Om att vara dum på riktigt version 2.0

Jag har suttit och följt Tv4+ Heroes-maraton hela dagen. Det är fortfarande inte slut och jag sitter här ännu. Något mer produktivt har jag inte haft ork till. Jo, jag har tvättat. Och jag har hunnit med att snäsa av mamma på telefon. Det var inte meningen, och jag skäms. Jag borde ringa och be om ursäkt. Eller ännu bättre, åka hem och ge henne en kram.

Jag brukar inte skriva om privata ting. Och om jag gör det så lindar jag helst in det i sjutton lager stötdämpande material och förställer varenda liten detalj till oigenkänlighet. Men idag har jag inte ork till ens det.

De senaste månaderna har jag kastats om, tumlat runt i en trumma. M kastades in i mitt liv och vände upp och ner på det i en handvändning. På gott och ont. Precis som det ska vara. Det oss som finns mellan mig och M är alltför bra för att kasta bort. Jag vet det. Jag vet bara inte hur jag ska göra.

Ett förlåt var inte tillräckligt. Och telefonledningarna tycks inte vara långa nog. Hur ska jag då kunna säga att han är bland det viktigaste i mitt liv?