Glassbåt

Satungarna arrangerade en räd inatt och plundrade båtens glassförråd. Jag spenderade timtals med att torka smält glass över hela båten i alla tänkbara skrymslen och vrår.

Klockan fem i morse låg jag i min säng och skulle sova. Men jag drömde om mardrömmar om glass.

Vit flagg

Jag ber om ursäkt om min blogg förvandlas till ett städförråd varannan vecka, men det är faktiskt intressant att vara städerska.

Det råder krig inatt. Bittert. Jag har blivit utskälld åtminstone sjutton gånger av diverse irriterade människor. Vissa säger fula ord på perfekt svenska. Visa brökar ut sin irritation på oförståelig danska och helt enkelt tror att man förstår vad de säger. Andra ställer sig och skäller på ett definitivt oförståeligt minioritetsspåk och blir ännu argare när de ser hur frågetecknet växer sig större och större i mina små valpiga städögon. Jag ler, säger "Sorry, I don't understand, do any of you speak English?" och ser hur ilskan kokar och det ryker ur öronen.

Det var detta jag har förberett mig på sedan jag gick på i tisdags. Detta bittra krig om platser, godis och spelmaskiner. För det är rena kaoset. Flickorna gråter stora krokodiltårar över någon tillfällig förälskelse under Gotia-cup. Pojkarna tar till armbågar och knytnävar för att komma först till de enarmade banditerna. Ledarna är utmattade och sitter mest still och tittar på.

Vi bestämde oss för lite lördagsmys ändå. Det går alldeles utmärkt att beställa pizza med "hemkörning" till Stena terminalen. Om än är moppekillen som levererar denna maträtt något fundersam på vad han gör på terminalen och vem som ska ha pizzorna. Men så myste vi med film, pizza, upphittad (oöppnad) godispåse och cola i soffan en timme eller så.

Jag insåg just att mitt liv mest bara låter patetiskt när jag försöker skriva.

Jag måste vara en tråkig medmänniska.

Hur mår jag?

Jag har tagt små små ministeg närmare mitt mål; Göteborgsvarvet. Det enda jag tänker på är; det kommer ta TID!

Annars äter vi mest blåbärspaj och dricker varm choklad här ombord. Städar någon gång ibland sådär. Idag var första fina dagen på länge och man kunde bänka sig uppe vid skorstenen iklädd bikini. Dock överskattade jag min grundade bränna och brände mig lite lätt här och var.

Nicke Nyfiken är tydligen inne iår. Och båten har självklart en egen maskot. Men jätte-ap-dräkten är väldigt varm och den stackars person som har på sig den måste vila varje halvtimme. På Liseberg beöver Kaninerna hemliga liv-vakter som vakar varje steg så att Kaninerna inte blir nedslagna av hårdhänta barn eller fyllon. Här ombord vill man inte kalla det liv-vakter. Det låter för brutalt. Här heter det ledsagare. För det kan ju komma någon satunge och sparka det hårdaste den kan på Nickes smalben.

Annars rustar jag mig mentalt för Gotiacup-kidsen som invaderar fartyget till helgen. De är de värsta i sitt slag och besitter expertkunskaper i nedskräpning. Men jag sätter hårt mot hårt. Häller de ut cola-burken på golvet (med flit) får de också torka upp det. Jag kommer vara värsta ragatan.

Konstpaus.

Kortslutning

Jag känner mig lite som törnrosa. Jag skulle kunna sova i hundra år. Jag lider också av fantasibrist.

Så jag låter nog bli att skriva.

Regler är inte till för att brytas

Okej. Jag tror jag har kommit på den ultimata lösningen på mitt materialistiska problem: varje gång jag köper något ska något annat kastas/ges bort. Om jag köper en tröja så måste jag alltså offra något annat klädesplagg. Om jag köper en pocketbok, måste en annan pocketbok ryka.

Det blir ju lite problematiskt i vissa fall, men generellt bör det vara fullt möjligt att tillämpa min nya regel.

Ikväll har jag rensat ut min garderob. Två papperskassar ska skänkas iväg. I vanliga fall brukar jag vara stenhård med att plocka bort grejor, men efter nån dag eller så drabbas av ånger och börja plocka ur saker från kassarna igen. Det ska INTE hända nu! Jag ska springa iväg med dem så fort jag bara kan (rimligtvis imorrn) så att jag inte har möjligheten att börja plocka ur saker igen.

Ett annat projekt blir att plocka bort allt annat onödigt krafs från vinden. Där ska bara stå tomma kartonger och nån enstaka kartong med grejer jag verkligen inte kan eller vill göra mig av med.

Det är helt klart ett problem, men det är bara att bita i det sura äpplet. Det bådar inte gott att redan, vid 21 års ålder, ha samlat på mig så mycket.

Sanningen som kommer ikapp?

Jag tittar i flyttlåda efter flyttlåda och i varenda en så ligger en massa papper från skolan. Papper som jag inte hade en aning om existerade eller ens har existerat förr!

Mathias brukar kalla mig för plugghäst.

Jag är rädd att han börjar få rätt.

Hemskt hemskt hemskt!

Idioti?

Tillåt mig påpeka att det finns många tokiga människor i vår värld. Mycket tokigare än jag är. Jag skulle exempelvis ALDRIG försöka mig på att råna en bank utklädd till träd!

Med smak av det goda

Sista lediga heldagen innan jag går på båten i morrn kväll igen. Just precis när man fått smak på det lediga Göteborgs-livet och på nytt infört fika-kulturen i mitt liv. Jag har fikat mig igenom en hel vecka, alldeles oförskämt slött, och jag kommer nog gå på båten med släpandes fötter.

Jag försöker tyda lönebeskedet som damp ner i brevlådan alldeles nyss. Men det kryllar av siffror och minustecken (!?) och jag får inte alls någon ordning på det. Stena Line har i alla fall fattat att det blir knapert med pengar sista veckan innan löning och betalar därför ut lönen två gånger i månaden istället. En eloge.

Syster rättfärdigade mitt spraydejtande och övertalade mig att det faktiskt inte är någon dum idé. Det hela slutade med att vi konstaterade att "alla singlar faktiskt spraydejtar i smyg". Och visst finns det guldkorn som gömmer sig i sanden. Det vet jag med all säkerhet.

Jag har ignorerat min stökiga lägenhet ett par dagar då jag hellre sitter på ett mysigt fik med en kopp te. Men jag måste verkligen försöka få någon ordning på det hela innan jag går på och jobbar. Annars kommer jag bara förtränga hur det ser ut och kliva över tröskeln med en djup suck nästa tisdag.

Du är sånt dumhuvud, Åsa!

Som om

Det är nästan så att jag ger upp snart. Det känns som om du har punkterat mina lungor och att luften sakta pyser ut. Jag drunknar i vattenpölarna på asfalten eller blåser ut till havs med sommarvindarna. Men jag försöker. Jag låter mina öron bada i bra musik, låter mina ögon glittra ändå. Jag försöker att vara den jag alltid velat vara. Laga och lappa med tejp och klister. Hittills har det gått bra. Snälla, låt det fortsätta så.

Jag ska inte vända mig om och se tillbaka.

Nattpromenader

För att vara Göteborg blev det en tidig hemgång från dansgolvet. En tidig och billig kväll. En Staropramen á 45 kronor samt inträde på 20 kronor var det enda som spenderades pengar på. Jag hade glömt hur tokigt roligt man kan ha här tillsammans med allt mitt folk. Och kvällen igenom har jag lett så mycket att jag har träningsvärk i käkarna.

Trots regn är det ljummet ute och det var skönt att känna vinden mot kinderna i min nattpromenad. När jag passerade vår lilla nära dig butik stod det på en löpsedel: "Sju av tio tjejer rädda för att gå hem själva om natten". Det är inte så att jag ständigt går runt och oroar mig för att något ska hända. Men visst kastar man ett vakande öga över axeln och tänker till under sin nattpromenad. Jag går aldrig i närheten av parkerade bilar längs med gatan. Jag håller alltid nycklarna i ett järngrepp mellan fingrarna. Jag sitter alltid längst fram i vagnen för att på så sätt vara sist ut och slippa ha någon bakom mig. Jag går aldrig om någon som går framför. Jag har alltid mobilen på ett lättillgängligt ställe. Och jag ser alltid till att stämma av med vänner. Om någonting händer är det inte jag som är oansvarig eller får skylla mig själv.

Men jag har varken tid eller ork för att ständigt gå runt och känna mig rädd.

Materialisten erkänner sitt misstag

Hrm. Det där med strikt feng shui. Jag har verkligen försökt men efter två flyttlådor kändes lägenheten plötsligt välfylld. Det är svårare än man tror. Och så kom mor och far med ytterligare ett släp med grejor idag. Jag har saker nog till en hel herrgård. Jag börjar känna mig maktlös nu när jag sakta men säkert begravs i massorna. Om ni inte ser mig på stan på ett tag så beror det på att jag är inbyggd innefrån.

Fin tvåa, 45 kvm, önskas byta mot stor och rymlig herrgård. Göteborgsområdet.

Dagens i-lands problem 2007-07-06

Jag har slut på galgar att hänga upp alla klänningar och allt annat fint på i garderoben.

