En rökpuff betyder "hur mår du?", två puffar betyder "tåget är försenat..."

I fredags gjorde jag något som jag borde gjort för längesedan; jag skaffade mig ett mobilabonnemang. Min första mobiltelefon (med kontaktkort), en Nokia 5110, införskaffade jag mig när jag var femton och trodde jag var cool. Främsta anledningen till införskaffandet var att kunna spenderade rasterna med att spela snake. Sedan dess har jag förbrukat både tre och fyra mobiltelefoner men sim-kortet har varit detsamma. Men kontantkortet har nu gått i graven. Dels för att det inte är så speciellt förmånligt och dels för att man plötsligt står där strandad utan tillgång till varken kiosk eller internet och kunna "köpa nya pengar".

Vanligtvis brukar jag ta långa omvägar eller målmedvetet fästa blicken rakt fram för att undvika mobiltelefoniförsäljarnas fälla men i fredags gick jag raka vägen till Tele2:s reklamprydda lilla hörna på centralstationen. Försäljaren var uppenbarligen väldigt tacksam för att slippa ge sig i kast med att smöra för stressade resenärer och nämnde i förbifarten att jag var hans lättaste kund idag. Jag svarade mest det är fredag och dagen före helgdag, jag bjuder på den. På mindre än två minuter hade jag skaffat mig ett årsabonnemang hos Tele2. Han försäkrade mig om att när ditt gamla sim-kort slutar fungera så stoppar du bara in det nya och mer behövs inte. Lätt som en plätt! Det blir inte enklare än så. Det där med att lova enkla lösningar på något som jag egentligen inte förstår mig på är ett knep som jag är hemskt svag för, jag tackade och gick därifrån.

Nu har mitt gamla sim-kort slutat fungera och jag har stoppat in det nya. Det som har hänt är att varken mitt gamla eller nya sim-kort nu fungera. Jag borde anat ugglor i mossen - det är klart det inte ska fungera, tekniska prylar faller samman till en liten hög bara jag rör vid dem.

Så om ni vill mig något kan ni ju skicka röksignaler eller joddla istället. Mobiltelefoni är sjukt överskattat ändå.