Det här med sovmorgon

Hade bara solen letat sig fram så hade det funnits goda chanser till att juldagsmorgonen faktiskt glimmar. Precis som i sången. Men trots flera minusgrader och pyttelite snö är det gråmulet och det glimmar inte ett dugg. Det gör i och för sig inte så mycket, juldagsmorgon är det ju ändå och en Åsa kan inte under några som helst omständigheter sova. För när det är tillåtet med sovmorgon så går det minsann inte. Och jag som verkligen ansträngde mig för att vara uppe sent igår. Det straffar sig, för nu är jag aptrött och kan som sagt inte sova.

Sånt som man har väntat på

Jag är typ ensam kvar i en byggnad som sväljer hundratals personer. Lite spooky. Men om fyrtio minuter knatar jag hem på julledighet. I en heeeeel månad (nästan). Därför kan jag inte låta bli att vara lite extra snäll idag. Extra julsnäll så att tomten ska fatta hur snäll jag faktiskt är och hur många pepparkakor jag har tryckt i mig de senaste veckorna. Übersnälla jag.

Är det jul så är det

Efter 6 ½ timme har jag nu åstadkommit inte mindre än sju julgodissorter. Vissa kanske skulle kalla det för 'overkill', men är det jul så är det. Resultatet är följande; limeknäck, pepparkakskola, smörkola med kanelsmak, vit choklad/apelsintryfflar, saffransskorpor, rocky road och snickerskakor.

Jag har ätit mig mätt bara på kulproven.

Att allmänbildas

Tänk vad man kan lära sig mycket genom att läsa kvällstidningar på nätet! Helt fantastiska saker som kan vara bra att kunna. Här är dagens favoriter:

1. En parfym kan lukta rosor, vanilj eller jasmin. Men den kan också lukta hamburgare! Yam yam yam!

2. Den som inte har haft husdjur har kanske lite svårt att inse betydelsen av vänskapen mellan människa och en tillgiven luddig sak. Förstår man väl!

(Länkarna har bestämt sig för att inte av någon anledning, men klicka på orden så kommer ni till artiklarna)

Att dricka alldeles för mycket kaffe

Jag har druckit alldeles för mycket kaffe idag vilket har resulterat i att jag har fantastiskt ont i magen. Vissa skulle kanske säga; skyll dig själv, drick inte så mycket kaffe då. I vanliga fall skulle jag hålla med, men just nu tycker jag bara extremt synd om mig själv. Aj. aj.

Den där decembervärlden

Här under mitt duntäcke är världen ganska så behaglig. Utanför är den mindre behaglig - regnig decembermorgon och ett mörker som slukar dig i en enda tugga. Valet borde vara så enkelt. Men okejdå, nu tar jag mitt vuxna förnuft till fånga och knatar iväg till jobbet.

Om att vara storsint

Till er som hånskrattade lite lätt åt att jag ska jobba måndag och tisdag nästa vecka innan jul. Jag är lite mer storsint än er så jag lovar dyrt och innerligt att skänka er en tanke eller två när jag ligger där på en kritvit strand i Thailand med paraplydrinken i högsta hugg. Så för all del, känn er inte what so ever bortglömda!

Det känns lite smått overkligt att det är mindre än två veckor tills man sitter där på planet och nätshopping i all ära, men visst är det lite snopet att man bara kan spendera 16000 pix på mindre än en sekund såhär en onsdagsmorgon. Om jag däremot kollar på saldot på kontot känns resan dock mer än verklig.

Kortfattat kan jag sammanfatta dagens drama med...

...yeah!

Att inte behöva sova på en parkbänk

Tjoho! En bock kan föras till tak över huvudet-punkten på min måste fixa annars illa-lista. Jag behöver inte slagga på en parkbänk vid Vätterstranden och använda kartong som täcke de dagar jag jobbar. Det är inte fy skam det inte!

Ibland

...ibland blir man bara så nedrigt ledsen.

Bring it on, julen!

Lussekatter? Check!
Julkort? Check!
Knäck? På G.
Mozartkulor? Check!
Pepparkakskola? Check!
Samtliga julklappar? Check!
Julkonsert? Check!
Julpynt? Check!
Julpapper? Check!

Ville bara tala om att...

...bensinpriset är under tio kronor nu...och att jag kom över de två sista saffranspåsarna i affären.

Låt inte snömonstret ta mig, snälla?

Lyxbuss i all ära men idag borde jag nog valt tåget. Snöstorm. Vackert...visst visst men jag har spännt bältet hårdare än vänligt runt magen. Helst vill jag ju komma hem med livet i behåll. Det har redan svischat förbi massa ambulanser och brandbilar och jag är två timmar hemifrån. Två snöfria timmar hemifrån, vill säga. Förmodligen 4 snötimmar hemifrån. Blä.

Sjutton lucior och en pepparkaka?

Imorse gick jag upp okristligt tidigt, försökte gnugga bort gruset i ögonen och knatade ut i mörkret i full snöstorm. Anledningen: luciafirande hemma hos landshövdingen. Och hur många gånger blir man bjuden dit? Bäst att passa på. Jag glömmer varje år hur fantastiskt stämningsfullt det är, så stämningsfullt att man får gåshud. Ett uns av avundsjuka stiger genom kroppen. För när jag var liten har jag sprungit och lussat oräkneliga gånger på diverse olika skolor, kyrkor och ålderdomshem. Det är en tacksam publik att lussa för eftersom alla i publiken tycker man är såååååå bedårande sööööt! Vem tycker inte att sjutton lucior i ett och samma tåg är sött liksom? Acceptansen för lussetåg är beundrandsvärt hög. Den där avundsjukan handlar inte om att delta i ett lussetåg i sig, den handlar mer om att delta i ett lussetåg som faktiskt kan sjunga och där man uppskattas för framträdandet snarare än för att man är söt och där man har levande ljus istället för de där elektriska små manickerna. Men nu är det inte så, jag kan inte sjunga och jag har inte långt hår, således är det där med lucia kört för mig.

Men jag är nöjd ändå, jag fick ju både nybakad lussekatt och julklapp från staten. Tjoho!

Ingen tycker om mig, ingen vill ha mig, för att jag gillar mask!

Den här sjöng jag och mina systrar när vi var små. Jag kom på mig själv sitta och nynna på den på kontoret, med väldefinierat eftertryck på "schlurpet". För det känns lite så nu när man fått avslag på både det ena och det andra, trots att jag inte äter mask.

Ingen tycker om mig, ingen vill ha mig
...för att jag gillar mask!
Schluuuurrrp
Långa och slibbiga, korta och klibbiga
ligger dom i min ask!
Schluuuurrrp
Först biter jag av dem huvet, suger ur dem slemmet
Kastar sedan skinnet bort!
Schluuurrrp
Ingen tycker om mig, ingen vill ha mig...
Åh, vad mask är gott.
Schluuuurrrp

Tjej med rådjursögon söker jobb, tack på förhand!

Jobb jobb jobb jobb jobb jobb jobb jobb...
- Hej, mitt namn är Åsa, jag undrar lite hur det ser ut med jobbmöjligheter hos Er?
Jobb jobb jobb jobb jobb jobb jobb jobb...
Fan.
Jobb jobb jobb jobb jobb jobb jobb jobb...
Jag kommer ALDRIG få ett jobb. Klart jag kommer, sluta lipa. Det handlar om charm. Charma dem Åsa! Det gäller att ha förmågan att blinka med rådjursögonen genom telefonen.
Jobb jobb jobb jobb jobb jobb jobb jobb...

Min vardag. Jag är lite av en lokalkändis i Göteborg så många som jag ringt och pratat med.

Det bor en tvättstugeligist i vår källare

Men allvarligt talat, mitt tålamod har tagit slut och min ilska övergår just nu mitt förstånd. För vem fan är det som djävlas nere i tvättstugan?? Finns det ingen tvättstugemoral längre?? Inte nog med att folk tvättar på tiden som man själv har bokat eller som grisar ner värre än jag-vet-inte -vad. Nu har det hela gått över i att folk stjälar ikea-kassar som man burit ner sin tvätt i! För ett par månader sedan blev vår ena blå supersmidiga tvättkasse snodd och nu idag blev vår andra kasse snodd.

Det går utför för tvättstugan i mitt hus. Till tvättstugeligisten: köp egna ikeakassar för i helvete, de kostar fem kronor!

Att åka bort (i tanken)

Jag och O har fått för oss att vi ska åka på en sista minuten-resa i mellandagarna. Vi har snöat in oss lite på två veckor till Thailand. Vi väntar bara på att priserna ska sjunka lite. Med flera tusen pengar helst. Vi är alldels maniska och tror oss ha stenkoll på varenda sajt som samordnar resorna. Tyvärr rör sig inte priserna ditåt vi önskar. Det kan den förbannade lågkonjunkturen minsann inte påverka! Damn damn lågkonjunktur. Vi har dock två B-planer; dyksemester i Egypten eller att vandra på Kanarieöarna (för det är typ till dessa två ställen som det finns någorlunda billiga charterflyg). Tyvärr har jag lite förutfattade meningar om Kanarieöarna. I min värld är det nämligen bara snåla pensionärer eller fattiga barnfamiljer som åker dit. Där småbarnen kissar i poolvattnet och där tant Agda köper en ny solhatt och blir lurad till ockerpris (usch, jag vet att jag är hemsk när jag säger så...men jag kan inte rå för det!) och därmed lockar det betydligt mer med en dyksemester i Egypten. Inte för att jag kan dyka, men det låter coolt.

Om det är någon som har några andra revolutionerande idéer så spetsar vi gärna våra öron och lyssnar!

Önskelista 2008 sista och avlutande delen

Okej, jag kom precis på en sista grej som jag önskar mig i julklapp.

Ett fruktfat/frukskål
Jag har bara mindre skålar som fylls upp på ett kick om man lägger en mango, en avokado och en apelsin där. Jag har oftast mycket frukt hemma, men ingenstans att lägga dem...

Så, nu tror jag att det var allt.

Att vara en vithaj

I somras köpte vi ett nytt sällskapsspel. Det heter Blokus och går i princip ut på att lägga logiska mönster och bli av med så många brickor som möjligt. Det låter ju tämligen enkelt, eller hur? Jag brukar tycka att sällskapsspel är barnsligt roliga men just det här spelet får mig att ta fram mina djuriska sidor. Bokstavligen, enligt O. För ibland är det sjuuuukt irriterande att ha en übersmart sambo som ser alla logiska mönster snabbare än jag hinner fatta att det är min tur. Det hela slutade med att jag blev sur och stuvade undan spelet längs ner i bokhyllan. Sedan dess har spelet inte upplevt något dagsljus. Idag kom spelet på tal och följande dialog utspelade sig:

- Du vill ju inte spela med mig längre, säger O.

- Vem är det som inte vill spela med vem?

- Det kan ju ha något med att göra att någon är en dålig förlorare. Det är ungefär som att bada med vithajar, man blir uppäten. Du är min lilla vithaj.

Önskelista 2008 del 2

1-1½ meter tyg från Pottery av Stig Lindberg

Det där tyget som jag önskade mig nedan är ju ganska juligt av sig. Det här tyget funkar året om, men kostar desto mer. Spiras tyger kostar ca 250 kr/metern medan Pottery av Stig Lindberg kostar 630 kr/metern. Ganska så saftigt med andra ord. Jag kan tänka mig att skjuta till lite pengar om nu någon skulle vilja köpa det i julklapp åt mig, så att det inte behöver bli så hiskeligt dyr present.