"Kramis!"

Ja, jag vet vad ni brukar säga om att "det finns någon för alla" och att "du har bara haft lite otur". Jojo, visst. Men nu är jag förbannat trött på den där oturen och jag har inte någon större lust att vänta på någon för mig. Vad jag lite frustrerat försöker få ur mitt hjärta är att jag har blivit medlem i spraydate. Och tro inte att jag inte anar hur ni himlar med ögonen och tänker "men lilla tragiska Åsa, du som är så söt, inte ska du behöva ge dig hän till sånt där".

Och nej, det måhända att jag inte behöver. Men nu är det så att jag har länge efterlyst lite äkta smicker, lite komplimanger och sann beundran. Nu menar jag inte att nätdejting till punkt och pricka innehåller allt det där, snarare tvärtom. Men jag tycks dra mig till den tysta och blyga andelen av den manliga befolkningen, och jag har ingen lust att fiska komplimanger för att få dem.

Internet är en finurlig uppfinning, där man i princip kan vara vem man vill. Det är nästan värt att skaffa sig ett nätdejtingkonto bara för alla roliga meddelanden som skickas. Förvuxna pojkar skriver lama raggningsrepliker som "oj jesus min låda, här har vi en liten donna!"och avslutar ett meddelande med "kramis". Och jag sitter här hemma och fnissar åt deras tama försök. Men de gör åtminstånde ett ärligt försök. Kanske det funkar på någon, men tyvärr funkar det inte på mig. Men visst finns det säkerligen guldkorn. Tillräckligt med eventuella guldkorn för att bli medlem.

Jag kanske är svår att lära känna, komma inpå livet. Men jag är inte omöjlig. Jag har mina skäl till att vara restriktiv och sova med ett öga öppet.

Men jag är som sagt inte omöjlig.

Den femte juli tjugohundrasju

De har så fina belysningar utanför mitt fönster. Lampor som lyser på träden underifrån. Mycket fint och väl så påkostat för vårt kvarter. Antingen är de nya för i år eller så har jag bara inte haft min estetiska ögon öppna tidigare. Min balkong är i höjd med trädkronorna, vilket ger lite av ett spökligt utseende. Men ett mysigt spökligt utseende.

Jag har tillbringat dagen med välkommen-hem-fika tre gånger om. Två för Anna och en gång för mig själv. Jag har också köpt ergonomiska arbetsskor så att jag slipper sitta i rullstol efter nästa pass. Jag har stått och köat på banken i sjuttioelva år och så har jag ätit thai (samma sak som jag alltid beställer) med en vän (samma vän som jag alltid äter samma thairätt med). Jag har tvättat, pratat med en trevlig granne, packat upp lådor och tittat på min finfina mini-tv. Det var min dag. Otroligt uttröttande sådan.

Nu ska jag sova, i hopp om att mina otäcka drömmar inte ska finna sin väg in i mitt huvud i natt. Jag ska bara försöka blunda och tänka på något mer utmanande. Som till exempel; varför jag lovar en sån sak som att springa göteborgsvarvet?

Go go go

Jag är nog starkare än vad jag tror. Jag peppar mig själv och jag har funnit lite jävlar anama i mitt liv.

Så nu offentliggör jag mitt mål för nästa år; jag ska springa Göteborgsvarvet.

Nu kan jag inte ta tillbaka det.
Fan också.

Silja Line vs Stena Line

På expressen.se hittade jag den här reklambilden för Tallink och Silja Line (bilden är ännu lite större på expressens hemsida):

Till denna bild står texten "Crazy Days hela sommaren". Okej...

Frågetecken nummer ett: Vad har tjejen på bilden att göra med Crazy Days på Silja Line?

Frågetecken nummer två: Vad GÖR tjejen på bilden?

Frågetecken nummer två: Vilket budskap vill Silja Line egentligen förmedla till sina kunder?

På Stena Lines hemsida hittar man denna reklambilden för Danmarksresorna:

Klart som kristall! På båten till Danmark är det alltid fint väder och du kan sitta på Sundeck vid de nya palmerna och ha trevligt!

Jag tror vi ALLA kan se vilket företag som har den mest sofistikerade bilden.

Karin på Tele2 bad Matilda på Tele2 att ringa istället.

...och jag tror jag lät lite snällare denna gången i alla fall. Kanske de stryker de fula orden om mig i registret nu.

I telefonförsäljarens värld

Jag har en period på några veckor i mitt liv som jag ogärna talar högt om. Under några veckors tid arbetade jag nämligen som telefonförsäljare. Som tur var det för ett något sådär seriöst företag och grejor man faktiskt skulle kunna ha nytta av. Jag skulle ljuga om jag sa att jobbet var inspirerande och utvecklande och att jag gillade det jag gjorde. När en telefonförsäljare ringer vet man innerst inne att det bara är en stackars fattig student som försöker göra sitt jobb och tjäna ihop lite extra pengar, men det är ändå ytterst svårt att vara trevlig. Det fanns de som snällt och vänligt avböjde, men det fanns också de som skrek "jääääävla hoooora" i örat på en.

Min telefonförsäljar karriär gick bara utför. Jag var urkass på att vara just sådär jobbig och påträngande som en telefonförsäljare ska vara. Jag sålde ett paket, och det var till min syster och hennes pojkvän som förbarmade sig över stackars lillasyster.

Hur som helst så tror jag inte att någon tycker att ett telefonförsäljarjobb är kul. Det är liksom bara en liten kort anhalt i sitt liv. Nåväl, det var egentligen inte det som var poängen med min lilla anekdot.

I morse när jag låg och sussade i min egna sköna och mjuka (jag hade glömt hur mjuk den var!) säng, väcktes jag av en telefonförsäljare. Det tog några signaler innan jag ens förstod att det ringde, det tog ytterligare några innan jag vinglat mig ut till vardagsrummet på mina ömma fötter och grumliga ögon. Och när jag ska svara tappar jag luren i golvet. När jag orkat böja mig ner för att ta upp luren orkar jag bara grymta fram ett "Mmmm" som hälsning.

"Hallå?", frågar rösten i luren.
"Mmm", mumlar jag fram ännu en gång.
"Heeeeeeeeej! Jag heter Karin och ringer från Tele2, är det Åsa?"
"Mmmm, men jag ligger och sover" svarar jag bittert och surmulet.
"Jaha, okej. Hejdå"

Förmodligen var jag nog den suraste människan stackars Karin hade ringt till idag. Efteråt, när jag sovit ytterligare två timmar men fortfarande vaknar upp outvilad, kom jag att tänka på det register telefonförsäljaren på Tele2 har tillgång till. Alla telefonförsäljarföretag har nämligen ett register där de ser hur många gånger de ringt till personen i fråga, vilka datum och en liten ruta där de kan skriva kommentarer som hjälper till nästa gång de ska ringa. Jag undrar vad Karin skrev om mig. Förmodligen något tyket och att jag i princip slängde på luren i örat på henne.

Fint att vara hemma igen!

Äääääntligen hemma!

När jag tog spårvagnen hem efter att ha gått av båten kunde jag inte låta bli att ha ett fånigt leende på läpparna. Efter ett halvår är jag påväg hem, hem till min egna lilla lya. Så nu har jag kånkat flyttkartonger från vinden hela kvällen. Det var en ruskig tur att jag inte mötte någon i trapphuset samtidigt som jag stånkades bar ner en bråkdel av mina miljarder grejor jag äger. Jag har sett bättre ut än just då, menar jag.

Jag lyckades leta fram ett täcke, en kudde, lakan, badhandduk och lite annat smått och gott som är bra att ha. När man levt i en resväska i ett halvår är det egentligen allt jag behöver för att klara mig. Nu när jag packar upp ska jag ägna mig åt strikt feng shui. Det vet jag att kära syster tycker om. Hon ringde och välkomnade mig till min lägenhet precis när jag hade kommit hem. Och när jag berättade att jag hade lite havlrisiga blommor förkunnade hon direkt att det är dålig feng shui att ha risiga blommor, vilket resulterade i att jag på momangen ställde ut dem på balkongen istället. Det är allt bra fint här i min lilla stenkista.

Jag tror jag är kär i min lägenhet.

På min lediga vecka ska jag pyssla, fika, gå till banken, köpa skiva och annat skoj som man gör i staden!

Det finns en gata

Det finns en gata där alla kan min namn. Det är i mittgången, the highway, på däck sju. Det är där jag håller till dagarna i ända, övervakad av den läskiga tavlan. Hela dagen har varit ett enda snurr. Idag hade jag mest bara lust att hälla ut en Fanta mitt på golvet, för det verkar vara grejen att göra. Jag hade också lust att kasta jättelegobitar på en unge som satte sina kladdiga godisfingrar på mitt nyputsade skinande plexiglas. Men jag gjorde inget av det. Man måste behålla lite värdighet, även som städerska. Det kallas service när man måste hålla god min då en unge, nedkletad med choklad, frågar snällt och gulligt;

- Hej. Vad gööööööör du?
- Putsar glaset...
- Jahaa, vaffö då??
- För att de är smutsiga...
- Vaffö e de de?
- För att folk har petat på det...
- Så här?

