En elefant balanserade

Tiden springer ifrån mig och jag kan inte greppa den. Fjärde december. Om fyra veckor ska uppsatsen vara klar. Jag har aldrig missat en deadline förut, men nu börjar jag bli lite orolig. Jag sitter på en balkong i det runda biblioteket och blickar ner på alla små människor där nere som har böcker uppslagna framför sig och gnager lite på pennan. Undra om de också är oroliga? Framför mig hänger den enorma lampan från en tjock vajer i taket, glaskupor i gröna och gula färger på en stålstomme. Jag har alltid undrat vad det egentligen ska föreställa. Ett träd? Den är ganska så ful.

Ryan Adams gör mig sällskap från itunes. Jag drömmer mig bort. För det finns så mycket att drömma sig bort till som inte har med uppsatsen att göra. Jag skrev för några dagar sedan att jag oroade mig för framtiden. Det gör jag. Mer än någonsin. Men just idag oroar jag mig mer för nutiden än för framtiden. Jag tror jag tappade bort min skugga igår, och på spårvagnen slutade jag existera för en kort stund.

Jag gick och la mig tidigt igår i förebyggande syfte, men oron malde inuti min lilla kropp och själen fick ingen som helst ro. Jag låg och funderade på om jag skulle gå ut en sväng. Mörkret och kylan skrämde mig inte som det brukar. Istället hjälpte det mig att andas.

Jag var den enda som var ute och sprang klockan tolv på natten.