En prenumeration på Allt i Hemmet

Jag köper ju alla lösnummer, vilket egentligen är urbota dumt eftersom man knappast tjänar på det hela. Därför önskar jag mig nu en prenumeration.

Att skylla ödet på konjunkturen

Frustration. Det är ett väldigt bra ord. F-r-u-s-t-r-a-t-i-o-n. För det är faktiskt lite, ytte-pyttejobbigt att inte veta om man har jobb, var man har jobb, var man ska bo, var man ska finnas till och leva sin vardag någonstans. Var var var? Hur hur hur? Därför är frustration ett bra ord. Och det tär enormt på mitt lilla psyke. Men okej, eftersom ingen kan ge mig något vettigt svar så får jag väl helt enkelt lösa det själv. Den första, och viktigaste, punkten är avprickad: semester. Tio semester dagar tagna, en månads ledigt och en resa till varmare breddgrader hägrar vid nyår. Självbelåtet lutar jag mig tillbaka i min kontorsstol och tänker att resten löser sig och hej och hå så duktig jag är som ringt sjuttioarton olika företag och det är inte mig det är fel på, allt är konjunkturens fel.

Att baka bröd

Om man gillar att baka bröd och det gör väl ändå de flesta, så kan man ta sig ett kik på bloggen Pain de Martin. Man behöver inte köpa sig en brödbakarbok efter man varit på besök där. När jag blir frisk, typ till helgen, ska jag baka mig något gott bröd!

Jag ger er: Önskelista 2008 (del 1?)

För att skingra tankarna från allt som gör ont i kroppen har jag knåpat ihop en julklappsönskelista, eller åtminstone en del av den:

Glasunderlägg 55, Vardag, Rut eller Kaos från Formverket (Säljs i pack om 4 och kostar cirka 130 kronor)
Återförsäljare finns bland annat i Huskvarna, Färgtema Interiör och i Lysekil, Butik Mormor. Eftersom min familj tenderar att bo lite utspritt i "obygden" så är det dessa två affärer som ligger närmast dem. Enklast vore ju såklart att knata ner till Designtorget (tyvärr säljs de inte över designtorgets webbshop) och köpa dem själv, men hm...nu var det ju en önskelista som jag skulle skriva och det här är något som jag skulle vilja ha. Jag har redan köpt ett pack med 4 stycken Vardag som jag använder flitigt på vardagarna (*borrobompbompdish!*) men jag skulle gärna vilja ha fyra till och det behöver som sagt inte vara samma mönster på. Ombyte förnöjer!

Ane Bruns senaste album, Changing of the Seasons
Jag har visserligen skivan i mp3-format, men eftersom jag har hennes tidigare skivor i gripbart format så skulle jag vilja ha även denna. Jag är alldeles för lat och snål för att köpa den själv så därför skulle jag bli väldigt glad om jag fick denna. Enklast och billigast är nog att köpa den på nätet skulle jag tro.

Tyget Staden på metervara från Spira inredning
Jag skulle vilja ha ett tyg att sätta upp på väggen. Spira Inredning har mycket fina mönster och vackra ting. Men nu återkommer vi till problemet med återförsäljare igen... Spira säljs bland annat i Fingerfrö i Tenhult och Vera i Uddevalla men finns självklart i x antal affärer här i Göteborg.

Skärbrädan Sill eller Perssons kryddskåp från Designtorget.se
Jag gillar ju grafiska mönster och andra 60-talsinspirerade mönster. Här är två skärbrädor som skulle falla mig perfekt i smaken. Dock kan jag tänka mig att byta ut skärbrädan mot en "tebricka" i liknande stil.

Teburk
Fina burkar och sånt tycker jag väldigt mycket om. Och vad som är en fin teburk är svårt att definiera, för det finns så väldigt många olika fina. 60-tals mönster går som sagt hem, liksom Greengates mönster. Det fina är att jag har en syster av varje som representerar varsin stil!

Fortsättning följer (Önskelista 2008 del 2?) när jag kommit på fler önskningar!

Att vara tacksam för det lilla

Jag kan konstatera följade:

1. Det går knappt att tänka med så mycket snor som just nu sitter i hjärnans alla hål och skymslen. Japp, här är man inte finkänslig inte. Let's face it, man är ganska äcklig när man är förkyld.
2. Hastigheten på mina nysningar är närmare 350 km/h och varje gång förvrids mina (obefintliga) magmuskler till små russin.
3. Helosansalva är det enda som hjälper min söndersnytna nos och därför ser det ut som om jag har doppat halva ansiktet i yoghurt.
4. Den som uppfann näspray borde ha lika mycket credit som den/de som uppfann post-it-lappen. Om jag inte minns fel tror jag det var ett företag som hade lite överblivet urdåligt lim och smetade på det på en papperslapp, och tadaaa! post-it-lappen var född. Hur näsprayet uppfanns är däremot ett mysterium för mig.
5. Det är sol och vindstilla ute och jag gråter blod för att vara tvungen att sitta blixt stilla under ett berg av filtar inomhus.
6. De 50 metrarna till affären känns som 5 kilometer vilket i sin tur just nu är lika långt som ett maraton. Den där blåbärssoppan som jag suktar efter kan jag ju bara se i stjärnorna efter.

För att summera ovanstående kan väl sägas att jag är glad över att jag inte tog tåget 2 timmar till jobbet i morse.

Att vara utstött

Jag känner mig lite smått eländig. Vinterförkylningen har slagit till. Det positiva med det är att jag förmodligen har den avklarad tills jul och slipper känna mig såhär eländig på julafton. Det negativa med det är att det suger, whenever man är sjuk. Vilket betyder att jag är lika eländig nu som jag skulle känna mig på julafton om jag var sjuk då. Det spelar således ingen roll när man är sjuk. Jag snörvlar, hostar och nyser om vartannat och det har liksom bildats en liten folktom cirkel runt omkring mig. Det är helt okej, jag hade inte heller velat sitta bredvid mig om jag var dem.

Vad vore väl en bal på slottet

Man kan ju inte låta bli att bli lite imponerad och smått avundsjuk när ett par i bekantskapskretsen släppte den högst svårtoppade (och otippade) nyheten att de ska gå på Nobelfesten. Den alldels riktiga Nobelfesten med specialdesignat porslin, sjutton miljoner olika bestick, balklänningar och diamanter. Det mest fantastiska är nog ändå att de lyckats hålla det hemligt i hela två månader. För det är ändå ruggigt häftigt. Vem vill inte mingla med kungen och äta snittar? Så nu kommer de för evigt vara coolast i gänget. Nästan...

Den 10 decemer ska jag och O, vi vanliga dödliga, bänka oss i soffan, smutta på (fusk)bubbel ur IKEA-glas och äta godsaker från loppisfyndat porslin och vänta på att få oss en alldeles egen "vink" från Nobelfesten.

Att sätta pris på kärleken

Jag råkade sätta ett pris på min kärlek till O igår; den är värd 69 öre. Det hela föreföll sig enligt följande: Jag och O ligger i sängen, kämpar mot tyngderna i ögonlocken och dimman som sakta sänker sig över oss och konstaterar att förr kunde vi ligga vakna hela nätterna och bara prata om allt och inget men att vi så sällan gör det nu...

- Vi är ganska usla på att prata i telefon..., säger jag och gäspar.
- Tycker du? Hur menar du då?
- Ja, men vi säger ju liksom inte så mycket..., jag gäspar ytterligare en gång.
- Nej, men det gör inget, jag gillar att prata med dig i telefon ändå.
- Jo, men alltså...vi säger ju egentligen bara samma saker...
- Mm...
- Jag menar bara att vi inte får så mycket 'valuta för pengarna'.
- Vadå? Vi betalar ju bara en uppkopplingsavgift på 69 öre.
- Eh, ja just ja...men PUSS. Sov så gott älskling!

Rock-tanta!

Det har hänt något under hösten. Ni vet min granne, tanten ovan, hon som lyssnar på ekot och Laleh. Hon lyssnar på något nytt nu, på högsta volym förstå. Men det låter som om det faktiskt är ganska så bra musik. Är det hennes barnbarn som varit i farten och influerat tro? Jag hade tänkt stoppa några cd-skivor i hennes brevinkast, men det blev aldrig av...så jag har då inget med den nya musiken att göra. Jag är imponerad, rock-tanta! Risken finns väl att det bara är just EN ny skiva och att jag får höra den på högsta volym genom taket tills öronen trillar av på mig (igen). Jaja, man får vara glad så länge det varar. Och snart börjas det väl med Oh helga natt istället kan man ju hoppas!

Ett nytt fenomen

Känns lyxigt att komma hem redan på torsdagskvällen. Fenomenet kallas "jobba hemifrån" och är en vardagslyx som snälla chefer beviljar. Så nu har jag gått upp med tuppen, slängt in två maskiner tvätt och bänkat mig framför datorn med en macka i högsta hugg. Utanför är det soluppgång och molnen är rosa. Det är några minusgrader och till min lycka har de satt upp julgranen utanför mitt köksfönster. Myyyys. Man kanske ska starta eget och jobba hemifrån vaaaaje dag?

Ett meningslöst inlägg, håll till godo

Klockan är inte ens fyra och det är redan mörkt ute. Jag kan inte annat än ge ifrån mig en ljudlig suck. Halva dagen har jag suttit på ett möte och sen hann jag precis ut en halvtimme innan det blidde mörkt. Tänk 'jul' Åsa, tänk 'juuuuul' så blir du glad. Juuuuuuuul'. Snart ska jag inta ett säte i lyxbussen och vaggas hemmåt, samtidigt som jag stickar på mina handledsvärmare (inte för att jag inte har några sedan tidigare, men det är sjukt underskattat att sticka!).

För det är så det är

Vissa saker skapas
Det bara gör det.
Oförklarligt.
Vissa saker bara finns.
Det är bara så det är.
Oförklarligt.


Hur som helst, saker och ting skapas och finns av någon anledning.

För det är så det är.
Helt och alldeles oförklarligt.

Att följa principer irriterande väl

Det bjöds på smaskig kaka till eftermiddagsfikat på jobbet, har jag förstått.
Jag tog snällt ett äpple och täppte till öronen när alla andra mm:ade och oh:ade sig över denna fantastiska kaka.

Äpplet var saftigt och grönt, just the way I like it.

Så det så.

Att följa principer

Det är kallt.
Det är regnigt.

Jag ligger nerbäddad under duntäcket och försöker väcka liv i mina blåfrusna tår, stela fingrar och undvika att hacka tänder så att de inte trillar av. Det hade ju varit riktigt smaskens med lite lyxig choklad nu att trösta sig med i det riktigt riktigt ruggiga vädret.
Men nej.
När jag förra veckan beslutade mig för att sluta äta socker glömde jag räkna in hur ledsen man kan bli av det här höstrusket.

Damn you väder.
Damn you socker.

Startskottet för julpiffandet har gått

IKEA är näst intill lika bra på att sluka pengar och bränna hål i plånboken som Filippa K. Och dagens shopping fick ändå startskottet för julpiffandet att ljuda öronbedövande högt! Ja, det är bara att gilla läget, jag kan liksom inte hålla fingrarna i styr mycket mer. Och får man börja julpynta i Bollnäs så får man faktiskt göra det i Göteborg också...

Alltså, julpiff, taccopaj och film resten av kvällen it is!

Det är VÄLDIGT lätt att spendera pengar

Vi kom aldrig längre än till Filippa K:s utförsäljning, tio minuter från lägenheten. För när vi kom ut därifrån hade jag köpt mig en kavaj och en klänning och O hade köpt sig inte mindre än tre jackor. Allt för 2350 kronor. Värsta fyndet. Vi är störtnöjda!