Ungen tar sin chokladiga ha lilla hand och trycker den mot fönstret som jag just stått och putsat i en kvart. Själv räknar jag till tio, klär mig i ett ansträngt leende och säger med något sammanbiten röst;

- Har inte du någon mamma eller pappa som väntar på dig någonstans?
- Nää...
- Nehej, det var ju synd.
- Vaa heter duuu?
- Nicke Nyfiken
- Va? Neeee!
- Jo. Är det du som tappat din chokladbit där borta?
- Nää men ja kan äta den ändå...

Ungen tar upp chokladen och stoppar den i munnen i samma stund som mamman kommer tillbaka.

Små bra ting

Läs A:s kommentar på mitt inlägg "dog situation". Jag låg näst intill dubbelvikt av skratt på båtgolvet (förlåt, 'durken' på båtspråk). Hejdlöst roligt, helt i enlighet med min humor, som piggade upp min dag.

Att en flicka har massa roliga och ytterst användbara saker i handväskan är ett faktum. Det är inte så att jag går omkring och arbetar ned en handväska på armen, men däremot har jag andra användbara små saker. Igår när jag dammsög en del av restaurangen råkade jag suga upp en potatisplätt. Potatisplätten satte sig som ett lock i snabeln på dammsugaren och jag hörde hur maskinen flämtade hysteriskt i andnöd. Eftersom jag var ensam i rummet och insnodd i sladden kunde jag inte nå off-knappen. Och det är nu en vanlig simpel hårnål förvandlas till en fiffig petmanick. Jag lyckas peta sönder potatisplätten och dammsugaren andas ut på ett kick. Jag är helnöjd med min idé. Tänk så bra det kan vara med små saker!

Intriger och äventyr fotsätter. Och vissa saker borde man lämna osagda och oskrivna. För vi alla här vet vad som händer när lamporna släcks ner och ridån dras för och inspelningen av Rederiet har slutat för dagen.

Mama's keeping an eye on you

Vi har en sådan där läskig tavla på båten. Tavlan består av ett inramat fotografi av en dam a la 80-tals brutta. Det är båtens gudmor. Hon hänger nere på däck sju precis vid hissen så att alla kan se henne när de åker upp och ner i hissen. Det är inte damen i sig som är läskig. Faktum är att hon ser väldigt trevlig ut, med ett sofistikerat fotografileende. Ögonen däremot är själva grejen. Var man än ställer sig för att titta på tavlan, framifrån, högre eller vänster, så ser det ut som om hon tittar på dig. Lite freaky sådär. Det gör att man städar extra noga just omkring hissen på däck sju.

The dog situation

På min rast idag var jag hundvolontär. Jag tog mig an uppgiften att vakta en 55 kilos rottveiler medan norska husse köpte mat. Och det gick ju fint...till en början. Men då bjässen insåg att en flicksnärta som jag, som väger näst intill lika mycket som han själv, inte har så mycket att sätta emot tog han sig friheten att "bjäffa" (=skälla på norska) på en stackars söt och försynt valp med långa öron. Rottveilern stod bunden i ett räcke vid fotöljen jag satt i och när han gick till oprovocerad attack mot den stackars andre vovven trodde jag att väggen (förlåt, skottet på båtspråk) skulle välta. Jag försökte mig på några lama "sitt", "husse kommer snart", "snäll vovve", men inget tycktes hjälpa. Jag var fast i skottlinjen mellan en bjäffande bjässe och dess måltavla. Denna hund skulle i några enkla manövrar kunna slita strupen ur mig och helt plötsligt kom jag på att jag faktiskt inte alls tycker om stora hudar och att det var ju dumt av mig att vara snäll att vakta...på min lediga tid. Tur var att norska husse dök upp precis i rätt ögonblick och jag smet snabbt som ögat därifrån. Då frågar ägarna till andra hunden, den försynta lilla valpen med långa öron, om jag inte skulle kunna vakta den ett tag också medan de springer och äter. Jag kunde ju inte gärna säga nej. Så jag sätter mig snällt några fotöljer bort från den arga stora hunden och kelar med den söta valpen. Vi båda var ungefär lika rädda för den stora hunden och satt och darrade tysta i vår ensamhet. Men norske hussen var trevlig och förklarade att 'Panser' (tho that was his name) är en trevlig gut när inte småflickor och andra hanhundar är i närheten. Men det gick ju bra till slut. Jag blev inte uppäten idag. Bara nästan. Men samtidigt gjorde jag tre ytterst tacksamma hundägare nöjda med mitt volontärarbete, det var värt att nästan bli uppäten för.

Att döma för snabbt

Alla som har dammsugit en blå heltäckningsmatta full med vita hundhår klockan tre på natten vet hur jag kände mig inatt. Hu! Det fastnade både en och två och flera svordomar och frustrerade miner på övervakningskamerorna nere på maskin. Men det var gårdagen. Idag är idag och idag har högsäsongen för avbitna korvändar börjat. Jag vet inte varför människor har tendens till att bita av korvändarna och lämna dem på stolen, på golvet, på soffan, i fönstret eller mellan spelautomaterna, men det är så det är.

Men det finns hopp för mänskligheten, det fick jag bevis för igår. Då det inte fanns något direkt att göra stod jag och observerade några tjejer i 14-års åldern. Äkta Emma von Sydow-kopior. Då dessa inte hade åldern inne för att köpa taxfree-flaskor med sprit fick de nöja sig med taxfree-burkar med cola i. Dessa burkar och en massa godispapper låg som en ringmur kring deras lilla gäng och jag muttrade lite surt om "dagens ungdom som inte kan gå fyra meter och slänga skräpet i papperskorgen". När meddelandet om att vi ankommer Fredrikshavn om tio minuter ropades ut i högtalarna hände dig sig det otippade att dessa tösabitar tog sitt skräp och placerade det omsorgfullt i sopsäcken på min städvagn. Mitt mutter förbyttes mot ett leende.

Okej, nästa gång ska jag vara lite mer försiktig med att döma folk.

Att rensa i röran

Det fortsätter att blåsa här. Men med plåstret på magen mår jag prima ballerina. Att vara cateringvärd, a k städerska, är grymt otacksamt. Och jag slutar aldrig förvånas hur människor, vuxna människor, kan beté sig. Att ungar slänger skräp omkring sig kan jag ha viss förståelse för, trots att jag anser det hemskt ouppfostrat och på intet sätt accepterar. Men att VUXNA river sönder pappersbitar i molekylstora bitar och kastar konfetti, fjölar ner godispåsar mellan soffsittsen och ryggstödet, kletar tuggummi på golvet och spottar snus på spelautomaterna, är för mig högst chockerande. Det är precis som om det är okej att vara slarvig här på båten. För nu är det ju semestertider och då ska man inte hålla så hårt på regler.

"Det är okej att lilla Knut kastar sitt godispapper där mitt på golvet! Vi är ju ändå inte hemma, och städerskorna får betalt för att plocka upp det!"

Sunt förnuft och social kompetens verkar alldeles bortblåst och alldeles för mycket att begära. Att många vuxna dessutom finner oss städerskor "slarviga" får mig att se rött! Det verkar som om många också har bestämt sig i förväg att man är otrevlig och gör allt för att sabbotera deras resa och går in med stenhård attityd.

"Nu är det faktiskt så här att jag har betalat dyra pengar för denna båten och den här maskinen fungerar inte! Nu har maskinen svalt mina fem kronor. FEM kronor!! Och att man ska behöva betala FEMTON kronor för att hänga in sin jacka. SKANDAL!!"

Nu är det ju så att det sitter en "Ur funktion"-skylt tejpad på maskinen och det är knappast jag, en städerska, som har bestämt garderobsavgiften.

En annan favorit är denna: Emma (som tyvärr övergett vår vakt mot ojämn veckas vakt) gjorde ett test för att testa hur ärliga människor egentligen är. Hon tejpade för myntinkastet på en av boxarna där man kan låsa in sitt bagage. Mycket snart kom det fram en dam och förklarar upprört att hon minsann stoppat i tio kronor men skåpet funkar inte ändå. Emma går och ser efter. Inte ligger det några tio kronor i det låset inte, tejpbiten sitter fortfarande på plats, precis som hon lämnat det.

Som sagt, jag slutar aldig förvånas över hur folk kan vara. Man lär sig mycket knas och mycket bra här.

Båtbubbla och plåster åt folket

Vi lever i en båtbubbla. Det är som det brukar här, föga förändras. Eller jo, vi har fått nya moppar. Medan det regnar på fastlandet, så blåser det bris här och vår båtbubbla guppar vidare. Vek som jag är tål jag inte de vaggandes (mini mini) vågorna utan har tillbringat större delen av dagen i ett halvillamående töcken. Jag är ingen riktig sjöman. Och kommer aldrig att bli. Kanske skulle jag satsat på tågvärd istället? Sjösjuka drabbar bara landkrabbor, så jag antar att jag är en äkta krabba. Eller erimitkräfta - hälften hav hälften land. Hur som haver knaprade jag snällt i mig knäckebröd, undvek att släcka törsten, satte mig en stund ute på däck för att sedan placera ett plåster över naveln. Plåster löser många problem.

