Blåmärken

Jag hörde ett kvidande litet hjälp inuti mig. Jag har slagit mig riktigt ordentligt. Jag är gul och blå och minsta lilla rörelse gör ont. Mina ben är tunga och det är svårt att gå. Mitt hjärta släpar efter och huvudet nickar precis som om min nacke inte är stark nog att hålla det uppe. Men så blundar jag och drar efter ett djupt andetag; okej Åsa, du är inget dumhuvud, du klarar det här. Du löser ju alla andra problem, så varför skulle du misslyckas nu för? Mina två jag har en slags konflikt. Ena delen av mig är redo att sätta sig i ett mörkt hörn och bara sitta där, tjura och låta resten av världen snurra på utan att jag är en del av den, medan andra delen av mig tänker kämpa för det som jag tror på. Vad tror jag på då? Vad sjuttsiken tror jag på?

Jag tror det är dags att ta fram tapperhetsboken igen.