Det är lätt att spendera pengar

Idag ska jag lördagsshoppa. Jag tycker jag förtjänar det. Jag tycker visserligen att jag alltid förtjänar att lördagsshoppa men denna vecka så förtjänar jag det verkligen, på riktigt. Sedan i måndags har jag ändå klarat mig igenom tre anställningsintervjuer, två tvättider, en heldagskonferens och sju störtregn som har resulterat i blöta små fötter och fuktiga kläder. Sju gånger som sagt. Alltså; jag förtjänar att få gå och lördagsshoppa. Och Filippa K har utförsäljning nere på Draken. Och jag har lyckats släpa med mig O till IKEA. Och han gick med på att först gå till Filippa K-utförsäljningen. Inte illa pinkat, hörrni!

När man oroar sig alldeles i onödan

I morse genomfördes mitt fruktade tandläkarbesök. Jag gick och svor för mig själv hela vägen dit; dels på regnet och mina läckande skor och dels på det som komma skulle. Frågan "var det längesedan du var hos tandläkaren sist?" är en befogad sådan och jag skämdes när jag svarade att ja, det var längesedan, pinsamt längesedan, men att jag nu tagit tjuren vid hornen trots att jag inte alls tycker om att gå till tandläkaren och att jag uppfyllde min kvot som liten tandställningsunge. Efter mycket förklarande (av tandläkaren) och ifrågasättande (av mig)angående röntgenbilderna konstaterades att jag inte hade några hål. Tjoho! Inga hål, men väl lite tandstenspill, polerande, flourerande och piffelipuffande och....skit, hur mycket pengar kommer detta gå på nu då? Inte mer än 1300, det är allt jag har på kontot. Men jag kom undan under 500-lappen. Tjoho! Och han jämnade till och med till mina naggade framtänder, en svit jag antagligen ådrog mig som lite gris då jag knaprade hårda godisar. Så jag måste säga; jag är helnöjd och att det förmodligen var alldeles i onödan att ha våndats i nära på en månads tid.

Nu kan jag alltså kryssa av gå till tandläkaren på min lista. Nästa punkt på listan; kolla synen! Snart har jag gått igenom hela kroppen och lagat det som varit trasigt.

Om juleljus och vintermys

Jag är mycket för det där med att tända stearinljus i vintermörkret, men nu när O har skaffat nytt internet så blinkar modemet så pass mycket och bildar en artificiell "ljuslåga" att man inte behöver tända riktiga ljus för att få the feeling.

Ett juldjur i bur

Tusen saker man borde, men jag varken vill eller orkar:

- putsa fönster (bör kanske göra det medan det inte finns risk för isbildning på fingrarna)
- välja ut och skicka foton på framkallning
- klistra in de senaste tio åren i fotoalbum
- plantera om blommorna (jorden är inköpt och väntar så snällt i ful och gigantisk påse i köket)
- dammsuga bort alla dammtussar under soffan och sängen
- damma bort två centimeters lager damm från översta hyllan i bokhyllan (dit jag ändå inte ser och det man inte ser har man inte ont av)
- frosta av frysen (till skillnad mot att putsa fönstren borde man kanske vänta så att man kan lägga ut alla frysvarorna på balkongen)
- putsa skor (jag gillar skor - är mindre bra på att sköta dem)

och säkerligen en hel drös med andra grejor som borde göras men som jag nu har förträngt.

Det enda jag vill är att börja julpynta! Och när O vid matbordet sa men gör det då... så var det julmoralen som satte in. Men sista helgen i november, då fååår man faktiskt pynta. Eller?

Jag är ett juldjur i bur.

May the force be with you

Gråa söndag. Men det gör ingenting. Jag och O sitter nerbäddade under ett täcke i soffan, äter teaterkonfekt och pepparkaksfudge från Mariannelunds karamellkokeri och tittar på första Star Wars-filmen. Det må vara en grå söndag väderleksmässigt, men flertalet små företeelser glimtar till i färg.

1. JUL. Jag vet att jag tjatar (and so will be it, de närmsta två månader), men jul och tillhörande ting ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Igår var mor, syster och jag på årets första julmarknad i Huseby. Med dimman kring fötterna knatade vi omkring och andades glöggångor och köpte hål i plånboken.

2. Det är tradition att inhandla godis från Mariannelunds karamellkokeri och det försvinner ner i magen med ett naffs. Teaterkonfekten tog precis slut.

3. Star Wars episod 4. Jag var kär i Luke Skywalker när jag var liten. Såååå snygg och såååå modig. Jag har kanske ändrat uppfattning något, men filmerna är förvånadsvärt bra.

Hur får man allt att bli sådär bra?

...sådär bra och bekymmersfritt?

Fast det kanske bara är något som går i fantasin, inte i verkligheten.

Jobb. Vuxenliv. Det jag inte riktigt hajar är hur man ska lyckas parera jobbet med nära och kära. Som det är nu somnar jag vid nio om kvällarna och orkar knappt utanför dörren om helgerna.

Hur gör man?

Pyssel och knåp

När jag kom hem från konferensen väntade ett paket från min mellansyrra i brevlådan. Där i låg ett par jättefina stickade handledsvärmare i gammeldags rosa som hon knåpat ihop alldeles själv! Min storastorasyrra är också pysslig och har på hennes blogg visat blommor som hon virkat. Jag vill också vara så pysslig och knåpig och göra fina grejor! Om jag ber snällt så visar de säkert hur man gör.

Jag, jul och jöteborgsvarvet

Okej, sim-kortet har kommit på bättre tankar och bestämt sig för att fungera. Men om det nu fortsatt att kärva så var det ju tur att jag hade köpt ett nytt julmagasin (denna gång Amelias julnummer) som kunde få mig på bättre humör... det har jag dock inte vågat berätta för O, då skattar han bara åt mig och kallar mig för julhysterisk.

Jag läste nyss på GP att 45 910 personer + jag har anmält sig till Göteborgsvarvet. Jag undrar hur många som är lika usla (förlåt, negativt ord...vad sägs om "nybörjare" istället?) som moi?

En rökpuff betyder "hur mår du?", två puffar betyder "tåget är försenat..."

I fredags gjorde jag något som jag borde gjort för längesedan; jag skaffade mig ett mobilabonnemang. Min första mobiltelefon (med kontaktkort), en Nokia 5110, införskaffade jag mig när jag var femton och trodde jag var cool. Främsta anledningen till införskaffandet var att kunna spenderade rasterna med att spela snake. Sedan dess har jag förbrukat både tre och fyra mobiltelefoner men sim-kortet har varit detsamma. Men kontantkortet har nu gått i graven. Dels för att det inte är så speciellt förmånligt och dels för att man plötsligt står där strandad utan tillgång till varken kiosk eller internet och kunna "köpa nya pengar".

Vanligtvis brukar jag ta långa omvägar eller målmedvetet fästa blicken rakt fram för att undvika mobiltelefoniförsäljarnas fälla men i fredags gick jag raka vägen till Tele2:s reklamprydda lilla hörna på centralstationen. Försäljaren var uppenbarligen väldigt tacksam för att slippa ge sig i kast med att smöra för stressade resenärer och nämnde i förbifarten att jag var hans lättaste kund idag. Jag svarade mest det är fredag och dagen före helgdag, jag bjuder på den. På mindre än två minuter hade jag skaffat mig ett årsabonnemang hos Tele2. Han försäkrade mig om att när ditt gamla sim-kort slutar fungera så stoppar du bara in det nya och mer behövs inte. Lätt som en plätt! Det blir inte enklare än så. Det där med att lova enkla lösningar på något som jag egentligen inte förstår mig på är ett knep som jag är hemskt svag för, jag tackade och gick därifrån.

Nu har mitt gamla sim-kort slutat fungera och jag har stoppat in det nya. Det som har hänt är att varken mitt gamla eller nya sim-kort nu fungera. Jag borde anat ugglor i mossen - det är klart det inte ska fungera, tekniska prylar faller samman till en liten hög bara jag rör vid dem.

Så om ni vill mig något kan ni ju skicka röksignaler eller joddla istället. Mobiltelefoni är sjukt överskattat ändå.

På konferens

Jag har varit på en konferens om vindkraft i två dagar. Att vara på konferens är ett ohyggligt stort socialt experiment, åtminstone för mig. Man ska nicka, le, kunna prata om väder och berätta anekdoter för totala främlingar utan att göra bort sig. Det är självklart väldigt intressant och sjukt lärorikt, men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att det är ganska nördigt att prata vindkraft i 32 timmar. Dessutom är jag den som är den och är väldigt lättimpad. Jag kan inte låta bli att tycka det är lite festligt när teveskärmen i rummet med den übermjuka sängen hälsar mig välkommen med för- och efternamn och wishes me a pleasant stay. Jag trillade hemmåt, ömsom översocialt speedad och ömsom utmattad och en aning förvirrad.

Är det så här det är att vara på konferens?

Med en hemmagjord macka och en köpt festis

Mmm, fredag.
Mmm, halvdag.
Mmm, lyxbuss.

Det kommer bli en kanonhelg det här, jag känner det ända ut i lilltån. För det är finfrämmat i stan och vill det sig väl så går min kidnappning enligt planerna. Jag har inte frågat O än, men jag tror inte det gör något om hon bodde i min garderob. Det kan nog bli riktigt mysigt där och så kan vi baka kakor och leva lyckliga. Planen är vattentät.

Dagar då man blir lite trött på sig själv

Jag har varit sjukt nöjd med min produktiva eftermiddag. Jag har dammsugit, plockat iordning de få saker jag har här i kyffet och tvättat. Tvättat allt som går att tvätta. Jag har hängt tvätten i torkrummet och satt på fläkten. I goda ro har jag trott att all min tvätt, allt jag i princip äger, torkar där nere i den läskigt mörka källaren. Men nej. Inte gör den det inte!

Det hade ju hjälpt att vrida på värmen samtidigt som fläkten. Nu får jag väl sova utan lakan (ja, jag har bara en uppsättning lakan här i staden där jag egentligen inte bor på riktigt) och gå till jobbet i mysbyxorna imorrn.

Skit.

True colors

Liiiite ensam känner jag mig just nu. Det är mycket mysigare att dela en regnruskig kväll tillsammans med någon man tycker om. Men jag sitter femton mil bort, lite sorgsen med hemlängtan och lyssnar på Ane Bruns nysläppta singel (släpptes den 22 oktober). Tyvärr hittade jag ingen bra inspelning på Youtube, så ni får hålla tillgodo med lite hemmasnickeri vilket inte är något att hänga i julgranen. Ljudet är hyffsat åtminstone. Flickan med änglarösten.

Tio minuter med snöblandat regn

Årets första snöfall. Men det var inga vita romantiska sagoflingor som sakta singlade ner från himlen... Det hela upplevdes genom att snöblandade sega regndroppar slog mot vindrutan ute på motorvägen i cirkus tio minuter. Snö var det i alla fall. Ambitionen var att springa efter jobbet men det klingar liksom inte så bra med snålblåst, regn och två grader. Istället har jag kurat ihop mig i sängen, tänt ljus och läser julnumret av Drömhem & Trädgård. Jag måste medge att jag är lite sugen på att korka upp en glöggflaska att värma mig med, men lite julvett flyter ändå i mitt blod och jag ska försöka hålla mig tills sista veckan i november trots att min lokala lilla Ica har bunkrat med litervis av glögg, berg av pepparkaksburkar och stora lådor med julskum. Det blir en utmaning!