Johanna! Kom å häng i mässen igen!

Skepp å hoj

Havets hemligheter

Jag befinner mig på båten. Båten där allt händer. Verklighetens Rederiet...men vi sjunker inte. Hoppas jag. Men om vi gör det, så klättrar jag bara upp på skortstenen. För mellan Göteborg-Fredrikshamn är det inte djupare än att skortstenen skulle sticka upp om man sjunker. Kan vara bra att veta, eller hur?

Systrar

Jag har två systrar, sex och elva år äldre. Jag skulle vilja säga att jag var ett snällt och fogligt litet barn, som alltid höll sig i skinnet, men det kan jag inte. Och som minsta lintott i familjen var min högsta dröm att alltid få hänga med mina äldre coolare storasystrar. Det var inte deras högsta dröm. Men ibland, när mamma bönade och bad och jag hade extrem tur, kunde jag få vara med ett tag.

Det låter hemskt, men tyvärr kommer jag inte ihåg jättemycket av hur det var när min äldsta storasyster bodde hemma. Jag minns att hon hade en rosa knapptelefon fastskruvad på väggen och hur hennes balklänning (fniss!) såg ut. Jag kommer också ihåg hur den gröna avundsjukan kom krypande då mina systrar sadlade hästarna och red skogsprommenader, när jag fick stanna hemma och "nöja" mig med att borsta på min vita shettis Mysing. Medan min äldsta syster fortfarande bodde hemma delade jag och min mellansyster rum. Det kommer jag ihåg! Min rumshalva var täckt av lego, my little pony och bamsetidningar medan hennes var pyntad med okejpostrar på new kids on the block och tonårsprylar som klåfingriga lillasyster inte kunde hålla sig borta från. Det måste varit hemskt att dela rum med mig.

Nu har jag vuxit till mig lite och mina systrar uppskattar mitt sällskap lite bättre. Tur det! För vad skulle jag ta mig till utan dem? Jag och min äldsta syster har nyss suttit flera timmar och pratat om inredning som är något av hennes specialité. Hon har en mysig blogg som du hittar här!

Systrar är fint!

Högtidsledigt

Jag har aldrig varit bra på midsommarbaluns, istället brukar jag alltid jobba midsommarafton eller midsommardagen och ibland båda. Ett år tog jag ledigt från jobbet och åkte till Västervik med A, men det var längesedan nu. I år slog jag på stort igen och bestämde mig för att vara ledig högtiden till ära. Med basilikapuckar, färskpotatis, tzatsiki och nubbe regnade midsommar över och tog slut på ett kick.

Nästa destination på min sommarkarta är 14 gånger fram och tillbaka till Danmark.

Det fina med en kaka som inte smular

Dagens fortune från min magiska elektroniska kaka lyder:

"Take a ballroom dancing class"

Eh? Okej?

Det var ingen bra fortune så jag klickar fram en ny (det fina med klickbar kaka som inte smular):

"Someone special will soon enter your life"

Såja. Lite bättre!

Mitt nya klot

Ikea är en rolig affär.

Syster och jag och svängde förbi där idag och jag brände ett stort hål i min plånbok. Men för många slantar får man också mycket och fina saker. Fotpallen från Ektorp Bromma karvade störst hål i plånboken, grillen kom på välförtjänt andra plats och jag kan inte förstå hur mycket pengar ett antal småsaker kan skramla ihop till. Jag har alltså införskaffat klotgrill. Mina vuxenpoäng tickar på. Hur många poäng är en grill värd? Ett? Två? Tre?

Planerna för midsommar har ändrats MINST tio gånger sedan gårdagen. Dagens moderniteter skapar så mycket möjligheter och det blir liksom lite knepigt att bestämma sig. Nu ser det ut som om midsommar-balunset har landat på en plats på kartan....men det vet man inte förrän man är där.

Tur att jag har min grill.

Om alla planer går i stöpet tänker jag packa picknickkorg och vin, vaddera mig i regnkläder, ta klotgrillen under armen och sätta mig någonstans på någon ödslig plats. Det kallas inte för ensamhet. Det kallas för beslutsamhet!

Min mammas farmors skor

Jag sitter här och beundrar mina nya fina skor. De står här, precis bredvid, på skrivbordet bredvid skrivaren så att jag kan se dem samtidigt som jag kollar mailen och skriver några rader här. Skrivare är alltid fula, men nu, när mina fina skor står bredvid är skrivaren obeskrivligt ful.

Egentligen är det inte nya skor. Och egentligen är de inte mina heller. Det är min mammas farmors skor från 30-talet.

Min far är antikhandlare och har en liten butik. Jag satt vakt där idag under veckans enda öppetid. Då det inte finns så mycket att göra hade jag med mig min laptop som jag pallade upp på ett slagbord, slog mig ner på en gammal pinnstol och började kolla på "Da Vinci Koden". Eftersom pinnstolen var hård och filmen tröttsamt lång krävdes många pauser då jag gick omkring och botaniserade bland alla ting. Kanske fanns det någon gammal kruka som hade en kryptisk stämpel. Det var då jag fick syn på de där skorna. De bara stod där och glänste. Det var lite askungen-feeling när jag testade dem, men de passade perfekt. Mamma berättade att det var hennes farmors skor från svunna tider. Tur att jag har i samma "fot-gener" som mammas farmor!

Min elektroniska fortune cookie

Jag har en elektronisk fortune cookie. Den kan man uppdatera hur många gånger man vill per dag och få nya kloka visdomsord att ploppa upp på skärmen. Och det kan ju vara bra när man är liten och vilsen i ett stort rum med karta i ett hörn mitt på golvet.

Idag säger min fortune cookie följande, "Fail: Technical Difficulties".

i-lands problemet som ledde till "mitt-i-prick"-kommentaren

mathias säger (19:56):
orka med alla nya grejer på facebook. är för mycket applikationer nu
Åsa säger (19:57):
facebook suger...
Åsa säger (19:57):
det gör alla communities, jag orkar liksom inte bry mig
Åsa säger (19:58):
jag är en tant
mathias säger (20:00):
hihi
mathias säger (20:00):
söt tant

Åldersnoja?

A påpekade hastigt på msn efter att ha läst min blogg med att jag inte alls är tjugotvå utan är fortfarande tjugoett. Om sanningen ska fram så beror den påpekade åldern, tjugotvå, inte på att jag på något sätt VILL vara tjugotvå och därför ljuger om min ålder, utan snarare för att faktiskt intalat mig själv att jag var just tjugotvå. Polletten trillade ner då A mer eller mindre påminde mig att jag är tjugoett. Okej, så var det problemet ur världen. Jag är tjugoett (nu är det till och med befogat att vara lite tokigt småkär i Depp!!). Men jag fyller tjugotvå inom snar framtid. A däremot är gammal och fyller redan tjugofyra. Men det är okej om han ljuger lite och säger att han fortfarande tjugotre när domedagen har kommit.

Finding Neverland

Hur töntigt det än låter så har jag hittat filmen där allt är precis så som i min fantasi. Dagens frukostfilm blev Finding Neverland med Johnny Depp och Kate Winslet. Ruskigt snyftig och sockersöt, men passade mig som alldeles utmärkt! Jag är "bara" tjugotvå år ännu, så jag anser det fortfarande är okej att bli lite småförälskad i Depp varje gång han dyker upp i tv-rutan. I alla fall till prinsen dykt upp i verkligheten. Slutscenerna är magiska och to be honest fällde jag en tår eller två, samtidigt som jag knaprade vidare på min honungsmacka och tänkte "jodå, allt ordnar sig nog!"

Den helande svenska idyllen

Mor och jag styrde kosan mot Dalarna, ty halva min släkt är dalkullor och dalmasar. Sometimes till och med med bentoffsar och blommiga sjalar. Min mormor lagar supergod mat, ger bort alldeles för mycket pengar så man skäms, morfar kallar petternicklas för 'karamellen' och timrar vedbodar vid en ålder av 75. Det är fint där uppe i byn. Röda stugor och oförskämt mycket svensk idyll. Vi åkte till en bua (look it up gott folk!) där släkten äger en liten stuga utan varken el eller vatten. Morfar påstår att 'dagens ungdom aldrig skulle klara sig mer än någon timme där', men där hade jag kunnat bosätta mig. Om än bara för sommaren, men ändå. Där skulle jag kunna botanisera i min själv, finna styrka i trädtopparna, låta himelens regndroppar rensa mitt hjärta samtidigt som jag sitter och metar små aborrar på bryggan.

För att smidigt byta ämne till något modernare samhälle; facebook tycker jag INTE om!

Ibland verkar det inte spela någon roll hur mycket man försöker, det tycks inte gå bra ändå.

Att ha svar på var fråga

Jag har mina ups and downs där jag ifrågasätter huruvida jag kommer klara mig i livet eller ej. Men faktum är att jag tror inte jag behöver oroa mig. Allting löser sig sinomtid!

Det har snöat i Sverige inatt, för den som gått miste om denna nyhet. Aftonbladet är en upplyftande tidning.

