Jag är bättre på att svänga de lurviga

Jag provade på det där med sömn. Det gick inte så bra. Jag varken kan eller vill somna eftersom jag drömt mardrömmar varenda natt nu ett tag. Så jag tänkte jag kunde skriva ett meningslöst blogginlägg och lägga in bilder från kameran på datorn istället.

En gång i början av min studenttid, det vill säga för väldigt väldigt länge sedan, bodde jag i en helt annan del av Göteborg. Det var mer "student" att bo åt det hållet och det låg ett stenkast (eller fem minuters promenad) från gymmet. Min vän lurade med mig på ett step-up-pass en kväll när jag hade ett svagt ögonblick.
- Är det någon som aldrig varit på step-up tidigare? frågar den supersöta och vältränade instruktören i sitt headset.
Jag och endast jag viftar till med handen i luften och jag ångrar mig i samma sekund som jag inser att jag är ensam i salen om att vifta. Instruktören vänder sina rådjursögon åt mitt håll, tillsammans med trettio andra ögonpar, ler och säger hurtigt
- Men det ska nog gå bra för dig ändå, det är inte så svårt...

Visst gick det hur fint som helst. Till en början. Men man vaggas liksom in i någon slags falsk trygghet om att "pff, jag är minsann inte så pjåkig ändå" och börja planera för nästa pass. Det var någonstans en tredjedel in i passet som lilla jag var bortkållrad och mest stod vid min bräda och log lite genant mot de andra hurtbullarna runt omkring. Men så tänkte jag "fasen då, försöka måste man ju". Så jag försökte. Kanske alldeles för mycket. Men jag är ändå någorlunda nöjd med min insats tills jag lyfter fokus från instruktörens fötter till hennes ansikte. Hon skrattar hjärligt åt mig (i headsetet!) och gör tummen upp. Mitt nöjda leende försvann i samma sekund.

Jag gick aldrig dit igen utan har sedan dess hållt mig till saker som jag är lite bättre på.

Detta var som sagt väldigt väldigt längesedan. Och idag när en annan vän undrade om jag hade lust att gå på ett danspass med henne så tackade jag ja utan att erinnra mig om denna händelse. Inte förrän det var för sent och jag står där i salen och inser att jag lider av totalt avsaknad av koordinationsförmåga what so ever. Men jag försöker i alla fall och tänker att jag åtminstone inte kan vara sämre än den medelålders gubben med ölmage i andra hörnet av salen. Han måste ju ställt sig i hörnet av en anledning. Faktum är att gubben i hörnet var en baddare på dans och har förmodligen ställt sig i hörnet för att slippa brilljera och sticka sådana som mig i ögonen. Jag ler mot åt mig själv, försöker svänga armar och benen åt olika håll på ett experimentell sätt, men innerst inne så tänker jag: Sista gången nu! (med dataspels-Hugo röst).