkrasslig

Det är höst. Jag smyger omkring i min lägenhet med mössa, halsduk och fårskinnstofflor, dricker c-vitamin och knaprar lite naturpiller. Som sagt. Det är höst.

Hjärteslag

Förlåt om jag nu är extremt tjejig. Men jag kunde bara inte hjälpa det, det här fick mitt hjärta att smälta som en glass i sommarsolen. Läs den sockersöta artikeln i expressen här.

Den sista pusselbiten

Om rabattkupongerna igår fick mig att se sanningen i vitögat genom att bli slagen med en stekpanna, så har jag nog blivit överkörd av en ångvält idag. Jag läste igenom min dagbok nu på morgonkvisten och insåg att min sommar varit lika katastrofal som den verkat. Nu låter det i och för sig som om hela min sommar har varit urkass, det kan jag ju inte riktigt hålla med om att den varit, men visst finns det saker man önskat kunde varit annorlunda. Hur som helst var det ändå ganska skönt att inse detta, att liksom landa med fötterna på jorden igen och bli slagen av tanken att; det tog ett tag att hitta the final piece, men jag har verkligen allt jag kan önska mig!

Fint som snus!

Om att vara smålänning

Till tonerna av Wannadies sitter jag här en lördagsförmiddag, smålänning som jag är, och river ut rabattkuponger, när tanken slår mig som en stekpanna i huvudet;

Varför i all världen river du ut en rabattkupong på tio kronor på Burger King? När senast åt du på Burger King, Åsa? Hade du planerat att gå dit nu bara för att du får tio kronor rabatt på en meny över femtiofem kronor?
- Svar nej. Men den KAN ju vara bra att ha, eller hur? Om lusten liksom skulle falla på. Om jag skulle få ett sådant Burger King-begär.

Har jag någonsin fått ett sådant begär förut?
- Svar nej. Men man vet ju aldrig. Det sägs ju att man ska blicka frammåt istället för bakåt. Det betyder att man måste vara förutseende.

Men om vi nu släppet denna Burger King-rabatt och går vidare till nästa: femton kronor rabatt på antingen en styck valfri Bigpack Findus Minicalzone, Findus Pizzabulle Original eller Findus Pizzabulle Spicy Tomato. Värsta bra. Eller?

Har jag någonsin köpt några av dessa produkter eller liknande förut?
- Nu är vi där igen! Blicka frammåt! Man måste våga sina vyer! Det kanske är jättegott. Eller inte.

Nästa: Gå två för en på Laserdome!

Jag har aldrig varit på Laserdome förut, varför skulle jag gå nu för?
- Ett promotiontrick, och jag faller som en fura för det. Det kan väl vara nördigt roligt att testa nån gång. Och nu behöver jag ju inte gå själv heller eftersom det är två för en!

Nästa är en good one: Handla för mer än femhundra kronor på Levi's store och få hundra kronor rabatt. Den behöver jag inte ens argumentera emot, för den är så bra att den är värd att hängas upp på kylskåpet.

Värsta bra grejorna. Sa jag att jag är smålänning?

Syndaflod

Himlen har öppnat sig, ner faller....syndafloden...och bort spolas Åsa! Man vet att det är en syndaflod då spårvagnarna i princip flyter fram och paraplyförsäljningen går upp med 94 procent. Jag trotsade regnet och knatade ut längs Göteborgs blöta och kalla gator. Höstrusket verkligen kryper under skinnet. Men det är enda sättet att få ordning på sina tankar, organisera, göra listor, tänka på vad det egentligen är jag vill. Jag stod som djupast försjunken i mina tankar då jag väntade på spårvagnen. Jag hörde verkligen inte sirenerna från brandbilarna som kom precis åt mitt håll innan det var för sent och....SPLASH! Jahapp. På någon hundradels sekund gick jag från att vara lagom regnblöt till att bli dyblöt. Mitt redan dåliga humör blev inte mycket bättre av denna händelse och jag bestämde mig snabbt för att gå och köpa det där bältet som jag så många gånger tittat på men aldrig köpt, bara för att jag skulle "unna mig något" (jag är bra på det där att unna mig saker). Inne i affären går jag och botaniserar bland bälten en sista gång innan jag väljer.
- Hej! Kan jag hjälpa dig med något?
Från ingenstans dyker det upp ett butiksbiträde. Det är något visst med butiksbiträden, de liksom smyger sig på och överraskar kunden med ett käckt tonläge och övertrevligt leende. Men det här var ett äkta tonläge och ett äkta leende. Han säger lite lättsamt
- Jag kunde inte låta bli att märka vilka snygga jeans du har, vad är det för några?
I detta nu önskade jag att det var ett par dyra jeans av ett status-märke. Det är det inte. Men jag kvittrar i alla fall Tack! och köper skärpet med ett leende på läpparna. Jag har aldrig fått den komplimangen innan. Det var vänligt av honom och gjorde mig en aning bättre till mods.

