Hattifnattande

Jag förstår egentligen inte varifrån mitt hattifnattande humör kommer. Kanske är det sjukdomen som flyter i mina ådror och som kroppen uppenbarligen inte orkar slåss mot. Kanske är det den regntyngda himmel som släpper stora regndroppar på Göteborg. Kanske är det något helt annat. Hattifnatt-humör it is. And it looks like it's here to stay. Himla skit. Jag sitter i soffan och blickar ut mot den stora oxeln som växer precis utanför. När kastvinden slår till ser det ut att göra ont på löven. Det är i detta nu som man tänker; Jag ska INTE gå utanför dörren idag. Vinden kommer blåsa omkull mig och det kommer göra ont. Men jag måste nog. Jag har ingen som helst mat hemma, såvida jag inte vill äta spaghetti och ingenting annat. Jag får helt enkelt ta risken att bli omkullblåst och bada på den kalla asfalten. För äta bör man annars dör man.

Personalfesten går säkerligen av stapeln för de som trotsar regn och rusk till förmån för en gratisfylla. För mig finns inte detta alternativ i min värld. Hellre sitter jag hemma med en kopp äckligt te och låtsas att det är mysigt här framför tv:n i min ensamhet. Men så är det fin fin fest med pärlorna i mitt liv. Jag har lovat att sno ihop en diskfri efterrätt. Det ska nog kunna fixas. Men jag vet inte om jag vågar gå dit med mitt hattifnatt-humör. Det kanske smittar tillsammans med min sjuka.

Himla hattifnatt-humör.