Domedagen är nära? Nej nej, jag löser det på något vis.

I communityträsket

Det här med communities. Jag är inte riktigt säker på att jag fattat grejen. Men likt förbenat sitter jag där och knappar in de olika lösenord och användarnamn till diverse användarkonton.

Jag har last.fm. Det är åtminstone försvarbart. Jag vill utöka mitt musikförråd, få tips om nya bra ting samt ha möjlighet (jag säger inte att jag gör det) att slänga mig in i heta diskussioner om huruvida David Bowie's China Girl är en fempoängare eller ej.

Jag har MySpace. Om jag anstränger mig riktigt hårt så skulle det eventuellt vara möjligt att försvara detta konto, men jag har varken tid eller ork att ens försöka mig på den ansträngningen. Men anledningen till att jag från början skaffade mig detta var för att kunna läsa en väns blogg under hennes tid i Portugal. Och det är sant!

Jag har ett bloggkonto. Givetvis. Tycka vad man vill om det.

Det senaste tillskottet i min samling community-konton är Facebook. Facebook var från början ett nätverk för universitetsstuderande i USA, en möjlighet att hålla kontakt och utbyta information. Facebook sprider sig som en löpeld och under min vistelse i England tvingades jag mer eller mindre frivilligt med i detta.

Ibland blir jag rädd för mig själv.

Lyckliga slut

Bah! Nu har jag gjort det igen. Jag sitter där på förmiddagen, käkar scones, dricker mjölk och snyftar till en sorglig film. Jag borde ut och jogga i soluppgången eller nåt istället...

Jag gillar inte början på en film. Det spelar ingen roll vilken film, jag tycker bara inte om den första halvtimmen. Jag gillar inte början av en bok heller, de första hundra sidorna eller så. Mest för att jag inte har någon koll vilka karaktärerna är, var man befinner sig och hur allt ska sluta. Jag går miste om hela tjusningen med en bra film eller bok, just för att jag är så petig med allt det där i början.

Jag går emot strömmen och gillar lyckliga slut.

Att börja om

Deathcab for cutie sjunger "...and start new when you heart is an empty room"

Och det är precis vad jag ska göra!

Att rodna i ensamheten

Det är synd och skam, men jag har suttit inomhus hela förmiddagen. Jag lämnade den molnfria blå sommarhimlen ensam utanför dörren. Istället har jag gottat mig i en riktig chickflick film, söt som socker och väldigt fånig. Nästan så att jag rodnade där jag sträckt ut mig i soffan.

Nu söker jag jobb. Som värdinna för ett speeddatingföretag. Vad sägs omdet?

Om att vakna på morgonen

En morgon, bara några dagar före denna, vaknade jag upp och tänkte tanken "jaha, och hur ska jag få denna dagen att passera?". Nu efteråt blir jag mest bara förbannad över att jag ens tänkt en sån befäng tanke. För alltid hittar man någonting som gnager och den där morgonen var det just tiden. Nä, nu får jag ge mig! Sedan när blev det ett problem att vara ledig? Kunna läsa hur många böcker man vill? Laga hur mycket och hur god mat man vill? När man har tid att bada i solstrålar och resa vart man vill?

Imorse vaknade jag upp och tänkte tanken "jaha, och vad ska man äta till frukost då?". Lite mer normal tanke.

Man ska inte klaga. Speciellt inte på att man är ledig och har all tid i världen för att göra roliga saker.

Med minnen i en sockerskål

Stålmannen fick förhinder, så det blidde inget fiskande. Istället har jag suttit de senaste timmarna på kaffekalas. Och då menar jag kaffekalas med riktiga kakfat, bakelser och sockerskål. Farfars syster och hennes dotter (dvs pappas kusin) hade roadtrip och hälsade på. Jag brukar alltid knorra lite missbelåtet då jag blir medtvingad på baluns som detta, men jag måste säga att det var riktigt trevligt (vuxet, eller hur?).

Tänk så mycket släktingar man inte har en susning om. Tänk vad många intressanta, tragiska och komiska livsöden människor har. Jag var fashinerad över hur mycket minnen som diskuterades, varpå jag börjar tvivla på att min hjärna fungerar som den ska. Rymmer verkligen min hjärna lika mycket minnen? Minnen om platser, ting och människor?

Min vän, Stålmannen

Häromdagen kom jag att tänka på en gammal vän. Lika gammal som mig visserligen, men vi har känt varandra sedan dagistiden. Jag har inte haft något nummer till honom på många många år eftersom vi umgicks med olika personer under både högstadie- och gymnasietiden. Sedan i julas har jag tagit mitt förnuft till fånga och faktiskt tänkt tanken att det vore synd och skam att låta en så gammal vän glida mig ur händerna och nu när jag kom hem från ön försöker jag fundera ut ett sätt att kontakta honom på.

Min reptilhjärna blockerade tanken av att kunna använda eniro.se men jag antog att jag skulle finna honom på Hotellet under studenten. Mycket riktigt så fann jag min vän sittandes vid ett bord med sina vänner. Jag gick rakt på sak, sa att jag tänkt på honom och att jag för en stund funderat på att googla på honom för att få tag på hans nummer. Han skrattar till lite och jag frågar om han inte skulle kunna tänka sig att åka till sjön och fiska. Som på den gamla goda tiden. Han skrattar ännu mer och säger "absolut". Fint, tänker jag och kommer på i tysthet att vår båt (träeka, vad annars?) ligger på sjöbottnen. Nåja att meta eller kasta från bryggan funkar det också.

Min vän är stålmannen. Han hade en stålmannentrikå som han ogärna bytte ut mot "normala kläder" under något år eller så. Stålmannen och jag har suttit under vårt köksbord och knaprat (riktiga) karameller från en papperstrut, vi har tuggat massor med tuggummi bara för att få fotbollstatueringarna som medföljde, vi har fiskat och cyklat, byggt med lego....och slutat prata med varandra. Under några år var det nästan helt tyst mellan oss, vilket jag nu kan tycka var en onödig och fånig tystnad.

Jag och stålmannen ska fiska ikväll. Sitta på bryggan och dingla med benen.

En pizzametropol under konstruktion

Här i Bölet, mitt i Smålands djupaste skogar har jag växt upp.

Här har alltid det livsnödvändigaste funnits: postkontor för möjlighet till brevkontakt, Hemköp för inköp av ätbara ting, tågstation för förbindelse med andra samhällen, Bubbeltian - där man kan köpa diverse krimskrams och skräp för en guldpeng och McDonalds för de lata.

Under mina uppväxtår har många av dessa ting förlorat lite av sin betydelse. Postkontoret konkurrerar med cyberrymden, Hemköp har fått både Ica kvantum, Willys, konsum, Netto, Lidl och nära dig-butiker att tampas med, Bubbeltian gick det (av förstående skäl) inte så bra för, men att också McDonalds faktiskt kursade (som du kan läsa om här) var kanske lite otippat.

Bara för några år sedan trodde man att Bölet skulle försvinna från kartan, men faktum är att Bölet står under utveckling och det växer (tro det eller ej) så det knakar. Härifrån går det 16 tåg till och från Stockholm varje dag. Huvudkontoren för både Jysk och Rusta har av någon anledning tyckt att just den här platsen passar perfekt för administration ut till resterande Sverige. Och McDonalds har bytts ut mot Frasses. Vi är också, intet att förglömma, Sveriges pizzeriatätaste ort. Detta i sin tur har lett till pizzakonkurrens och den absolut bästa pizzan återfinns just här i vår lilla stad. Jag har funderat länge och väl på varför det har blivit så. Det enda jag kommit fram till är att det helt enkelt måste vara coolt att vara pizzabagare här.

Från yen till segerbuckla

Jag har tidigare skrivit så många gånger att tiden här i Bölet tycks stå still. Kanske hade jag inte så rätt trots allt. Det verkar som jag missat en hel del de senaste åren. Till exempel det här: lyssna och lär gott folk, så här gräver du fram dina oanade talanger.

En pojke i min egen ålder fick en idé. Jag har ingen som helst aning varifrån denna snilleblixt kom ifrån, den ploppade liksom bara upp. Pojken beställde hem en skinande neonfärgad dansmaskin från Japan. Efter några veckor anlände denna dansmaskin till pojkens hem, där han snabbt konstaterade att denna japanska underhållningsmanick var för stor och att det inte fanns någon plats för att ha den i hemmet. Han löser problemet genom att hyra in maskinen hos i det lokala gymmet för dyra pengar. På så vis skulle nöjet även kunna komma andra till nytta.

Trots tillgängligheten för allmänheten var det bara pojken själv som frenetiskt hoppade omkring på maskinen. Förklaringen var denna: eftersom maskinen var importerad från Japan accepterade den bara den japanska valutan; yen. Och pojken själv var den enda som faktiskt växlade till sig yen för att kunna använda den.

Detta i sin tur leder vidare att pojken, utan konkurrens från andra nyfikna, kan öva obehindrat på sitt inköp. Han visar sig vara en naturbegåvning. En talang utöver det vanliga. För på något vis så ställer pojken upp i världsmästerskapet i dansmaskin och tar hem segerbucklan.