Hattifnattande

Jag förstår egentligen inte varifrån mitt hattifnattande humör kommer. Kanske är det sjukdomen som flyter i mina ådror och som kroppen uppenbarligen inte orkar slåss mot. Kanske är det den regntyngda himmel som släpper stora regndroppar på Göteborg. Kanske är det något helt annat. Hattifnatt-humör it is. And it looks like it's here to stay. Himla skit. Jag sitter i soffan och blickar ut mot den stora oxeln som växer precis utanför. När kastvinden slår till ser det ut att göra ont på löven. Det är i detta nu som man tänker; Jag ska INTE gå utanför dörren idag. Vinden kommer blåsa omkull mig och det kommer göra ont. Men jag måste nog. Jag har ingen som helst mat hemma, såvida jag inte vill äta spaghetti och ingenting annat. Jag får helt enkelt ta risken att bli omkullblåst och bada på den kalla asfalten. För äta bör man annars dör man.

Personalfesten går säkerligen av stapeln för de som trotsar regn och rusk till förmån för en gratisfylla. För mig finns inte detta alternativ i min värld. Hellre sitter jag hemma med en kopp äckligt te och låtsas att det är mysigt här framför tv:n i min ensamhet. Men så är det fin fin fest med pärlorna i mitt liv. Jag har lovat att sno ihop en diskfri efterrätt. Det ska nog kunna fixas. Men jag vet inte om jag vågar gå dit med mitt hattifnatt-humör. Det kanske smittar tillsammans med min sjuka.

Himla hattifnatt-humör.

Hemtentapepp

Work it, make it, do it, make us harder, better, faster, STRONGER!

Hemtentapepp med Kanye West.

Att skriva hemtenta

Jag har barrikerat mig i soffan under en filt och nerbäddad bland en massa kuddar. Framför mig på bordet ligger huller om buller "bra-att-ha-tillhands-grejor". Det är nötter, biscotti-kakor, en tillbringare med saft och tillhörande glas, pennor, papper, block, mobil, vanlig telefon, pappersnäsdukar och diverse nyttiga böcker.

Nu ska jag slakta min hemtenta big time.

Jag står först på listan, listan med tillfälligt fel

Att ringa formella samtal med förstörda stämband är lagom roligt. Men så finns det dem man pratar med som är sådär "hyvens" och placerar en först i listor och såntdär, trots att man egentligen var nummer tvåhundratjugosju i kön. Då blir man glad! You made my day, Lars!

Men sen finns det de formella samtalen som man blir tokig på. T ex samtal med CSN. "Tillfälligt fel, var god ring senare". Hata CSN. Så är det bara.

Spårvagnsnap

Igår var jag trött. Så trött att jag faktiskt somnade på spårvagnen i rusningstrafiken klockan 18. Jag kände att muskulaturen i nacken slappnade av och att huvudet ett flertal gånger nickade till. Till slut kunde jag inget annat än att ge efter. Jag vaknade lagom till jag skulle gå av. Ett effektivt sätt att powernapa då man ändå inte gör något bättre av tiden då man tar sig fram genom det Göteborska landskapet. Folk skrattade säkert. Det brukar de göra åt mig.

Jag bjuder på det. Skönt att sova var det i alla fall.

Sockersöndag

Idag är det söndag, men inte vilken söndag som helst. Idag är det en mycket bra söndag, till skillnad från hur söndagarna brukar vara. Förra söndagen var också väldigt bra, så kanske kan man göra det till tradition att ha bra söndagar istället för halvdåliga. Jag har en hel lista med saker att göra och helst av allt ska jag läsa ut fyra kursböcker och hinna skriva hemtenta på det, samtidigt som jag ska kurera mina sjukdomar. Det fixar sig.

Allt ordnar sig med lite socker på. Och speciellt när man får socker levererat med tågtransport från de södra delarna av Sverige. Jag har hört att det är av allra bästa kvalitet och fungerar för allt!

