12 November 2008

När man oroar sig alldeles i onödan

I morse genomfördes mitt fruktade tandläkarbesök. Jag gick och svor för mig själv hela vägen dit; dels på regnet och mina läckande skor och dels på det som komma skulle. Frågan "var det längesedan du var hos tandläkaren sist?" är en befogad sådan och jag skämdes när jag svarade att ja, det var längesedan, pinsamt längesedan, men att jag nu tagit tjuren vid hornen trots att jag inte alls tycker om att gå till tandläkaren och att jag uppfyllde min kvot som liten tandställningsunge. Efter mycket förklarande (av tandläkaren) och ifrågasättande (av mig)angående röntgenbilderna konstaterades att jag inte hade några hål. Tjoho! Inga hål, men väl lite tandstenspill, polerande, flourerande och piffelipuffande och....skit, hur mycket pengar kommer detta gå på nu då? Inte mer än 1300, det är allt jag har på kontot. Men jag kom undan under 500-lappen. Tjoho! Och han jämnade till och med till mina naggade framtänder, en svit jag antagligen ådrog mig som lite gris då jag knaprade hårda godisar. Så jag måste säga; jag är helnöjd och att det förmodligen var alldeles i onödan att ha våndats i nära på en månads tid.

Nu kan jag alltså kryssa av gå till tandläkaren på min lista. Nästa punkt på listan; kolla synen! Snart har jag gått igenom hela kroppen och lagat det som varit trasigt.

1 comment:

Stina said...

Det är då skönt när man får veta att de inte hittar några hål. Det borde väl vara gratis, tycker jag.;-)