Med några yen i bakfickan kan alltså denna snillrike pojk från Bölet titulera sig världsmästare i dansmaskin.

Bölets dansbana, där allting händer?

Högsommarvärmen har letat sig in mellan träden i mörkaste småland. Det är vackert och varmt, men ändå sitter jag här inne vid datorn och trycker. Mest för att jag känner att jag måste skriva av mig lite.

I vintras på annandag jul i något av mina första inlägg här, svor jag dyrt och heligt att jag aldrig skulle sätta min fot på Bölets (näst intill enda) uteställe; Hotellet. Men med skam i hjärta och själ måste jag nu erkänna att jag hädat. Igår var jag där. Och det var ungefär lika hemskt som jag hade förväntat mig. Nästan värre än i vintras. Glada (läs; redlöst berusade) vitklädda (not any more) studentskor och kostymklädda (med slipsen på sne och skjortan halvt nedstoppad) studenter minglade (läs; vinglade) fram på klackar med drink i handen, viftade på mössan och sjöng (läs; brölade) om 'studentens lyckliga da'r'.

Kul för dem.

Med risk för att låta aningen gammal vill jag härmed säga: Jag minns såväl hur det var på min studentdag. Det var ungefär som det var igår, antar jag. För det var bara tre år sedan och såååå mycket kan väl ändå inte ha hänt på tre år, eller?

Jag hade min finfina kritstrecksrandiga tubtopsklänning och en lite för stor studentmössa som jag gång på gång lyckades tappa bort. Men A lyckades hålla koll på sin odrägliga flickvän, han hade ju trots allt gått igenom allt det där två år tidigare. Man kände sig så stor och hade hela världen serverad på ett silverfat. Man skulle ut i verkligheten och studentdagen var nog trots allt en av de bästa dagarna.

Men tillbaka till gårdagen.

Jag hade inte förväntat mig känna speciellt många. Jag gick i princip bara dit för att kunna umgås med mina flickor som jag inte sett på länge. Jag blev liksom lurigt övertalad och var nykter och körde dessutom. Ångesten kom krypande så fort jag betalat inträde (rena ockerpriset). Musiken var, låt oss nämna ordet 'intressant' snarare än 'dålig'. Och när DJ:n ropade ut i högtalaren "Alla känner ni igen den här godingen!!" och satte på en, för mig helt okänd, låt kände jag mig som en tant.

Tant Åsa går på diskotek. Mycket har tydligen förändrats på tre år.

Jag träffade några stycken som jag kände, hälsade och utbytte några klassiska fraser som "vad gör du nu för tiden?", fick svar och fick frågan bollad till mig. Jag svarade "Å inget speciellt, pluggar, bor i Göteborg, inget spännande så". Många av de jag såg är små barn instängda i vuxna kroppar och det är en underlig känsla. För mig kommer de alltid vara såsom jag minns dem. Liksom jag förmodligen kommer vara såsom de minns mig. Hemska tanke i och för sig.

Det var trevligt att träffa mina flickor igen. Men tanten inom mig tänker inte gå på diskotek i Bölet någon mer gång. Och denna gången ska jag hålla mitt löfte.

Att lämna det som varit

Imorrn, som är idag, åker jag hem. Konstig knasig kryptisk känsla. Är jag ledsen? Är jag glad?
Jag lämnar ön som varit mitt hem de senaste månaderna och åker hemmåt. Till trygg mark. Jag undrar hur det ska bli...

Sommarfest och migrän

Det är sommarfest på campus för dyra dyra pund.

Men självklart får jag migrän och måste gå hem.

Typist.

Din grannes grannes grannes vän till en vän, vad heter han?

Here we go again.

Jag vaknade av det ljuva ljudet av brandlarmet som i princip spräcker mina sovandes trumhinnor.

Jag har precis spenderat en halvtimme utomhus i pyjamas.

Brandkåren tar femton minuter på sig att komma hit.

Ytterligare femton minuter för att säga "The fire detector in the entrence went off because of smoking".

Fötter är isbitar. Kallt kallt kallt.

Jahapp, ännu en böter. FUCK!

Det var idioter från grannblocket, men vi straffas för att inte veta deras namn.

Campusvärlden är en sjuk värld. Och nu kan jag inte ens somna om...

Hockeynördar och scoutfigurer

Annie berättade med något bitter röst att det finns två sorters killar i Kanada. Antingen är det de som är barnsligt förtjusta i hockey och inte kan slita sig från ölen framför storbildsteven, eller de som mer gärna håller sig utanför hockeyarenan och är liten av en scoutfigur som hajkar i berg. Vi fnissar åt hennes grova uppdelningen av den maskulina kanadensiska befolkningen, men hon hävdar att så faktiskt är fallet. Vi fnissar ännu mer och föreslår att hon borde vidga vyerna och leta någon annanstans än i Kanada. Typ i Sverige. Så kan hon också flytta till en liten röd stuga vid en sjö och skaffa blonda små knoddar och fira midsommar med oss.

Jag undrar hur man skulle dela upp de svenska pojkarna. Det går knappast att ha den skeva indelningen av två kategorier.

Allt jag gjort och lite till

Ikväll har jag dansat på ett dansgolv utan musik. Med lite kreativitet kan man, tro det eller ej, fantasifullt sno ihop det mesta. Jag har också beskådat det töntigaste dansbattle ever. Jag har köat säkerligen en halvtimme för att komma fram till baren och be om ett glas vatten. Jag var ärlig nog att betala för garderoben trots att killen trodde att jag redan betalat. Jag har artigt sagt godnatt till de buttra vakterna. Jag har sjungit Håkan Hellström och nationalsången. Jag har beskådat tvåsamheten runt omkring mig med ett drömmande öga. Och jag har gått hem, ensam genom mörkret och lagat omelett.

Det var måndag för en stund sedan och allt detta har jag gjort spik nykter. Jag är riktigt nöjd med min insats.

Men nu längtar jag hem igen. Hem hem.

Överlevnadskit

- Sjuk och ledsen är ingen bra kombination sa Annikan.

Fanny kom över med ett överlevnadskit. Säsong tre och fyra av Sex and the city, tre dataspel och Pride and Prejudice. Hjärtat då...

Men jag önskar jag kunde göra något för mina älskade där hemma.

Och rövarspråket får en helt ny klang

Det pågår ett vilt och rasande krig inuti mig. Röda och vita rosen typ. Men i mitt krig är de vita "the good guys". Mina blodkroppar slåss som attan för att besegra den stigande febern. Och små minicupids flyter omkring i mina vener och skjuter pilar mot allt och alla som kommer nära mitt hjärta. Och det finns ingen Kalle Blomkvist.

Dodetot fofinonnonsos inongogenon Kakalollole Boblolomomkokvovisostot!!!

Och vad händer när kriget är över? Blir det kav lugnt i mitt hjärta då? Stilltje och frid?

Den ohälsosamma havsluften

Att andas havsluft är nyttigt har man hört. Men inte när det praktiskt taget blåser stormvindar och luften liksom blåser ner i lungorna av sig självt. Jag sov en timme och vaggades in i den falska tryggheten 'nu är jag frisk'. Skit heller att jag var. Orken räckte så långt som till att göra Annies kanadesiska pannkakor (det har blivit något av en favorit). Men att sedan äta upp dem också var något av en pärs. Så nu sitter jag här, med feber framför ett fat pannkakor, för orkeslös att ens tugga. Irriterande.

Att knyta ihop en säck

Jag befinner mig någonstans mellan total eufori över att fri fri fri och hjärtskärande hemlängtan. Det är dags att knyta ihop säcken, skapa sig ett slut och koppla minnen till bilder. Två veckor. Två veckor kvar nu. Men i denna sekund längtar jag bara hem. Kanske hinner jag ändra mig mot slutet av alla ord. Kanske.

Det som har varit söndertrasat har jag försökt pussla ihop under några månaders tid. Vuxenpussel. Precis som alla prylar från Ikea. Och alltid är det någon liten mutter som saknas. Jag har ännu inte kommit till botten av påsen, jag vet ännu inte om det saknas någon skruv eller träplugg i min själ. Men även om det gör det, så kan man säkert hämta ut nya i reklamationsdisken.

Det var fint att blicka ut mot bergen i Snowdonia, det var vackert att sitta i en bil genom det böljande landskapet. Det är definitivt något jag fyller min säck med innan jag knyter ihop den hårt och checkar in den på flygplatsen. Nästa gång vi ses är det minnen. Men det ska fyllas och knökas ner lite till. Precis som Pick'n'mix muggarna. Man måste packa väl och strategiskt. Fylla ut varje litet utrymme med det lilla goda.

Två veckor kvar nu. Och innan jag knyter ihop min säck ska jag koppla minnen till bilder och ord till hjärtat.

Systerlängtan

Gårdagen tillbringades med att starta krig med den engelska byråkratin. Alla är lika omöjliga att prata med. Nåväl, jag är inte den som viftar med vit flagg i första taget. Just bring it on!

Syster I med pojkvän tog sitt pick och pack och transporterade sig från Landvetter till Manchester i morse. Men när de kom fram var "pick" borta och kvar återstod bara "pack". SAS har slarvat bort ena väskan. Typiskt. Hoppas den lyckas komma fram under dagen innan de åker vidare till den älskade underbara lillasystern (!).

