Det onda och det goda

Varje gång jag är i Smålands djupa skogar har jag tendens att närvara vid mysfredagen hemma hos syster med familj. Film och godis är huvudingredienserna. Hela familjen har sett filmerna sjutton gånger om än inte fler och de enda som är uppriktigt intresserade är min fyraårige systerson samt jag. Jag har ju faktiskt inte sett filmerna förut! Men eftersom man måste vara någorlunda vuxen hinner jag bara titta glimtvis på teven mellan de vuxna samtalen om skola, jobb, inredning och bebisar. Jag kan nästan allt om att vara gravid och föda barn nu. Intressant måste jag säga, men jag lägger det på hyllan ett några år till eller så. Även om det nu skulle ge mig en legitim ursäkt till att titta på disneyfilmer. Stundtals är jag ofokuserad i samtalen och försöker hänga med lite grann i vad som händer i den tecknade, mindre verklighetsförankrade världen på teve.

- Den slutar lyckligt, Åsa. Heffaklumpen är snäll...men du får gärna låna den sen om du vill, säger min syster. Vilken tur.

Idag såg vi på Narnia. Jag har inte sett den förut, men jag har åtminstone hört att den ska vara lite läskig.

- Ja, en dvärg med en dolk eller nåt, men jag säger till i förväg, fyller min svåger i.

Jag missade den läskiga dvärgen, men påpekade förfärat att slutscenerna som utspelar sig på ett slagfält mellan det onda och det goda påminner om Sagan om ringen. Då kryper min systerson upp i soffan bredvid mig, sätter sig tätt intill och håller min hand. Han nickar mot mig och säger försvarande;

- Mm, lite läskigt är det allt. Tur att jag är här.