Jag har blivit tutad på

Med vintertiden kom kylan och imorrn nalkas det snö i smålands mörka skogar. Tur att jag inhandlat en fin reflexväst (till min mors stolthet) om jag skulle råka försvinna i nån snödriva. Det är inne med reflexvästar iår. Ett väldigt sunt mode och jag är hipp som få. Egentligen borde jag kombinera med lite fler reflexer på armar och ben för det blir verkligen svartare än kolkraft om kvällarna.

Mitt huvud har bestämt sig för att göra sjuhelskottas ont. Ingen smärta som inte en jultidning inte kan råda bot på, tänkte jag och svängde förbi affären påväg hem från jobbet. Men inte ens julmagasinets inbjudande sidor får mig att må bättre. Och till råga på allt så blev jag tutad på när jag skulle cykla över en väg. Jag har ALDRIG blivit tutad på förut, men nån gång ska väl vara den första. Jag hade inte ork eller energi för att ta tutandet med en klackspark och istället avfyrade jag små blixtar vid ögonkontakt med tanten som satt bakom ratten (och svor åt mig - jag såg det minann genom vindrutan) samtidigt som jag trottsigt långsamt masade mig över vägen. Det var INTE JAG som gjorde fel. Antingen var hon väl för gammal för att ha hört talas om "högerregeln" eller så var hon väl senil och hade glömt den. Tanta!

Ett suddigt fyrkantigt öga

Ärad vare den digitala tidsåldern men jag har drabbats symptomen "fyrkantsöga". Det är ett tillstånd som kännetecknas av tankar som trasslar in sig i varandra och ögon som svider.

Jag drunknar i jobbsökningssajter och sj:s biljettbokning online är mitt andra hem.

Skit.

Filmen jag väntat på ett halvår: Låt den rätte komma in

För nittiofem kronor kan man gå på bio. Hutlösa priser nuförtiden. Jag minns då det kostade betydligt mindre, och det var inte så längesedan som man kan tro. För nittiofem kronor biljetten knatade jag och O iväg till filmatiseringen av en av mina favoritböcker; Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist. En film som jag har väntat på ruggigt länge och en film som jag har byggt upp skyhöga förväntningar om (läs här). Det skulle jag inte ha gjort.

Man kan inte säga annat än att filmen är vacker. För det är den, helt och fullt och alldeles sant. Bara snön gör det näst intill värt att betala nittiofem kronor. Fotot av filmen är dock det enda som jag känner lever upp till mina förväntningar. Och det är förmodligen fotot som får recentionerna att hylla filmen och betygen att stiga. Mina tappra förväntningar klamrade sig fast genom halva filmen då jag slutligen insåg att det jag satt och väntade på i biomörkret inte skulle komma och sakta men säkert tog en besviken känsla förhoppningarnas plats.

O har inte läst boken, vilket jag tycker är synd och skam. Men efter att jag lovordat boken så till den milda grad så hade han inget annat val än att följa med på bio, trots skockande skratt när jag sa att det är en svensk vampyrfilm. Men har man inte läst boken så är det svårt att förstå hur hela filmen hänger samman. Den röda tråden har på något vis gått förlorad i det vackra fotot och O satt som ett frågetecken filmen igenom. Jag förstår självklart att det är svårt att göra en film lika detaljerad som boken, men jag fick känslan av att manusförfattaren endast läst fragment från boken och valt att skildra någon sida här och någon sida där. Flertalet scener med lösryckt handling hade lätt kunnat skalats bort för att ge filmen lite mer tyngd åt en sammanhängande handling. Och varför i all världen var det femtonårsgräns? Allt det där lite otäcka och mystiska som boken innehåller är, till min stora sorg, som bortblåst.

Och en annan grej. De första nio sekunderna på trailern...jag såg filmen för mindre än fyra timmar sedan, men jag har då inget minne om några sådana scener. Va va va?! Tyvärr så har alla filmens godbitar plockats ut och avslöjas redan i trailern...

Nee-ejjj... Åååh, jag tycker det var så synd! För jag har verkligen gått och sett fram emot filmen olidligt mycket och jag känner mig snuvad på det mesta.

Men jag är inte den som är sån. Bara för att jag tycker att de totalt misslyckats med att skildra boken så betyder inte det att inte är värd att se. Se den för snön om inte annat...

Lyxiga lördag

Jag älskar att knata ut i den friska morgonluften och köpa nybakt bröd från mitt favoritkonditori. Och mandelbullar. Lite varm choklad på det och...voilá!...lyxfrukost på sängen att överraska älsklingen med.

Tjingtjing....pling....klirr...*tystnad*

Det här med en regelbunden lön av den högre valören som trillar in på kontot varje månad, det är ett väldigt ovanligt men också ett alldeles fantastiskt fenomen! Men när jag betalat alla räkningar, hyror (two of a kind) och lagt undan en smärre summa för sämre tider så är det inte överdrivet mycket kvar på kontot. Var..., säg mig, VAR kommer alla dessa hål ifrån som de klirrande små kronorna trillar i?

Som en gasell

Fan.

Jag kommer ALDRIG att orka springa det där himla varvet! Idag förbättrade jag visserligen min tid med en minut, men det berodde knappast på att jag faktiskt har förbättrat mig utan på höstens värsta regnoväder som drogs in över mitt huvud när jag sprungit några kilometer. För att undvika falla ihop till en blöt liten fläck mitt på gatan och sedan frysa ihjäl var det läge att öka lite. Jag försöker verkligen att intala mig själv att springa är kul, seså, spring spring. Men det funkar inte så bra...än.

Damn it. Men okej. Pepp. pepp...Pääääpp.

Kärleken heter Emma och hon bor i Kalles klätterträd

Minns ni Kalle i klätterträdet? Ett av de allra bästa barnprogrammen under 90-talet, vilket jag tror majoriteten av mina 80-talistkumpaner kan hålla med om.

Emma, vem är du? av Calle Ljungström var det senaste tillskottet i min pocketbokhyllan. Emma är kärleken själv; romantiken som vi alla letar efter. En Romeo och Julia-saga. Som examensarbete på Konstfack valde Calle Ljungström att ta reda på vem Emma i Kalles klätterträd egentligen är. Kanske finns hon på Coop eller i tunnelbanan, i Italien eller kanske på Spraydate. Boken är vackert humoristiskt skriven och man kan bara inte sluta le.

Läs den!

En fönstertittare

På söndag bli're natta eller rättare sagt, vintertid. Enda fördelen jag kan komma på med det är att det kommer vara skymning när jag går hem från jobbet och då kan man smygkika in genom fönster. Nu låter det som om jag är en mycket otäck person; det är jag inte. Däremot tycker jag det är lite roande att titta på hur andra människor inreder sina hem och det är betydligt lättare att att spionera diskret så länge det är mörkt ute. Här, i den typiska småstaden där jag befinner mig om veckodagarna, har jag dragit slutsatsen att inredningsfantasin är något begränsad. Om jag nu trampar någon känslig på tårna så ber jag så mycket om ursäkt, men det värsta jag vet är den här modernistiskt symetriska inredningsstilen där panelgardiner, höga fyrkantiga krukor med orkidéer och massproducerade bordslampor.

Men så här ligger det till i min värld:
~ Panelgardiner kan knappast bli mycket mer "kontor" eller "sjukhus".
~ De massproducerade lamporna var säkerligen svindyra vid inköp men jag anser att de är tråkiga och saknar karaktär.
~ Jag förstår varför alla har fyrkantiga krukor eftersom det har varit standardsortiment på Åhlens och det enda blomsteraffärer har sålt på sistone.
~ Det är inget fel på okidéer. Tvärtom! De är otroligt vackra, lite för vackra för att vara så "vanliga".

Men det är väl för tur att smaken är som baken och att det nu finns de som tycker en kombination av ovanstående gör hemmet trivsamt. Jag föredrar bara lite mer "själ"; lite mer personligt; ett hem som inte ser ut som alla andra.

En minisekund ifrån

Jag sitter på vagnen och tittar ut genom fönstret. Det är verkligen höst nu. Något annat kan man då inte kalla det. För någon minut sedan var det sol, nu har nattsvarta moln letat sig fram från horisonten och överraskar med ett iskallt piskade regn. Utanför fönstret skyndar människorna förbi, de försöker fly undan dropparna. Det känns lite som en seger att jag hunnit in i vagnen och satt mig i ett redan uppvärmt säte. En kvinna skyndar förbi med en barnvagn, med ena handen skjuter hon sin dotter framför sig och med den andra håller hon en Metro över huvudet. Hon småspringer och håller blicket fäst på den blanka asfalten. Dottern sprattlar med sina rosa små gummistövlar med grodor på. Hon är för liten för att förstå. Hennes mamma alltför disträ för att märka. Någon centimeter åt höger, någon tredjedels sekund senare och livet hade sett annorlunda ut. Jag flämtar till där jag sitter på vagnen och känner hur jag skriker till inombords. Mamman med barnvagnen verkar göra detsamma. Bilens strålkastare träffar kromet på vagnen och stora vattemassor tränger upp mot trottoaren. Hon slänger tidningen på marken och böjer sig över barnvagnen för att ta upp dottern. Någon centimeter åt höger, någon tredjedels sekund senare. Mamman kramar sin dotter hårt, sen skakar vagnen till och mamman med dottern försvinner ur mitt synfält. Jag gissar; mamman skyndar sig nog aldrig så igen.

I ett retro kök

När katten är borta dansar råttorna på bordet!
Eller när O är borta dansar Åsa i köket!"

Jag älskar mitt kök. Trots smurfblå luckor och slitna väggar som jag aldrig kommer mig för att måla. Färgen är inhandlad liksom proffsig täckpapp, penslar, roller och diverse andra nödvändiga målarsaker. Problemet är bara det att hela kittet ligger i en hög på vinden och väntar på att jag ska komma till skott. Men jag älskar mitt kök ändå. Hade jag varit en inredningsbloggare hade jag förmodligen kallat mitt kök för "retro", en touch av "vintage". Mitt kök är retro.

Hur som helst. O är borta och jag passar på att baka kladdkakemuffins med twist i mitt retro kök.

Kladdkakemuffins med twist

Grundreceptet för kladdkaka som jag använder har jag fått från mamma som i sin tur att skrivit av den från någon bok. I boken heter receptet "Spröd chokladkaka", min version heter "Klart bästa kladdkakan" (en välförtjänt titel)

2 ägg
3 dl socker
1 tsk vaniljsocker
1 ½ dl vetemjöl
1 dl smält smör
4 msk kako

Rör ihop alla ingredienser, häll i vanliga muffinsformar och grädda i 200 grader ca 30 min (enligt recept, jag tycker definitivt att man inte ska ha inne den mer än 20 min). Ta ut kakan och strö hackad mjölkchoklad (Marabou mjölkchoklad med daim). Mycket smaskens.

Hösttröst

Den nattliga vindpusten har kidnappat samtliga löv på trädet utanför vår balkong. Sorgligt. Jag är inte mycket för hösten. Kall och blåsig. Det är därför som jag förskjuter alla mina sorgliga höstkänslor på julpyssel istället.

Tre fördelar med att bo i en småstad

Det finns tre fördelar med att bo i en mindre stad (om veckodagarna);

~ Det ena är att "sovplatsen" som jag hyser ligger 10 minuters promenad från jobbet, vilket betyder att man i princip inte behöver masa sig ur sängen förrän tidigast en halvtimme innan man ska vara där.

~ Det andra är att alla känner alla och att man kan låna en kopp socker från vem som helst. Smidigt, om man nu som jag (hör och häpna och skam mot min matlagningsheder) inte har så mycket i skåpen...