Fanny har tillfrisknat något från sin konstiga sjukdom och vi ska fly campuset och hänga i storstaden. Vi kan säkert spendera några timmar på både Boots och Morissons utan problem. Med några latte och biljard ovanpå det har vi den perfekta slacker-dagen serverad.

Hej, jag kommer från Pung i Småland!

Annika lärde mig just hur man kan uttrycka sin frustration i ord, och då inte svärord.

Och "pung" är ett fult ord.

Om man slår på ordet "pung" i Wikipedia så får man flera träffar. Man får välja mellan om man menar "liten påse/väska tillverkad i läder" eller "könsorgan även kallat scrotum" eller "pungdjurshonornas buk" eller (håll i er) "ett samhälle i Småland".

I Pung, nära Skillingaryd, kan man hyra sommarhus.

Hysteriskt roligt.

Graden av "upprördhet"

Första dagen på ett efterlängtat sommarlov, sista tentan avklarades i morse. Nu är jag ledig fram till September. Och här sitter jag och läser översiktsplaner och detaljplaner och äter kall spaghetti direkt ur kastrullen. SÅ upprörd är jag!

Kollektiv bestraffning

Mitt nyvunna sommarlov suger stenhårt. FY FAN rent ut sagt!

Fick en räkning nyss; jag ska betala cirka 100 pund i skadestånd. Det är cirka 1400 svenska kronor. Hela min deposition typ. Min deposition som jag skulle göra något roligt för. Men vissa tyckte det var roligt nog att smasha entrén och hänga upp fiskar i taket. FUCK YOU!

Kunde faktiskt inte motstå att ringa hem och storlipa.

Rosa födelsedagsmuffins och schlagerhysteri

Bara att förklara för vår kanadensiska vän vad schlager är tog en hel dag. Och när vi ändå var i farten passade vi på att skryta om de svenska schlager-framgångarna genom åren. Vi ville visa vår kanadensiska hur en äkta schlager går till väga, men istället för stolthet känner jag mest för att borra ner huvudet i sanden. Ändå är det ganska skönt att sitta på en bar i ett annat land och känna sig sjukt nationalistisk men gin och tonic och massor med rosa glammiga muffins med silverkulor på. För idag är Fannys födelsedag (hurra hurra hurra).

Nog för att de östeuropeiska länderna håller stenhårt ihop, men det fanns betydligt bättre bidrag som kunde vinna framför ett bidrag, som enligt fröken C, är en blandning mellan Uggla och Harry Potter. Ola Salo skötte sig däremot exemplariskt och det är bara att konstatera att resterande delen av euoropa (förutom Norge och Danmark) inte har något vidare musiköra (i schlager-mått mätt så att säga). Jag passar även på att ge Finland en elegant känga för att enbart ge oss 2 (TVÅ) poäng. Deux point. Medan vi, låt oss tala sanning och säga: av ren barmhärtighet, gav bort vår enda och värdefulla 12a (TOLVA) till finnarna. De borde skämmas.

Som svensk kunde vi i alla fall klappa oss någorlunda för bröstet eftersom vi (med god marginal) brädade England, vilket inte var lika uppskattat av alla och det var både en, två och många 'fuck off'-kommentarer som snurrade i luften medan vi hurrade för de få poäng vi lyckades skrapa ihop. HA! Att vissa britter frågade sig varför Sophie Ellis Bexter tävlade å Sveriges vägnar tolkar jag som en komplimang och fnissar gladeligen åt det brittiska bidraget och 'we're ready for suck off'. Humor!

Eftersom man i ett tidigt stadium kunde konstatera den östeuropeiska pakten gick jag över att heja på Ukraina. Deras flagga är ändå blå-gul och det fanns en liknande julgransstjärna att köpa på ikea förra året. Helt klart en hit som kommer hamna på You Tube i olika versioner.

Schlager är helt klart nånting att blogga om.

På diskotek

Suck och snark.

Aftonbladet har börjat med "Singelspecial". Jag lämnar ämnet med dessa rader.

Som sedvanligt vallfärdade alla partajsvidade flickor och pojkar till Union. Tentaperioderna har dock gjort många skygga och det var inte fullt så packat med folk som det brukade. Vilket i och för sig jag inte brydde mig nämnvärt om. Det blev ju bara större plats för mig att utöva mina dansmoves. Vilket jag utnyttjade till fullo och såg förmodligen väldigt töntig ut. Men det bjuder jag på. Har man roligt så har man.

Kvällens roligaste kommentar kom självklart från Fanny. Vi stod i garderoben och skulle lämna in våra jackor.

Fanny: Kommer du ihåg när vi stod här sist? (Fanny står och diggar i takt med musiken och är generellt väldigt glad och ler stort)

Jag: Nä...

Fanny (efter en stunds betänketid så försvinner leedent) : Inte jag heller.

Toka!

Det bådar inte gott att vakna på fel sida en fredagsmorgon...

I en rosa limousin

Det rullar rosa limousiner utanför mitt fönster. Inuti sitter glittriga brittiskor med bleka vinterben och vinkar och dricker bubbel. Jag ler. För vem vill inte åka i en chockrosa limousin? Och jag försöker skapa någon slags frid inuti mig. Det går sisådär.

Death Cab for Cutie med "Your heart is an empty room" har hakat upp sig i min själ. Så passande.

Jag ska försöka sova nu. Och drömma om allt det där. Och om rosa limousiner.

Ett klokt litet hjärtebarn...

...sa till mig "man blir inte en superkvinna över en natt".

Så sant.

Min meningslösa konversation med mig själv

Jag försöker behålla ett plugglugn, men mitt inre typ skriker åt mig att "vafan står du här ochstampar medan andra är ute på fältet och uppnår framgång"

Jag säger åt mig själv att "för att jag har prov på måndag, sluta skrik, det hjälper inte...och dessutom är det fult att vara avundsjuk"

Mitt inre vänder dock dövörat till och vill inte lyssna på vad förnuftet har att säga

Damn it...

Okej.

Pepp pepp pepp pepp pepp pepp pepp pepp pepp pepp

Inte ge upp.

Vilse i pannkakan

Min fader adopterade en hemlös kattunge för några veckor sedan. Jag döpte det lilla livet till Vilse. Men min far menar att nu har hon ju kommit hem och istället döpt henne till Ilse.

Det finns hopp.

Glamrock åt folket!

Se den en regning dag

Min vän skogshuggar'n

På en kvällspromenad genom skogen kan man stöta på nedfallna träd rakt över stigen. Det har varit så sedan vi kom hit i januari och säkert ännu längre. Fanny menar upprört att de som äger skogen borde haft tid nog på sig att i alla fall röja så pass mycket att man kan ta sig fram på stigen. Fanny förklarade självsäkert sin förkärlek till motorsågar (vilket får mig att slå ett slag för "kvinnor kan!");

- Det hade du och jag änna röjt upp på en kvart.

Eller hur.

Saker man inte gör

Det är lamt att skylla på någon med motiveringen; hon är fattig!

Man gör bara inte så.

Det var underbart ute i regnet. Det luktade sommar. Och det var helt klart värt att bli genomblöt för att gå och köpa mig en double decker.

Köksmoral 2

Min ost blev stulen någon gång under gårdagen. Den var oöppnad och inköpt under måndagen på Morrisons. Det var bara en ost, men att stjäla en ost är att stjäla en sak för mycket. Inte nog med att maten är dyr, man ska föda två personer också; mig själv och mattjuven.

(Ja, jag vet att låter som en bitter moraltant men jag kan inte låta bli!)

Hur som helst hittade jag osten i den andra kylen, och tog tillbaka den (eller rättare sagt, halva...eftersom det bara var halva kvar). Jag paketerade in den i en ny plastpåse och stoppade ner den i mitt kylfack. Men osttjuven har slagit till igen, mitt på blanka dagen! Och jag hittade den åter i andra kylen.

Hur svårt kan det egentligen vara att hålla sig ifrån att stjäla andras mat! Det är MIN ost som jag köpt för MINA pengar!

Tivoli

Jag försöker plotta ner ord som inte låter alltför sorgsna och dystra. Men efter att ha raderat allt jag skrivit ungefär sjutton gånger så låter jag det vara så som det är. För det är så jag har min dag. Inte så att jag är alldeles deprimerad och under isen, men lite odefinierbar ensamhet har lyckats nästla sig in i mitt hjärta. Det är som det brukar med mig, vilket egentligen bör ses som ett positivt tecken.

Alla är så upptagna hela tiden. Alla utom jag, jag är mest bara förvirrad. Att ha alldeles för mycket tid är inte alls så bra som man skulle kunna tro. För helt plötsligt startar ett helt tivoli av snurrande karuselltankar och känslor som är fastspikade på ett chokladhjul.

Det är två år sedan en älskad vän dog, och idag är hennes födelsedag. Kanske är det därför jag har detta tivoli inom mig.

"I feel like praying for a while"

Utflykt till Liverpool.

