I en microkö

Det uppstod en situation i kön till micron i skolan idag. På handels går cirka 7000 elever. Det blir lite trångt när alla 7000 ska äta lunch samtidigt klockan tolv noll noll. Det gäller att vässa armbågarna och trampa på fötter för att ta sig fram genom flocken. Jag tyckte mig få en ganska bra plats i microkön idag. Det tyckte förmodligen den som stod bakom mig också, för han stod väldigt nära. Sådär obehagligt nära som man kan uppleva i bankomatköerna ibland. Jag kände mig lite besvärad av detta och bestämde mig för att ta ett steg frammåt. Men samtidigt som jag kände mig betydligt mer lättad kände personen framför sig antagligen mer illa till mods och vred på sig lite irriterat. Situationen förbättrades inte av att personen bakom även han tog ett steg frammåt och helt plötsligt stod vi alla tre (och resten av kön) väldigt tätt ihoptryckta. Detta skapade en panikkänsla som spred sig genom ledet. Alla inkräktade tydligen på varandras revir och det blev liksom lite tyngre att andas för några sekunder. Eftersom alla börjar röra på sig för att återerövra sin plats (med omnejd) i ledet råkar jag spetsa personen framför med gaffeln, varpå han rycker till (helt förståeligt) och nästan välter ut min matlåda. Jag räddar den i sista sekund.

PLING!

Det plingar till i en av microugnarna och personen framför ger mig ett kort och påtvingat leende och skyndar fram för att ställa in sin matlåda. Ordningen i ledet återställs.

Kontentan av denna lilla anekdot är att minsta lilla ministeg kan få förödande konsekvenser. Nu slutade ju den här historien lyckligt. Alla fick sin mat, varm.