Livet i en Aladdinask

Jag köpte mig en Aladdinask igår kväll. Det var ju både väldigt onyttigt och oekonomiskt av mig. Hela sjuttio kronor betalade jag för denna lilla dyrgrip. Med tanke på att jag inte äter varken körsbärslikören, ägglikören, romrussin eller den där stora vita bollen i mitten så var det tämligen slöseri med mina knapert ihopskrapade studentpix. Men nu köpte jag den i alla fall, för gräddnougatens skull och min mage kurrade tacksamt medan jag smaskade på den. Efter fem bitar började jag dock må illa och jag funderar lite över om chokladen kommer hinna bli oätlig och alldeles för gammal innan jag lyckats peta i mig den.

I en Aladdinask är det ju alltid körsbärslikören som blir kvar sist. Det är ett scenario som stämmer till punkt och pricka hos varenda en som köper en kartong. Till och med i Marabou's reklam för Aladdin. Och då kan man ju ställa sig fråga; om nu Marabou är medveten om att körsbärslikören är den minst goda (notera min diplomatiska formulering) biten i asken och alltid blir kvar sist, varför i all världen plockas den inte bort och ersätts med någon annan lite godare bit?

Hemma hos oss heter det att "vi lämnar körsbärslikören till mamma, för den tycker hon om". Jag vet inte riktigt om det är så att hon faktiskt tycker om körsbärslikören på riktigt eller om hon liksom bara "förbarmar sig" över den för att ingen annan gör det.