~ Det tredje är att jag oftast inte har något speciellt för mig om kvällarna i min ensamhet. Med andra ord kan jag ta tillfället i akt att titta på tjejiga (läs: smöriga och pinsamma) filmer i avsaknad av O som snarare skulle föredra en action/thriller/skräckis framför en sockersöt komedi med lyckligt slut.


Ändå längtar jag hem, jag förstår inte detta...

Steget närmare ett guldinramat diplom

Nu har jag anmält mig till Göteborgsvarvet.

Det är lika bra att göra det offentligt så att jag inte hittar några kryphål och fuskar mig ifrån tränandet (det ligger i min natur, risken finns). Det vore synd att säga att löpning varit något jag kunnat skryta med genom tiderna och jag får träningsvärk av att bara artikulera G-ö-t-e-b-o-r-g-s-v-a-r-v-e-t.

Vad har jag gett mig in på? Jag vet inte riktigt hur det här ska sluta. Men jag ska fylla mina ben med spring och överträffa mig själv! Bildbevis och diplom ska jag i alla fall ha - sen talar vi aldrig mer om det igen.

En krigsförklaring

Jag känner vibbarna av att ett krig strax utbryter. Ett krig mellan mig och min jobbdator. Jag får "spunk" (ett erkänt ord för oss som är uppvuxna med Astrid Lindgren) på den långsamma manicken och mitt tålamod är nära bristningsgränsen. Mycket nära. Farligt nära!

För att illustrera:

Medan datorn som bäst funderar på hur alla kartskikten ska te sig som smidigast på skärmen kan jag ta fram en tidsskrift och läsa en artikel om hur plan- och bygglagen på bästa sätt bör tillämpas vid detaljplanering av underjordiska garage.

SÅÅÅ lång tid tar det. Jag tror jag alldeles nyss passerade bristningsgränsen, skickade iväg ett mail till chefen och skrev "Jag får spunk på min dator, kan jag få en ny?"

Måndagens gråskala

Utanför fönstret regnar och blåser världen bort. Till och med fåglarna verkar ha lite svårt att flyga och liksom vinglar i luften. Telefonen har inte ringt på hela dagen, förutom en vänlig tandsköterska som ringde och berättade att tandläkaren blivit sjuk och undrade om det gick bra att skjuta fram tiden...en månad. Självklart förstår hon inte vilken metal förberedelse det har varit för mig de senaste två veckorna då jag laddat inför morgondagens (nu inställda) besök. Och självklart ska hon inte heller behöva förstå eftersom en normal vuxen människa inte ska ha några problem med det hela. Men jag säger "ja-a-då, inga problem...om en månad då...ja...tack! heeej", precis som om det inte rör mig i ryggen. Egentligen gör det det. Jag hade velat kunna bocka av "att gå till tandläkaren" från min milslånga "att-göra-lista", få saken ur världen och slippa tänka på det mer. Men även tandläkarmänniskor är tillåtna att bli sjuka emellanåt (I guess...) och jag ska då alltid vara så förbaskat käck och trevlig hela tiden.

Egentligen så vill jag inget hellre än att kura ihop till en liten boll. En ilsk liten boll med taggar. Helt utan anledning bör nämnas. Men det skulle inte passa sig så bra så länge jag sitter på kontoret. Så jag äter satsumas och dricker te medan jag knåpar med mina kartor istället. Jag skyller på vädret. På världen som regnar och blåser bort utanför mitt kontorsfönster. Och på att det är måndag.

Det är nog egentligen inte en så tokig dag. Bara en aning grå och taggig. Sånt som går över.

Årets första julmagasin

Jag vill inte påstå att jag på något som helst vis bidrar till någon julhysteri. Jag bara råkar tycka att juletider är mycket mysigt och inte på långa vägar är en högtid som egentligen är till för "barnen". Så nu är årets första julmagasin är införskaffad! Allers julmagasin. Det är inte alls någon tanttidning för den som tror det. Det må hända att vanliga Allers har en tantstämpel men julnumret innehöll många fina tips och idéer (även för den som är tjugotre år). Ska man hinna med allt pyssel är det lika bra att börja med en gång.

Heja julen!

Om högklassig lördagsunderhållning

Lördagsunderhållningen på televisionen är under all kritik. Tacka vettja förr i tiden då alla familjer i hela Sverige bänkade sig framför "Det kommer mera" och "Kär och galen". Vinjetterna klingar fortfarande klara toner i minnet; "Kär och galen! (ding dong)...klockor börjar ringa (hm, hm...nåt jag inte kommer ihåg) tusen eldar börjar brinna. Det finns bara du och jag, och ingenting är längre som förr. Kär och galen!". Antingen var det så att dåtidens lördagsunderhållning höll betydligt högre klass än dagens... Eller så var det bara så att jag inte var större än en tesked, äldre än en maskrosknopp och inte fick kolla på mer spännande program än just harmlösa familjeprogram. Så kan fallet vara...

Följande dialog förekom under gårdagskvällen. Tryckarn* hade stannat vid World Championship i Boogie Woogie, direktsänt från Varberg. Det verkar inte vara någon stor entusiasm kring sportevanemanget. Sporthallen är avdelad på mitten och publiken är glest befolkad och applåderna näst intill ohörbara. Vi tycker lite synd om de tävlande paren i glänsiga trikåer á la 80-tal:

O: Vi har inget liv...
Jag: Vadå? Vad menar du?
O: Det här...
Jag: Men, det är ju faktiskt lite kul?
O: Ja, det är just det...
...
Jag: Jag gillade inte det ryska paret.
O: Nä, jag håller på det sista. De hade höga, synkade kickar och mycket mer kontroll än de andra.
Jag: Är det slut redan?
O: Det var ju bara sju tävlanden...ska vi byta kanal?

Lördagsunderhållning, ja. Hrm...


* Fjärrkontroll

Hur man definierar söndagsångest

"Symptom för söndagsångest kan vara om man får ett lätt raseriutbrott på en felbakad pizza och vägra äta något över huvudtaget."

Jag matvägrade i nån timme sen gick jag ut i köket, hämtade den kalla pizzan som jag ren ilska tryckte i mig. Men det är inget lite choklad inte kan råda bot på lite senare.

Pannkakor till söndagsfrukost

Könsroller. O byter batteri i köksklockan (som stått stilla i två år) och skruvar ihop datorer medan jag står vid spisen och slänger ihop den perfekta söndagsfrukost bestående av kanadensiska pannkakor. Receptet är direktimporterat från Kanada och äkthet kan därmed garanteras.

Kanadensiska pannkakor

En smet räcker till ca 6-7 pannkakor (2 pers). 1 cup = 250 ml

1 1/3 cup mjöl
3 tsk bakpulver
3 msk socker
1 krm salt
1 1/4 cup mjölk
1 ägg
3 msk vegetabilisk olja eller smör
1 tsk vaniljsocker
(1 pkt frusna hallon)

Rör ihop ingredienserna till en slät smet och rör ner de frusna hallonen. För bästa stekyta stek i en klick smör. Servera med lite lite sirap (eller mycket för den som vill det...) och ett stort glas iskall mjölk!

Regnhimlen har bytts mot solstrålar mellan molnen och man kanske ska ut och knata en liten promenad innan hösten knackar på dörren igen.

Kaffedialogen

- Hej, jag skulle vilja ha en kaffemocca...fast jag vill ha en cappuccino i istället för espresso i.
Baristan tittar lite konstigt på kunden och frågar;
- Du vill alltså ha lite mer skummad mjölk?
- Nej..., jag vill bara inte ha espresso i kaffemoccan utan en cappuccino.
Baristan fortsätter titta lite undrande och säger;
- Ja, alltså mer skummad mjölk?
Kunden suckar och tycker baristan fattar trögt och säger lite syrligt.
- Nej, jag gillar inte espresso men jag gillar cappucciono.
Baristan ger upp, går bort till kaffemaskinen och gör en kaffemocca med extra mycket skummad mjölk. Kunden ser nöjd ut och baristan tycker han är en idiot. Jag och O fnissar förtjust, tar våra take away-koppar med varm choklad och utnämner dialogen till dagens bästa.

Såsom en söndag i oktober

Klockan är alldeles-för-tidigt-för-att-gå-upp-en-söndagsmorgon. Som vanligt. Det finns en ambition inom mig som vill baka bullar och koka marmelad för att sedan kunna servera O frukost på sängen som den perfekta flickvän jag är. Men istället sitter jag här i soffan, tittar ut på den regnhärjad hösthimlen och lyssnar till tystheten. Det är ganska mysigt det också, men inte så värst produktivt.

Egentligen borde jag vika tvätt. Och kanske skyffla undan allt skräp från bord och golv. Jag skulle kunna knata iväg till affären när den öppnar. Eller vattna mina ledsna blommor. De behöver nog näring, men jag kommer mig aldrig för att köpa någon näring. Fast egentligen behöver de nog planteras om helt och hållet; meterlånga rötter har lyckats leta sig ut genom plastkrukornas hål i desperat jakt på något att livnära sig på. Förgäves, för det enda rottopparna möter är en hård och kall ytterkruka. Det kanske är det som är veckans söndagsprojekt; omplantering av krukväxter. De skulle säkerligen få tillbaka sin gröna färg då istället för den "mesgula" som de nu har, stackarna. Ibland önskar jag att jag ärvt lite av syrrornas och mors gröna fingrar. Men istället vet jag inte ens var man hittar jord att köpa såhär på höstkanten (i Göteborg bör tilläggas!).

Alternativt så sitter jag bara här, nerkurad i soffan under en filt, dricker tranbärste och tittar på en film medan regnet smattrar på fönstret. Precis så som söndagarna ska vara.

Hej hej karius och baktus?

Idag har jag sett sanningen i vitögat, tagit tjuren vid hornen för att undvika göra mig själv en björntjänst (om jag inte redan har gjort det vill säga).

Jag har beställt en tandläkartid!

För en vanlig person kan detta verka vara piece of cake och en självklarhet. Men för mig innebär det att jag lägger min tandläkarskräck på hyllan för några minuter. Jag har inte varit hos tandläkaren sedan gymnasiet. Och det är en lååååååång tid sedan. Dumt av mig att medvetet skjutit fram besöket flertalet år, jag vet, jag växte ändå upp med Karius och Baktus och borde därmed ha det inpräntat de otäcka saker som kan hända om man inte sköter sina tänder...

Nåväl nåväl, tiden är beställd och jag har en vecka på mig att bearbeta mitt framtida besök. Huh.

Ångestfyllt trendbyte

Traditionsenligt avslutar Håkan Hellström konsertsommaren på Stora scenen på Liseberg. Traditionsenligt måste man gå dit. Traditionsenligt ska man åka bara EN karsuell, EN gång. Traditionsenligt är detta Lisebergsbanan. I år blev det inte så. Trots vilda protester från min sida byttes snälla, sävliga, charmiga Lisebergsbana mot Balder. Jag fullkomligt avkyr Balder. Jag åkte den första gången 2003 och trodde bokstavligt talat att jag skulle dö. Medan alla andra i vagnen skrattade hysteriskt efter åkturen gick jag likblek därifrån och lovade dyrt och heligt att jag aldrig mer skulle åka denna vidriga träjätte. Aldrig någonsin. Men efter att ha blivit övertalad om att "det var ju fem år sedan! du kommer tycka den är rolig nu!" och för att visa att jag minsann inte är feg gick jag med på att åka den. Men den var preciiiiiiis lika vidrig och ångestfylld som jag minns den, trots att O försöker hålla om mig. Detta fångades givetvis på kort, ett kort som jag inte kan neka er till att få se, för det är faktiskt hysteriskt roligt. Och för att väga upp det hemska kortet på mig och O följer ett lite finare.

