Om att vara normal

Bredvid mig på biblioteket sitter en kille med fotografiskt minne. Han scannar in texten genom att dra fingerspetsarna över sidorna. Ibland stannar han upp, sluter ögonen och verkar ta en stund till att låta alla bokstäver sjunka in till ett sammanhang. På mindre än en halvtimme har han slukat en bok på säkert fyrahundra sidor. Samtidigt som jag är faschinerad över hans förmåga kan jag inte låta bli att känna mig stressad. Han sitter där bredvid, läser några hundra sidor i ett nafs medan jag tragglar med sju sidor i en pdf-fil.

Ibland känner man sig ganska så vanlig och normal, vilket kan vara ytterst tråkigt.