Innan det är för sent

Det vore synd att påstå att jag är någon tårtfantast. När alla andra barnen kastade sig över tårtan på barnkalaset var jag ett snällt och fogligt litet liv som tuggade vidare på min vaniljbulle. Det gör jag fortfarande. Kanske tar jag någon torr liten kaka som smular sönder i min munhåla och belönar mina smaklökar med små lyckokickar av sötma. På senare år har jag lärt mig äta tårta av ren artighet. Ibland kan jag till och med tycka att det är ganska så gott. Men det finns en tårta som i princip kan självutnämna sig till världens åttonde underverk. Jag minns att det var i mellanstadiet som tårtan kom till mitt hjärta och aldrig ville släppa taget. Den välkomnade mig till och med till vuxenlivet när jag tog studenten.

Sist jag åt denna makalösa, fabulösa tårta var jag uppriktigt lycklig och jag tror nog att det gnistrade till som små diamanter i mina blågröna ögon. Men att säga att "tårta på tårta kan ingenting hända" är bara tokigheter. För jag ska tala om för er vad som händer när man skapar sig en tårta på tårta-situation. Det som händer är att ett stort tårtberg fastnar i gravitationskraften fälla och allt blir bara en enda röra. På något lustigt vis kan man ändå inte släppa tanken om att tårtan eller accepter att den har gått förlorad utan man kastar sig ner på golvet för att rädda det som räddas kan. Femsekundersregeln. Det gäller att agera snabbt och rädda så mycket som möjligt.

Innan det är för sent.