Tre små knytt och en trippel-moster

Det finns små solstrålar som letar sig fram bland de sorgliga tankarna. Igår morse bestämde sig systers bebis för att titta ut, det blev en pojke och jag är numera en mäkta stolt trippel-moster! Det lilla pyret, som jag ännu inte vet något namn på, fick en alldeles egen septemberfödelsedag! Det är väldigt skickligt med tanke på hur tätt det är mellan alla födelsedagsbarn denna månaden. Nu ska jag knåpa ihop ett litet paket till födelsedagsbarnen (syrran och bebisen)!

Flitiga Lisa och tröttingen

Jag smygsurfar på jobbet. Sånt får man inte göra. Man ska vara flitig tills örsnibbarna nästan trillar av. Men idag orkar jag bara inte vara flitig, tankekarusellen inuti mitt huvud gör mig trött. Och ledsen - därför smygsurfar jag istället. När ingen ser. Jag smygsuper finkaffe från Kahls och låter solen blända mig genom fönstret, den torkar ut tårarna innan de trillar som pärlor nedför kinderna. Det är bra - så att ingen hinner se. Jag låter hjärnan bli upptagen med att komma på vad jag ska ge syrran för födelsedagspresent och om den där bebisen som gömmer sig i hennes mage ska titta ut snart. Allt ordnar sig till slut. Något gammalt ersätts med något nytt. Ett familjekretslopp.

Hur kan man bli så trött av att inte göra någonting?

Om det oundvikligt sorgliga

Jag sitter i ett väntrum hos gynekologen. Alla som sitter i ett sådant väntrum skruvar lite nervöst på sig och trots att de som jobbar där försöker höja mysfaktorn med hemtrevliga lampor och gardiner så går det inte att fly ifrån den obehag som ändå finns där. Jag fördriver tiden med att läsa då pappa ringer på mobilen. Jag vet redan innan jag har svarat varför han ringer. Trots att jag ändå är förberedd börjar tårarna rinna nedför kinderna alldeles fantastiskt okontrollerat. Och de slutar inte att rinna hur jag än försöker. Alla andra tittar på mig med nyfikna ögon. Jag känner mig fånig men orkar innerst inne inte bry mig, de får väl glo och undra då. Sköterskor passerar och tittar lite extra, undra om de vågar fråga vad som står på. Till slut kommer en av sköterskorna fram och undra hur det är fatt. Hon undrar om det är så att jag är hiskeligt nervös för besöket som komma skall. Jag skrattar till lite inombords, men utåt döljs skrattet av tårar. Jag förklarar mellan snyftningar och hon klappar mig på axeln, lämnar mig och kommer tillbaka med ett glas saft. Jag är inte alls sugen på ett glas saft, men det var rart av henne och jag dricker bara för att visa min uppskattning. Jordgubbssaft. Jag lugnar ner mig något men tankarna fladdrar iväg. I vanliga fall har man inte lust att gå till gynekologen och nu har jag definitivt ingen lust att gå dit. Men jag har tagit ledigt från jobbet bara för att gå på det där läkarbesöket så det är lika bra att få det avklarat. Ändå kan jag inte låta bli att förfäras och samtidigt skratta åt synen som dyker upp i mitt huvud. Jag som ligger och lipar med benen i vädret. Jag lyckas i alla fall lugna ner mig, in till läkaren, ut från läkaren, bussen hem och pladask borra ner ansiktet i kudden lagom till nästa gråtattack. O skickar sms och skriver att han kommer hem tidigare från skolan. Egentligen behöver han inte göra det, ledsen är jag men jag klarar mig nog. Samtidigt vill jag inget hellre än att krypa ihop i hans famn och lipa ännu mer, tills mina ögon är alldeles spegelblanka och jag måste dricka mer jordgubbssaft för att fylla på tårförrådet.

För farfar är i himmelen nu.

En alldeles ovanlig dag

Dagen ni och jag har väntat på i tolv månader är äntligen här!

Va e're för en da? Va e're för en da?
JO! För de e Åsas födelseda, hurra hurra HURRA!

Jag var på sjukan innan idag för att utreda hur det egentligen står till med mitt immunförsvar. Bland annat testade jag min lungkapacitet och fick svaret:
- Ja, du ligger ju över normal lungkapacitet för din ålder.
Det känns ju bra... bra att man inte bara fyller tant sådär över natten och att lungorna säckar ihop. För nu är jag närmare 25 än 20.

Solsken och klarblå himmel - min födelsedag i ett nötskal!

Nu ska älsklingen och jag ta en promenad i den höga höstluften, hyra film och laga potatisgratäng och fläskfilé!

I busshimlen

Nackdelen med att veckopendla är just att pendla - allt åkande. Fördelen med att veckopendla är att man helt plötsligt har fyra timmar i veckan som man inte gör någonting vettigt på, och skulle kunna fylla med betydligt mer meningsfulla grejer (något man vanligtvis skulle prioritera bort). Jag har funderat på om det kanske är dags att friska upp mina tyskakunskaper en aning. Kanske kunde man låna nån pedagogisk cd från biblioteket eller köpa tyska veckotidningar och försöka tyda. Tanken har slagit mig. Att göra slag i saken är en annan sak. Vanligtvis somnar jag ändå...

Förra söndagen åkte jag Swebusexpress. Det är alltid fullsatt på bussen och för att få "den perfekta platsen" gör det mig inget om jag köar några minuter extra. Förra söndagen stod jag nördigt nog längst fram i kön - fick den platsen jag ville och somnade sedemera väldigt gott. Trepunktsbälte i all ära (stor eloge till de bussar som faktiskt har det) men i kombination med bussäternas (förfärliga) komfort höll jag på att gå av på mitten när jag väl var framme. Men det vore ju synd att dra alla bussar över samma kam. För i fredags hamnade jag i busshimlen. Det var svårt att kväva ett "wow" när man klev in i Bus4You:s superlyxiga buss. Det var som att få en stor kram när man sjönk ner i de mjuka säterna, fällde upp fotstöden och vaggades hemmåt. Och jag var alldeles lycklig när jag klev av i Göteborg. Jag vet inte om jag någonsin vill åka "vanlig" buss igen...

För övrigt har O invigt mig i de onyttiga mackornas land med jordnötssmör och sylt. Det låter äckligt och ser inte speciellt aptitligt ut, men jösses vilken farligt god kombination! Innan jag ens fick smaka på mackan kollar O allvarligt in i mina ögon och säger:
- Nu kommer vi överrens om att när den här jordnötsburken är slut, då köper vi INGEN mer. Okej?

Attackförkylningen stikes

Jag ligger i sängen med täcket uppdraget till nästippen och tycker alldeles fantastiskt synd om mig. Den årliga septemberförkylningen har attackerat (med stark betoning på "attack") och som vanligt har man inte alls tid med den här krassligheten. Det finns inte mycket att göra åt saken. Bokstavligen. För jag har varken mat eller medikament hemma, så ja, det finns inte mycket att göra. Hade det varit hemma som i "hemma i Göteborg" hade lägenheten varit fylld med allt en sjukling behöver (inklusive någon som tar han om en) men nu är det ju olyckligtvis inte så. Då jag kände mig frusen och tung i huvudet igår stannade jag till för att köpa nödvändiga ting på Ica på hemvägen. Nödvändiga ting som i godis och en tidning. Jag hade inte riktigt planerat för att bli dunderförkyld och golvad på bara några timmar - hade jag vetat vad som lurade runt hörnet hade jag självklart köpt lite andra saker också. Och det stör mig en aning, vanliga förkylningar brukar aldrig sänka mig så totalt (det finns det andra sjukdomar som gör så bra) och jag känner mig kort och gott ynkling! Ynkliiiiiiiig. Och förbannad. Himlans!

I rovdjurslådan

I en låda på jobbet finns en björnfot...den klämde jag på idag med faschinerat ansiktsuttryck. Jag rekommenderar att hålla sig borta från en levande björn, de verkar farliga.

Måndagens uppenbarelser...

...no 1: Det kan kännas väldigt tomt och ensamt i en andra hands-lägenhet på 28 kvm. Lösning: Jag socialiserar virituellt med mina vänner (spridda för vinden i världens alla hörn) tills mina ögon svider och är fyrkantiga, samtidigt som jag tittar på TV-kristallen och känner mig som en avlägsen kompis med alla kändisarna.

...no 2: Det är svårt att "smyga" och snoka på Facebook numera. Jag erkänner villigt att det är ett av mina stora vardagsnöjen och tidsfördriveri. Synd bara att det ska synas när man är online vilket gör att min dagliga Facebook-tid begränsas (vilket i och för sig är nyttigt).

...no 3: Det finns en fin kofta i en affär påväg till och från jobbet. Den måste jag bara ha. Alla klädköp (av anständig karaktär) kan motiveras med "jag måste se snygg ut på jobbet". Och när jag ändå är i affären kan jag väl köpa den där skjortan i fönstret som nån har klistrat en post-it lapp på och skrivit "Åsa, köp mig" på. Smidigt, eller hur?

Att vara söndagseffektiv

Jag har dragit på mig sviter från arbetslivet. Det är söndag och klockan är åtta, men jag har ändå hunnit med att diska och plocka undan. På den gamla goda tiden (för några veckor sedan) kunde jag sova betydligt längre. Oförskämt längre. Onödigt länge. Men det finns en viss charm med att sitta här i mitt lilla kök och dricka varm choklad och mumsa ostmacka (okristligt) tidigt en höstig söndagsmorgon.

Grannen hade 30-års fest igår. När vi gick och la oss (fem våfflor var och en halv film in på kvällen) verkade stämningen vara på topp. Vi lyssnade en stund till dansande dunsar i golvet och skratt som blev allt mer otydliga ju tröttare vi blev. Innan vi somnade konstaterade vi mest att det var skönt att bara ha en helg för oss själva efter allt ståhej de senaste veckorna, så osugna man kan bli på att svepa champange och vara piffiga. Jag vaknade några gånger under natten, lyssnade - partydjuren där ovan svängde fortfarande sina lurviga. Strax innan jag själv gick upp för någon timme sedan hörde jag de sista kalasgästerna rumla ner för trappan. Grannen kommer säkerligen sova bort hela söndagen medan jag är fantastiskt söndagseffektiv (dock är nog min ambition lite väl överdimensionerad till tidsaspekten och hälften av "att-göra-listan" får nog vänta tills nästa helg).

Vi har en ny teve nu. Men jag tyckte den gamla var finare, trots att den här ser nästan exakt likadan ut och är tusen kronor dyrare. Det blev inte en lika utdragen urvalsprocess denna gången - några klick på datorn, några råd från de som kan och vips så stod jag i kassan och svepte kortet för tusentals tusentals kronor. Det är ALLDELES för lätt att köpa dyra grejor.

Nu ska jag strax vara husfruig och baka bröd - inviga brödformen mor gav mig med ett recept på "fjällbröd" från syrrans blogg.

Vårt makabra tidsfördriv

Om du någon gång ska hjälpa din bästa vän flytta till Norrland så kan man fördriva tiden med att räkna roadkills. Det bör kanske utfärdas 12-års gräns (åtminstone) för alla deltagare. Så här många roadkills kan man hitta mellan Göteborg och Bollnäs, en väg:

Igelkott: 2
Grävling: 4
Fågel: 7
Insekter (såna med fyllning som splashas mot vindrutan): 6
Ekorre: 4 (varav 1 välbevarat exemplar)
Räv: 2
Hare: 9
Iller? 1
Odefinierbar: 4
Odefinierbar, kan ha varit ekorre: 4
Pudel? 1
"Ewwwww!": 2 (1 + ½ + ½)

Vi hade som ambition att sätta poäng på de olika "objekten" där exempelvis en fridlyst igelkott har snäppet högre poäng än en hare. Illern är värd en hel del den också. Hade det nu varit en pudel så hade den toppat poängligan men jackpoten hade nog ändå en björn tagit hem.

