Det här med tåg

Fenomenet SJ upphör aldrig att förvåna mig. Det verkar vara vardagsmat att liksom "tappa bort" tåg. Hur sjutton kan man tappa bort ett tåg? Det är ju inte direkt som när man tappar bort en strumpa när man tvättar. Sist jag åkte, hade de i alla fall tappat bort en vagn, vilket resulterade i att cirka femtio pers stod i gångarna i flera timmar. Tills en ersättningsbuss plockade upp oss olyckligt platslösa lottade. Och det var ju bra. Till slut är det bara jag, en äldre dam och den skojfriske busschauffören kvar på bussen och vi beger oss mot vår slutdestination. På något vänster händer det sig då att busschauffören tappar lokaliseringen och vi konstaterar snart att vi åkt vilse. SJ:s ersättningsbuss har åkt vilse. Suckande sätter jag mig i sätena längst fram och käkar en banan samtidigt som vi alla tre hjälps åt att hålla utkik efter avfartsskyltar. Tolv mil kvar. Busschaufförens mage börjar kurra ljudligt. Tanten vill bli min bästa vän och själv sitter jag och småskrattar åt situationen. Vi blir lite försenade om man säger så.

På vägen tillbaka dagen därpå hade de också tappat bort en vagn. Vagn tre, som de sålt platsbiljetter till var spårlöst borta. Därav uppstod bråk om platserna och några hårda ordväxlingar ägde rum. Jag hade min plats säkrad och gottade till det lite extra, njöt av att ingen kunde säga åt mig att flytta på mig.

Nu ska jag printa ut ett klagomål och frankera ett brev adresserat till SJ och säga till dem vänligt men bestämt att ge mig mina kronor tillbaka.