Lördagsidioti

Ni som känner mig skulle viska i mitt öra och säga "vilken idiot du är, Åsa". Kanske skulle ni till och med knäppa mig med fingrarna i mitt huvud och sucka högt och tydligt. Och jag skulle bara nicka och hålla med. För nu gör jag det igen. Nu förstör jag allt, och jag vet inte varför. Jag önskar jag kunde fungera annorlunda.

Lördagsäventyr

Att gå på kattutställning kan vara riktigt allmänbildande. Nu har jag exempelvis lärt mig se skillnad på en Helig Burma och en Raggdoll-kisse. Men någon katt att ta hem fick jag inte fatt i och inte fick jag klia någon bakom örat heller. Det var knappt att man fick titta på dem kändes det som. Något av en besvikelse. Men vi hade det trevligt ändå. Vi gick där och kikade i burarna, läste i vår broschyr om vad nummer 285 var för ras och vilken katt som hade det längsta och krångligaste namnet. Det är faschinerande att se hur kattburarna är inredda i diverse plysch- och sidenmaterial, allt matchar förstås och utanför sitter matte och dricker cider ur ett champangeglas i plast för att fira att livsnjutaren innanför gallret där har vunnit championat (eller vad det nu heter). Stjärnan själv sträcker ut sig på en röd kudde med spets på och får möjligvis en torrfoderfisk att gnaga på. Jag och drottning Silvia ska också skaffa katter och hänga på kattutställningar när vi blir gamla.

Vi åkte vilse med bussen hem. Vi gick efter den tanken att "alla bussar och vägar bär till Göteborg". Så var inte fallet och vi hamnade någonstans ut mot Borås och tjotahejti. Busschauffören gav oss en menande blick när vi nått slutstationen: ska inte ni gå av snart?? Men vi satt bara där tysta och låtsasläste våra kattbroschyrer och diskuterade huruvida Bengal-katter har ett bra temperament eller inte tills chauffören yttrade att den bussen vi sitter på ska tillbaka till garaget nu. Eh, okej. En och en halv timme senare var vi hemma på varsitt håll.

Det här med lördagsaktiviteter borde alla införa.

Lördagsaktivitet: Kattutställning!

För att kompensera min uteblivna Håkan-konsert är dagens lördagsaktivitet att gå på kattutställning. Tillsammans med Drottning Silvia ska vi knata iväg mot Mölndal om bara några minuter. Varken jag eller Silvia har varit på kattutställning förut, så det kan bli en mycket intressant upplevelse. Viss risk föreligger att vi båda kommer att kattnappa någon sötnos som står där på ett podium och blinkar med sina långa kattögonfransar. Men jag ska försöka att hålla fingrarna i styr. Men att försöka är inte samma sak som att lova.

Mjau.

Magiskt men tragiskt

Hela Göteborg dansar sig tokiga till Håkan på Liseberg just i detta nu. Och här sitter jag, ensam och miserabel en fredagkväll i min lilla håla i väggen. Himla skit. Jag kan inte låta bli att vara bitter. Men idag tog det bara tre timmar på akuten, mitt favoritsätt att spendera en fredagseftermiddag. Det var ändå ganska snabbt jobbat att få undan alla halta och lytta och håva in så mycket pengar som möjligt. Ja, jag vet att man inte borde klaga. Jag vet att den svenska sjukvården är bättre än mycket annat, men som fattig student svider det i plånboken att betala över fyrahundra kronor för ett ynka litet prov och en halvminuts bedömning av en läkare och en ask med konstiga piller.

Jag tänker gräva ner mig under min filt och tycka synd om mig nu.

Tvättintegritet

Jag började tycka om mina grannar. De gör liksom inte så mycket väsen av sig. Men nu är det FJÄRDE gången i rad som någon inkräktar på min tvättid. Det börjar bli lite smått irriterade. Men okej, who ever did it this time är ursäktad. De vek trots allt all min tvätt och la den i en prydlig hög ovanpå torktumlaren.

Delete

Det är nästan skrämmande enkelt att ändra eller radera personliga uppgifter som finns angivet på vissa webplatser. Nån måste ju helt enkelt ha lagt till ett mobilnummer som inte alls var mitt på eniro.se och hitta.se (det är ju ganska knas). Men det var bara att ringa till Enrio och säga "Hej, jag heter Åsa. Jag har inte alls och har aldrig haft detta mobilnummret, radera det tack!"