Slutligen måste jag be om ursäkt för vårt makabra tidsfördriv och påpeka att Annika faktiskt är vegetarian.

Hej då teven, my precious

Ni vet den där teven som jag unnade mig i mars och med stor möda lyckades baxa hem. Den lever inte längre. Elgiganten ringde mig och sa att fraktfirman på något vis "haft sönder" den. My precious. Visserligen mådde den inte så bra när jag lämnade in den på reparation för fyra veckor sedan, men jag hade hoppats att jag skulle få tillbaka den, om än lite omplåstrad. Men ack, förmodligen ligger den på skroten allaredan och kvar står jag och O, tevelösa. Vår substitutteve på 14 tum lockar måttligt. Så det blir till att köpa en ny - vi ska på tevejakt till helgen. Igen.

Positive vibration, yeah

Dag 9. Motivation.

Jag känner mig helt fantatiskt lipig för tillfället. Som om jag vore gjord av glas och har tappats i golvet och blivit naggad i kanten. Men jag är tjej, jag får vara sån ibland.

Nu ska jag ut och springa. Jag vill vill vill verkligen inte. Det är ju tyvärr så trist. Och jag är tyvärr tjock - det borde vara motivation nog. Så ut ska jag - omedelbums och fort som katten. Jag beklagade mig för O:
- Jag försöker verkligen att hålla mig till nyttigare alternativ, men allt det här hälsosamma är sjukligt tråkigt.
- Det behöver inte vara sjukt tråkigt, vad är det du saknar mest?
- Socker. Och att slippa träna. Det är liksom a och o i ett sunt liv.

Allt är inte så logiskt som man kan önska ibland.

Finns det hopp?

Mitt nya liv: Dag 4

Det går sakta och segt frammåt med mitt nya liv. Jag försöker bättra mig på alla håll och kanter. Dock erkänner jag att jag i viss mån har slarvat (både igår och idag). När mamma bjöd på glass igår kunde jag inte riktigt med att tacka nej. Här på bloggen hade jag tänkt bortförklara glassätandet med att jag var hungrig (vilket jag i och för sig var!) men vid närmare eftertanke kanske det är lite smått "lågstadie" att komma med undanflykter. Att jag dessutom hade köpt mig en glass istället för en banan om jag var hungrig hade näst intill varit skamligt. Så sanningen må svida, men den ska fram! Anledningen till att jag åt en glass var helt enkelt för att jag var väldigt sugen på det. Idag råkade jag köpa en chokladboll när jag fikade med mina gamla gymnasiebabes. För chokladbollen har jag inte ens kommit på någon bra eller ens halvbra undanflykt. Och det bör erkännas att jag var måttligt intresserad av att ut och springa där jag satt och mumsade. Men okej, med det där inställningen uppnår man knappast resultat! Så trots att jag inte hade den minsta lust till att röra på fläsket tog jag tjuren vid hornen och begav mig ut runt sjön. Jag förbättrade mig 4 minuter från i måndags. Inte illa pinkat, men jag har fortfarande miltals kvar till mitt mål. Om hoppet finns...

Mitt nya liv: Dag 2

Om jag hade hittat en godisbit på gatan idag är det osäkert om jag hade kunnat låta bli att plocka upp den och stoppat den i munnen. Jag hade såklart INTE gjort det, jag är en vuxen människa. Men säg att jag hade saknat den osynliga spärren, då hade jag förmodligen gjort det; snabbt och enkelt...plopp...ingen hade sett. Ingen hade anat något.

Jag knaprar rostade sojabönor och drömmer om marsipanägg från Anthon Berg. Det närmsta substitutet är ett päron i kylskåpet.

Mitt nya liv: Dag 1

Jag vågar inte tänka på hur många som yttrat precis samma ord i en exakt likadan mening förut, men med stor risk för att låta en klyscha växa sig ohanterbar måste jag få lätta mitt hjärta; idag är första dagen på mitt nya liv. På riktigt.

Jag sitter ensam i staden där jag och min första kärlek strosade längs gatorna och höll varandra i handen, men just nu betyder staden något helt annat än bara minnen. Nu betyder staden någon slags framtid som jag inte kan sätta fingret på förrän i efterhand. Det blir vad man gör det till. Det blir nog bra. Och så har jag köpt bättre träningskläder att springa i. Inte för att de gamla inte dög. Och inte för att jag varit nån fena på att springa tidigare (för tillfället tillhör jag nog de med sämst kondis i landet). Men om jag nu ändå ska tvinga ut mig själv på mördande joggingturer med flåset som skugga kan jag ju göra det med stil. Om man nu kan kalla det för stil.

Var jag än hamnar, så är det här ändå första dagen på mitt nya liv. Det är ingen klyscha, bara en sanning. På riktigt.

Fantasitjuven

Det är en vacker dag, med ett vackert väder. En vacker lördag i all sin stillhet, en sådan stillhet och en sådan skönhet som bara Göteborg kan erbjuda. Men mitt humör matchar inte riktigt det vackra. Jag känner mig snäppet dystrare än min omgivning, helt utan orsak och helt utan svar på varför. Jag sprang på stan och försökte göra mig osynlig, men jag hittade inte det jag letade efter ändå. Jag hittade bara Det Perfekta Kortet som Miriams och Jonatans bebis ska få. Hon tittade ut igår, något tidigare än planerat men gullungen mår bra ändå. Miriam är en mamma nu, hon har en liten dotter med världens minsta fingrar och tår, det känns ovant att säga så om den vän jag som mest förknippar med "Camp Kortedala" och mojitos. Jag är lycklig för deras skull!

(Men fortsatt dyster ändå...konstigt)

Något fattas. Min fantasi har försvunnit. Det blev än mer påtagligt när jag hör ett förtvivlat gråt och en urilsken liten pojke ryta till sin pappa som vill tvinga in honom på Arn-dagarna vid Domkyrkan:
- Deeeet finns inga riddare på riktigt!!!
Sorgligt, hjärtskärande men sant. Att min fantasi har bleknat bort med åren kan jag stå ut med, men att en 4-årig pojke har blivit bestulen på sin gör mig bara ännu mer dyster.

Vem har tagit all fantasi?

Fästingar är ett spindeldjur men kan också kallas minimonster

När O en gång nämnde att: myggor älskar mig!, fnissade jag lite lätt åt det han sa utan att riktigt förstå allvaret i det hela. Det hela föreföll istället mycket ironiskt att myggor skulle vara finsmakare och att vissa blodplättar skulle vara mer delikata än andra. Men jag har slutat att så mycket som dra på mungiporna nu. Efter fyra dagar i Stockholms skärgåd kan vi konstatera att det inte bara är flygfän som myggor och knott som gillar att kalasa på O, även fästingar bjuder ohämmat in sig själva på en slurk eller två. Fästingar är spindeldjur, men det är nästan oförskämt fint att kalla dem för det. Kvalster kan man också kalla dem, men inte heller det är speciellt rättvisande. Jag skulle vilja kalla dem för monster. Minimonster.

På animerade Sverige-kartor brukar kvällstidningarna så fint gradera vårt land från grönt (ofarligt) till vinrött (varning) och på ett sådant pedagogiskt sätt visa den svenska semesterfiraren var man bör akta sig för minimonstren. Stockholmsområdet brukar vara vinrött. Således bör man akta sig för de blodsugande parasiterna, något som jag också trodde att vi hade gjort. Som uppväxt lantlolla är min skräck för minimonster inte nämnvärd och jag har så att säga "den rätta knycken" för att snabbt och lätt få bort dem. Men att det skulle vara SÅ HÄR mycket fästingar hade jag inte kunnat ana. De är ynkligt små, nästan mikroskåpiska, och jag har redan tagit bort fyra stycken från O, två stycken från mig själv, sex stycken som krypit på kläder och skor och det skulle inte förvåna mig om vi har några objudna gäster som kryper omkring i sängen i detta nu. Östkustens paradis är uppenbarligen inte bara paradis för människorna. Och även jag har blivit lite nojig av hela fästingfamiljens besök i stugan. Det är verkligen underbart här, men lite smått längtar vi hem, dit minimonstren inte kan hitta oss.

På en öde ö

Augustieftermiddag. Jag sitter i syrrans stuga i Stocholms skärgård - vi är på lite minisemester. Solen lyser på de små ekbladen utanför fönstret och O ligger och sover bredvid mig. Allting är så tyst och nedanför glittrar vattnet och ser inbjudande ut. För varje år som går blir jag bara mer och mer badkruka. Men i år har jag faktiskt badat i havet. En gång (om än med lite alkohol i kroppen som värmde upp vattnet åt mig). Här och nu finns ingen bra anledning att faktiskt inte bada - jag måste ge vattnet en chans. På det här stället kan man inte göra något annat än att slappa. Det är ett perfekt chill-ställe. Och egentligen borde man skippa att ha med sig varken dator med internetuppkoppling eller mobiltelefon och leva lantliv på riktigt. Men denna gången löper vi inte hela linan ut, det finns ändå en viss trygghet med kontakt med civilisationen.

När man egentligen inte har något att skriva om

John Ajvide Lindqvists bok Hantering av odöda inleds med beskrivningen av en sommarstad i olidlig hetta och väntan på en rejäl åskurladdning. Deja vu? Jag vågade inte läsa vidare när tanken slog mig att historien liknar den stundande värmeböljan som sänkt sig över Sverige.

Jag har befunnit mig i det sydsvenska bibelparadisets favoritstad i mindre än 24 timmar och jag har redan hunnit cykla vilse två gånger. Min förvirrade lilla hjärna har antingen fokuserat stenhårt på att komma i tid första dagen till jobbet eller fokuserat på att hitta tillbaka till lägenheten igen efter att ha proppat den full med information en hel dag. Och i kombination med den tropiska värmen klandrar jag den inte för att vara lite vilsen.

Jag har hört att det ska bli regn till helgen. Otajmat eftersom jag hade tänkt bada för första gången i år när vi ska på söndagsutflykt. Ja, jag vet. Det är något (pyttelite) skrattretande att jag inte badat ännu. Jag blir värre och värre badkruka för varje år.

Nåja, ännu ett meningslöst blogginlägg utan någon speciell röd tråd är författat. Jag har idétorka, precis som varenda liten småstadstidning. Ha överseende med mig... I'll be back (som jag skulle ha sagt om jag var en biffig muskelknutte med tysk brytning). Nu nöjer jag mig med att säga: Jag kommer tillbaka, på äkta rikssvenska med en touch av småländska.

Det nya livet

Jag är inte den som sätter mig emot och ratar förändringar, men bara på några ynka små månader har allting vänts upp och ner och det börjar bli lite för många förändringar för mitt lilla huvud att hantera. Jag har god lust att trycka på nödstopp, stanna upp och springa ifatt mina egna tankar innan karusellen kan snurra vidare. Det känns som om livet har ökat takten och snurrar på fortare än vanligt. Det hela sprider en bitterljuv känsla i maggropen. Å ena sidan så finns ett välbehag i att äntligen lämna skolbänken för något okänt och lite småläskigt. Å andra sidan kommer det finnas ett stort hålrum fyllt med saknad av allt och alla som försvinner åt olika håll. Ett stort eko efter allt det där välbekanta.

