Ord

Jag svär åt livet och ringer mor och storlipar ett tag istället. Bilden på datorn har vänts upp och ner och jag har ingen aning om vilka knappar som åstadkommit det fenomenet eller hur bilden ska bli rättvänd igen. Jag lipar ännu mer och spottar ur mig några ovalda, osofistikerade svordomar. Dessutom tror jag datorn vill dö snart och ersättas med en ny snabbare sak, sjukt jobbig process vilket får tårarna att spruta åt varenda håll. Fy fan. Jag är till bredden fylld av ilska och vill sparka sönder den där fula fåtöljen som står i mitt sovrum. Jag är lika arg på mig själv som på alla andra saker och människor. Det plingar till i mobilen med jämna mellanrum då oroliga vänner frågar om vi ska fika. Men jag är oförmögen att röra mig för tillfället. Jag säger till mamma att tystnaden sakta dödar mig och hon försöker trösta mig med sin vänlig mamma-röst och säger att jag alltid varit ett barn som använt mig om ord, men att alla inte fungerar så. Hon berättade hur dagisfröknarna inte bara kunde säga till mig något på dagis utan att motivera och konferera. Jag var ett ord-barn och nu är jag en ord-vuxen.

(Det gör ont att bli vuxen, låt bli om du kan.)