Ett rött paket med vita snören

Jag har pausat klart nu och är åter tillbaks i bloggandets vardag.

Jag satt på spårvagnen igår, lite sådär halvledsen, när en kvinna (jag överväger att kalla henne tant, men väljer ändå att ge henne vis värdighet genom att bli kallad kvinna istället) med stora shoppingkassar tryckte ner sig på sätet bredvid med en stor suck. En av kassarna välter och det trillar ut ett litet inslaget paket med snören och allt i mitt knä. Jag ler mot kvinnan bredvid, plockar upp paketet för att ge tillbaka det och säger:

- Nämen, inte skulle du behövt köpa något till mig!

Kvinnan, som inte sett att kassen hade vält och att paketet av misstag trillat ner i mitt knä, tror med all säkerhet att jag har försökt sno paketet och ser förskräckt ut. Det råder en tystnad i några olidligt långa sekunder (bör påpekas att jag fortfarande håller i paketet och ler fånigt mot henne). Kvinnans ögon svartnar och jag ser hur det börjar rycka i mungipan och jag inser snabbt att hon kommer spottande fräsa något oförskämt mot mig. Och mycket riktigt:

- Det är inte till dig fattar du väl! Man kan helt enkelt inte lita på NÅN här i världen!!

Hon rycker snabbt paketet ur handen på mig och byter med stor möda plats, precis som att hon trodde jag skulle sno varenda kasse hon hade kring benen. Man kan ju alltid hoppas att hon bara hade en dålig dag och att hon inte alltid är sådär nonchalant och tror det allra sämsta om folk.

Jag tyckte jag var rolig i alla fall.

Snart! Men inte nu.

Jag har bara tagit en liten paus. Kommer strax tillbaka med nya äventyr i mitt inre.

En fredag i Linné

Jag och Lisa har haft en grekisk hejdå-middag på "Lilla Tavernan". Med en bunke (notera att det var en bunke och ej en karaff) med vin. Vi åt tills vi nästan inte kunde stå på benen och sen så promenerade vi neråt Linnégatan i nattmörkret. Det var mysigt, nästan som i utlandet. Vi hamnade på Respket. Där de har fula stämplar som visar att man varit där. Vi drack "frangelico" med mjölk och något annat som jag glömt. Sedan drack vi något annat som jag också har glömt. Sedan gick vi på toaletten och diskuterade städning. En städkollega dök upp. Gud va annorlunda folk ser ut i civila kläder och inte i Stenablåsan. Vi har helt klart finare toaletter på Stena Line. För en sekund eller två funderade vi på om vi skulle säga det till vakterna, men vi behöll det, moget nog, för oss själva och fnissade åt att tvålkoppen minsann sitter bra mycket bättre till hands på Danicas toaletter. Säg mig, har jag blivit skadad nog av att jobba där?

Dagens rätt

Dagens celibration är min farmor och farfars 60-åriga bröllopsdag. Tänk om och när man varit gift så länge. Om man ens är gift.

Dagens ord såg jag på en tågvagn; "Dream box". Tyckte på något vis att det var väldigt fint och så.

Dagens situation upplevde jag från tågfönstret. Tåget åkte på en bank, nedanför ser jag först en cykel; "aha, bärplockare" slår tanken mig. Och mycket riktigt så står en bärplockare med ändan i vädret inte långt ifrån cykeln. Ytterligare en bit in mot skogen finns ett fält. Där står en bärätare. En jätteälg. Det är uppenbart att både älgen och bärplockaren är omedvetna om varandras närvaro. Älgsituationer ska man passa sig för.

Dagens ärkepucko är ett drägg på cirkus 16, med en prilla större än sin näsa instoppad under en finnig överläpp. Han kollar oförskämt mycket åt mitt håll och när jag kastar en irriterad blick på honom tar han chansen att försöka imponera på mig. Han får med viss svårighet in hela näven i munnen.

Dagens möte ägde rum på stationen där Carro möter mig och utbrister "nämen, VÅGAR du verkligen åka på samma tåg som Stockholmare?". Vi åker snabbt och köper mat. Vår favoritsysselsättning.

Dagens pinsammaste var smygpremiären av "Ensam mamma söker" på 3:an. Med sockersöta små glimtar ur hur kärleken bör se ut fann Carro och jag med viss rysning de mest komiska inslag och medan vi satt där under filten ihopkurade och asgarvade. Helt klart en serie som man MÅSTE följa.