Min Göteborgsbubbla har spruckit och iväg flyger näst intill alla. Åt olika håll och mot olika sorters äventyr. Någon hit och någon dit och resten söker lyckan i Stockholm. Vad äääär det som är så speciellt med Stockholm? Hufvudstaden. Jag tror inte ens mina två händer och tio fingrar räcker till för att räkna upp alla som tänker ta sitt pick och pack och knata in på stadens torg om några veckor.

Snart börjar även mitt äventyr, nästan ett helt nytt liv.

Om att bli äldre fast ändå vara ung

Dagens ungdom. Dagens pensionärer. På vagnen hem från en fika för en stund sedan kunde jag inte låta bli att tjuvlyssna på två pensionärer. De var ute på dejt och åkte spårvagn. Mysigt.
- Men får du nåt kort av kommunen då eller? säger mannen och syftar på ett kort för att åka kollektivt.
- Japp, jag får ett från Västtrafik.
- Skickar de ut varje månad?
- Nä, det gäller i ett år. Sen hoppas de väl att man dör under tiden så att de slipper skicka ut några fler.
Mannen fnissar och tanten fortsätter:
- Men det finns ju det här...vad heter det nu igen...planka punkt nu.
- Vad för något sa du?
- Planka punkt nu. Det är en förening som betlar boten när man åker dit om man betalar en summa varje månad.
- Men man plankar så mycket som möjligt?
- Mm...jättebra förening verkligen. Jag förstår varför ungdomar inte vill betala.

Båda två ser nöjda ut och fortsätter samtalet:
- Du, jag fick ett mail med en sån där....pdf....bifogad. Hur gör man då?

Jag kunde inte låta bli att le. Kommer jag också att bli sån, tro?

Den svenska sommaren i ett nötskal

Svensk sommar.

Den är som den alltid är, skulle jag vilja säga. Vi blir alltid lika kombinerat förvånade/besvikna när det faktiskt inte är sol och 26 grader varje dag med härliga solnedgångar och lite lätt sommarregn på nätterna så att sommaridyllen inte dör. Men hur många somrar har egentligen varit sådär? Varifrån har vi fått våra (lite väl höga?) förväntningar? Det tillhör väl snarare den svenska sommarens normalitet att en tredjedel av tiden ska regna och blåsa bort i en temperatur som kan liknas med en polarkyla. För dessa 33,333333...procenten är det tillåtet att svära lite granna och det känns på något vis befogat att boka en charter i sista minuten. Jag kan inte säga något annat eftersom jag tillhör den kategori av människor som gnäller väldans här. Den andra tredjedelen har minsann fint och soligt, men termometern stiger sällan över 15 graderssträcket. Här vill jag påpeka att den svenska befolkningen inte har samma rätt till att förbanna vädersituationen. Vi borde istället vara tacksamma att solen visar sig lite mer än bara en halvtimme på två veckor. Den sista tredjedelen är den som får förväntningarna att höjas till skyarna. Det är några enstaka dagar/perioder med hiskelig värme som får landet att dra efter andan medan vi frossar i vatten, sol och sommarmat. Det är dessa dagar som Göteborgs befolkning och alla turister vallfärdar ut till Saltholmen och då det är svårt att komma av spårvagnen på rätt hållplats om man inte armbågar sig fram och föser undan alla glasskletiga barn.

Hur som helst. Nu är ju inte sommaren över ännu och det kan ju faktiskt komma en överraskande augusti, men i det stora hela så tror jag ändå att den här sommaren är precis som alla andra. Vi borde sluta bli förfärade över att det inte blev bättre väder än så. Det enda jag är något förfärad över är att jag inte köpt tillräcklig med jordgubbar för att stilla mitt jordgubbsbeov.

Nu ska jag i alla fall njuta av ledigheten trots molnen på himlen och så ska jag försöka stilla min jordgubbsabstinens.

En liten Amsterdam-guide

I Amsterdam kan man ha "kul" på många olika små vis. Det finns de som tycker det är kul att röka maja tills alla hjärnceller har skrumpnat ihop och trillat av pinn. Det finns de som finner ett nöje i köpa sig en, två eller flera prostituerade. Men Amsterdam är så mycket mer än bara knark, horor, tulpaner och snopp-souvenirer (trots att det nu finns de som nöjer sig gott med ovanstående alternativ) och jag kan med handen på hjärtat (och till min mors lättnad) meddela att jag varken finner det ena eller det andra underhållande (inte under något av de tre besök jag berikat staden med). Däremot kan jag inte upphöra vara något fashinerad över den öppna och accepterande holländska livsstilen. Jag är långt ifrån ensam om att tycka att Red light district med sina speciella skyltfönster och (i högsta grad) levande skyltdockor är något av en sevärdighet - det är en udda känsla som sveper genom kroppen och jag vet inte om det handlar om medlidande eller avsmak.

Holland och Amsterdam är en något förvirrande prick på kartan. Å ena sidan har de uppfinningar och system som ger en wow-upplevelse; förmågan att bygga tunnelbana i sankmark, all spännande arkitektur och konsten att brygga farligt gott körsbärsöl . Å andra sidan kan mycket kännas gammalt och förlegat; det går inte att betala med VISA-kort i affärerna. I Amsterdam är möjligheten till att betala med kort någorlunda god ändå, men kommer man utanför stadens gränser är det i princip omöjligt. De kör sitt egna lilla race med ett inhemska kreditkort och struntar blankt i att VISA är ett världsomspännande system. Ett annat ögonbrynhöjande faktum är att hyreslägenheter bara är ett stort skal där varken kyl, frys, golv eller garderober ingår. När man flyttar tar man alltså med sig rubbet. Vem som helst skulle kalla det för tokigt onödigt och sucka stort bara av tanken, hur holländare tänker och tycker i frågan är ett mysterium.

Holländare är ganska duktiga på att ta betalt. I ett nafs försvinner pengarna och man kan näst intill höra det slukande ljudet. En flaska vatten måste rätt och slätt kosta 3 euro och priserna på krogen varierar skamligt nog om man är holländare eller utlänning. När man för fjärde gången ute på krogen måste kila in för att pudra näsan och varje gång betala 0,5 euro till en sur toa-tant så blir man lätt lite putt. Och trots att det är lite klurigt att betala med VISA lyckades jag ändå på något vis slarva bort kortet och på så vis stå barskrapad. Med hjälp av mina sötnosar lyckades jag dock hanka mig fram och hem kom jag ju (om något pank och med självförtroendet jag-slarvar-minsann-inte-bort-något-så-viktigt något naggat i kanten).

Summa sumarum; Amsterdam is the place to be om man har världens bästa vänner som gör en sällskap. Och med tanke på att Fanny-honey har bestämt sig för att bosätta sig i en maffig lägenhet med en utsikt som heter duga så dröjer det nog inte länge innan jag åker ner igen. Kontinenten känns ändå något mer exotisk än Skandinaviens barrskog.

Ett sommardrivande

Jag läste för några dagar sedan att halva sommaren nu har passerat och att det bara går utför. Det är ungefär lika peppande som den person som nämnde på midsommar att nu vänder det! Mörkret alltså, nu går vi mot mörkare tider. Trots den ironiska optimismen i det hela så ser jag ändå fram emot hösten. Och jag ska försöka att låta bli att missa de allra finaste dagarna med färgskiftningarna på löven och att åka ut på öarna för att fota.

Båten där man har barnsligt skoj ombord är nu ett avslutat kapitel i boken om mig själv. Det sägs att man alltid kommer tillbaka till Stena. Once Stena Always Stena. Men jag ska försöka undvika falla i den gropen. Det känns skönt att vara hemma igen och vara tillbaka i mitt pysslande sommardrivande. Ni må kalla mig konstig, men jag tycker ändå det finns ett visst ro med att tvätta och plocka i ordning. Snart kommer syrran med sin mage och sin man hit för att lämna en cd-bokhylla och ett soffbord och efter det kommer Miriam med sin mage och ska käka lunch. Mycket magar idag. Fina klotrunda sådana med små liv inuti. Fantastiskt!

Dagens i-landsproblem: tekniska prylar med utgångsdatum

Jag ångrar mig. Inte ens klockan på min mobil verkar fungera. Den har sackat efter en hel kvart på bara några dagar. Jag tror det blir mobilåtervinningen när jag kommer hem. Jag hade i och för sig tänkt mig att den gamle skrutten skulle hålla ett tag till, i alla fall tills mitten av augusti då jag förmodligen (hoppas jag!) får en mobil när jag börjar mitt nya jobb. Mitt första jobb. Men om nu inte min mobil har samma planer så får jag väl ge vika och köpa mig något billigt krafs. Det är problemet med mig, jag är snål (smålänning upp över öronen) och köper helst inte alltför dyra tekniska prylar eftersom de ändå tycks bestämma sig för att sluta fungera efter ungefär prick två år i min ägo. Och ja, det är så pass tragiskt att jag faktiskt inte klarar mig utan mobiltelefoni. Jag är beroende precis som resten av västvärldens befolkning.

Sjörövare, mobiltelefoni och spöken

Klockan är prick tjugotre noll noll när jag påbörjar denna text. I alla fall enligt klockan på min mobil. Men det är ungefär allt den kan åstadkomma. Mobilen alltså. Förutom en fungerande klocka tycks det lilla livet har klappat ihop och vill inte på några villkor hitta någon sändning. En värdelös mobil med andra ord. Speciellt värdelös och oduglig är den just i detta nu eftersom jag verkligen skulle vilja skicka iväg ett sms. Men icke. När man var yngre (a.k. "fjortis") och internet fortfarande levde någorlunda småbarnsliv kunde man ju skicka gratis sms från nätet till mobiler. Det kan man säkerligen idag också men eftersom utveckligen har gått framåt har även jag tagit steget längre och använder betydligt mer avancerad teknik än gratis-sms. Facebook till exempel. Men det hjälper mig ju inte just nu eftersom det var ett sms jag ville skicka. Sucker-mobil.

Mitt piratliv lider mot sitt slut. Imorrn natt tänkte jag ta mitt pick och pack och överge min kajuta. Det känns helt okej. Jag är färdighärjad här på skeppet och lämnar med varm hand över till nya sommarfåglar som med all säkerhet kommer göra ett ypperligt jobb som kommer, med största sannolikhet, i sin tur lämna över moderskeppet med lika öm hand som mig (?!). Hur som haver, jag har i alla fall köpt på mig nödvändiga båt-ting och fyllt barskåpet de senaste dagarna och är redo att lägga uniformen på hyllan. Men ska man avsluta något så kan man lika väl göra det med stil. Det är en oskriven regel som jag har tagit fasta på. Därav har jag bosatt mig i en något lyxigare hytt med bredare säng, duntäcke och kudde utan klumpar i. Lyxhytten som vanligtvis hyser ett befäl av högre rang kom i min ägo eftersom jag inte kunde bo i den andra spökhytten som jag först blev tilldelad. För visst spökar det.

Vad vore en båt utan sitt båt-spöke. Om det finns fler spöken är något oklart men det finns åtminstone en ande som påstås härja omkring på däck nio. Det sägs vara en kock som hoppade överbord och som nu driver omkring i korridorerna, smäller i dörrarna och gör sig påmind. Flertalet olika personer säger sig ha sett denna ande och själv får jag gåshud bara jag tänker på det. Det är ändå så pass otäckt att vissa matroser inte vill gå brandrundan genom båten ensamma om nätterna och jag som slutar jobba klockan tre på natten hoppar till för minsta lilla ljud. Häromdagen väntade jag tills det hade blivit ljust ute igen innan jag vågade gå och lägga mig. Fegis jag är - jag vet men jag kan inte låta bli. Det är någon slags skräckblandad förtjustning i det.

Aj aj.