Att vara en vithaj

I somras köpte vi ett nytt sällskapsspel. Det heter Blokus och går i princip ut på att lägga logiska mönster och bli av med så många brickor som möjligt. Det låter ju tämligen enkelt, eller hur? Jag brukar tycka att sällskapsspel är barnsligt roliga men just det här spelet får mig att ta fram mina djuriska sidor. Bokstavligen, enligt O. För ibland är det sjuuuukt irriterande att ha en übersmart sambo som ser alla logiska mönster snabbare än jag hinner fatta att det är min tur. Det hela slutade med att jag blev sur och stuvade undan spelet längs ner i bokhyllan. Sedan dess har spelet inte upplevt något dagsljus. Idag kom spelet på tal och följande dialog utspelade sig:

- Du vill ju inte spela med mig längre, säger O.

- Vem är det som inte vill spela med vem?

- Det kan ju ha något med att göra att någon är en dålig förlorare. Det är ungefär som att bada med vithajar, man blir uppäten. Du är min lilla vithaj.