Det var en gång ett tåg

Jag har en konstig böjelse för tåg och tidtabeller. Buss och spårvagn kan också få räknas in.

Jag har alltid gillat att åka tåg och buss (och på senare år också spårvagn) och jag har alltid haft någon konstig förmåga att memorera tidtabeller för att sedan kunna den som ett rinnande vatten. Som liten parvel var jag en jävel på det där, på senare dagar har dock minnet och intresset börjat tryta en aning, men jag är fortfarande skrämmande bra. Genom åren har familj och vänner funnit mitt udda 'intresse' väldigt praktiskt och jag kan väl inte neka till att jag själv tyckt det varit väldigt användbart. Men tänker man efter så kanske det är lite småsjukt sådär ändå. Särskilt då man åker så mycket tåg att man börjar anse tågvärden/värdinnan som en hemlig kompis. Det var på vippen att min böjelse gick till överdrift idag då jag fick bita mig i läppen för att inte säga: "Jag känner igen dig. Jobbade inte du på Krösatågen för några år sedan eller så?" Men jag nöjde mig med att bara tänka tanken "Joho! Jag visste att det var du, jag känner igen dig. Jaså, du är kvar inom tågbraschen du..."

Inte så att jag föraktar tågbraschen, tro inte det för all del. Faktum är den att jag själv ändå tänkt tanken att starta en karriär just där. Nu har det inte blivit så, men tanken har ändå funnits. Jag nöjer mig istället med att åka tåg som en toka. Det gör mig inget. Och dessutom är det miljövänligt och M kan samla tågpoäng och antingen köpa en macka eller komma halvägs till Göteborg. Värsta bra.