Min oerhört oromantiska sömn

Jag är fantastiskt duktig på att förstöra min egen tidsplanering. Speciellt genom att sova. Så här:

Jag ligger här i min säng, kroppen är tung mot min ikeasäng. Det finns inte en chans att jag orkar lyfta på armen som jag ligger på för att underlätta för blodflödet, istället så känner jag små lätta stickningar stråla från axeln och ut till fingerspetsarna som sakteliga börjar domna av. Jag drägglar lite på min kudde. Jag fiser lite. Och när jag hör mig själv börja snarka tänker jag "Mmmm, det är så skönt att sooova" och så ler jag i sömnen innan jag faller in i någon slags medvetslöshet. Och jag struntar fullkomligt i att jag egentligen borde gå upp och göra nyttiga saker. Nyttiga saker som jag planerade att jag skulle göra kvällen innan jag somnade.

Det är kanske inte är en fullt så romantisk syn av mig sovandes, men jag brukar skärpa mig om jag sover med någon. Jag brukar i alla fall inte medvetet ta mig friheten att släppa ut fisar i det fria och jag försöker åtminstone att inte dräggla alltför mycket.

Ibland svider sanningen. Men är det inte så här alla människor faktiskt sover?