En kuslig stad det dära, men övergivna hus, krossade rutor och igenbommade dörrar. Men den har sin charm. Hur som helst var det trevligt att göra en dagsutflykt och se något nytt.

Vi har vandrat i ösregn. Och i kyla. Och i stormvindar. Vilse och på bakgator som inte är till för turister kan anas (för vem av oss är egentligen en given kartläsare?). Utmattade tog vi oss ändå fram till den stora katedralen (vi körde utkikstaktiken och gick mot det högsta tornet vi kunde se) som visar sig vara stängd. Det var vad vi alla stenhårt trodde på medan vi försökte bryta oss in genom kyrkportarna, allt för att söka lite värme och torka till en aning. Fanny-honey kläcker den klockrena kommentaren;

"I acually feel like praying for a while"

Nu var det så att katedralen var öppen. Vi stod bara på fel sida av kyrkan och tyckte synd om oss själva. Som dränkta katter gör vi entré och torkar till för några minuter under handtorken inne på damernas.

Och så fortsätter äventyret på gatorna av Liverpool. Men det är en annan historia.

Peter, vargen och jenka

Nä nu blir jag arg!

To pull the firealarm är ungefär lika roligt och vanligt som att snatta jenka från kiosken. Inte för att jag någonsin har utlöst brandlarmet eller stjälat jenka för den delen. Men det sker ungfär lika ofta. Brandlarmen går i snitt två gånger per dygn och varje gång måste två brandbilar åka hit från Newcastle, kolla läget, återställa larmen och säga 'nej det brann inte denna gången heller'. Jag vet. För de åker med blåljusen rakt utanför mitt fönster. Det blir många buntar skattepengar.

Det finns nog inte en enda varelse (inte ens ekorrarna) som tar dessa brandlarm på allvar. Vilket är sinnessjukt. Varje rum, varje korridor, minsta lilla yta (förutom duscharna) är täckt med heltäckningsmattor a la 70-tal. Väggarna är av gips och alla ventilations system är typ sammankopplade. Husen skulle vara övertända på två röda. Statisiken över antalet som dör i bränder här i England är inte alltför upplyftande.

Gå och snatta jenka istället är ni snälla.

Köksmoral

Som de tre hungriga, blonda, svenska flickor vi var (i förmiddags) gjorde vi taccopaj till lunch. Allt var frid och fröjd och pajen stod i ugnen (som VI värmt upp) och väntade på oss. Trodde vi. När vi kom ut i köket för att ta ut pajen står den på bänken ovanför...med osmält ost. I köket står en väldigt överviktig engelsk brutta och tittar på oss och sedan på pajerna och kläcker sedan ur sig;

"The oven was off and your pie was in there. So I turned the oven on again, took out your pie and put my own food in there"

Ehm? Logiskt? Bullshit heller. Ugnen VAR på. Vi hade ju för sjutton gubbar gräddat pajskalet i 200 grader innan. Och det tar inte speciellt lång tid för lite cheddarost att smälta, varpå hon måste tagit ut pajen så fort vi satt in den och lämnat rummet. Ska man analysera hennes intelligenta ugnskommentar så ligger det ett förväntat uns av tacksamhet i orden. Menar hon alltså att vi ska vara tacksamma för att hon vridit upp graderna på ugnen igen?

Fanny påstår att det hon sa var en metafor för;

"I'm fat, I'm hungry and I need the oven more than you"

Jag efterlyser lite hyffs i det här landet.

Dagen som försvann

Dagdriveri. Tre och en halv film senare.

Goodbye Lenin att rekommendera. Se den.

Canadian pancakes

Lata dagar som denna präglas av filmmaraton och kanadensiska pannkakor och lönnsirap. Det fina körsbärsträdet utanför mitt fönster har blommat över och det ryktas om att kallare väder ska dra in över campuset. Huh! Jag läntar hem, samtidigt som jag inte vill att det ska ta slut.

I Kirsten Dunst skor

För att vara en ytterst liten håla mitt ute bland berg och dalar, finns det en ytterst överdimensionerad biograf. En stor, närmare gigantisk, byggnad som definitivt ser mindre ut utifrån än vad den är innuti. Det var nästan så att Ikeas pilsystem borde införas. Utan att ha sett de två första filmerna kastades jag in i handligen till Spiderman 3 med en kort resumé:

...Pojke blir biten av spindel. Pojke förvandlas till superhjälte. Hjälte är förälskad i flicka. Hjälte gör allt för sin flicka samtidigt som han räddar resten av världen...

Jag tänkte filmen skulle peppa mitt något nedstämda humör lite granna, men istället kom jag på helt andra tankar:

...tänk att få vara i Kirsten Dunst skor för ett litet litet tag, bli räddad av superhjältar och fortfarande vara supersnygg trots lite kidnappningar, explosioner och fall från femhundra meters höjd. Inte så mycket som en hårslinga ligger fel och med tårblänk i ögonvrån lindas superhjältarna runt lillfingret...

Nåja. Nu är det ju så att jag tillhör de vanligt dödliga, och tyvärr gör nog alla andra också det. Jaha. Så var det slut på det roliga.

Att gå på bio är klart underskattat. När jag kommer hem ska jag börja mitt nya bioliv.

Att spegla sig i sitt skinn

Om det är något som skakar om min värld så är det just sommaren.
Självförtroendet dinglar nere vid tårna och varje gång någon påpekar min bleka glashud svär jag på att det är sista gången jag visar mig utomhus.
Som nu.
Jag önskar jag hade päls, att dölja min hy med.
Och när jag efter någon halvtimme rest mig, skakat av mig skammen och intalat mig själv att inte bry mig så kommer nästa spark i magen.


Svenska fula flicka.

En macka från Gud

En tidig utgång resulterar i tidig hemgång. När fötterna liksom inte orkar dansa mer och pengarna börjar ta slut så vet man att det är dags att gå hemmåt. Vi tog svängen genom kyrkan. Eller rättare sagt, kapellet som komiskt nog ser ut som en djävul. Om nätterna får man nämligen gratis mat och jag och Fanny tog fnittrande emot en toast med marmelad och ett plastglas med mjölk från Gud. Och så satt vi där i kyrkan, åt toast och diskuterade livet för några minuter. Kvällen var som den brukade. Union bjuder sällan på överraskningar även om det faktiskt kan vara riktigt trevligt. Och man vet att man har nått sin höjdpunkt när man dansar samtidigt som man spanar in folk och undrar "vilket jeansmärke är det där tro??".

Helgbunkra

Jag och Fanny har nu bunkrat upp för helgen, beredd på mulet väder och möjligvis regn;

~ Fem dvdfilmer (Spiderman ingick dock inte i campusets utbud istället nöjde vi oss med Goodbye Lenin, 0, Crash från 1996, American Graffiti och Wickerpark)
~ Varsin tjock tidning (med tillhörande present såklart, Fanny fick två necessärer och jag två scarfs)
~ Godis
~ Ingredienser för att göra broccollipaj

och

~ hinkvis med grönt te med citron

Att fördriva fredagstiden

Vi hade storartade planer på att lata oss i solen idag, med skvallertidningar och något att knapra på. Jag tog en (välförtjänt?) sovmorgon, gick upp, duschade, tog på mig bikinin och shortsen, solbrillorna och tofflorna. Redo för att inta min position för dagen, mitt ute på gräsmattan! Men eftersom jag inte hade orkat dra ifrån gardinerna hade jag helt och hållet missat att solen bestämt sig för att stanna hemma. De mörka molnen hade parkerat sig rakt ovanför min gräsmatteposition och temperaturen verkar inte orka över tio-graders sträcket. Typiskt. Jag hade glömt att maj-vädret alltid befinner sig i trotsåldern.

Istället har jag, för att skynda på tiden till kvällens festligheter, gjort frukost låååååååååååååångsamt och planerar att bjuda över Spiderman till min orangea idyll då solen oartigt nog avböjer min inbjudan. Så fort jag ätit upp min delikata och näringsrika frukost bestående av frallor med brie, rabarber och vanilj yoghurt, en tomat, ett plommon, ett glas c-vitamin och en kopp grönt te, ska jag knata iväg för att hyra hem de två första Spiderman-filmerna. Jag har, till mina svenska flickors förskräckelse, skamligt nog helt och hållet missat dessa.

På en mur

Det var tänkt att vi skulle fira vår inlämnade uppsats och avklarade tenta med vin och jordgubbar i solnedgång. Men innan vi hittat någon lämplig plats att sitta på hann solen gå ned. Skit också. Jordgubbarna och vinflaskorna fanns ju dock kvar. Och solglasögon kan man ju ha ändå, även om det ser lite töntigt ut. Så vi satte oss där, klockan halv åtta, på muren som leder till slottet. Vi trotsade knott och kyla och bara satt där. Pratade strunt och hade trevligt och intresseklubben antecknar att;

~ Fröken C skulle vilja vara en katt i sitt nästa liv, jag nöjer mig med att vara en ekorre som är vegan

~ Fanny-honey har visat sin hund usikten från ett vattentorn

Efter fyra timmar är vi alla isbitar och beger oss hemmåt.

Att inte vara omtyckt

Dagens högst vetenskapliga och otroligt allmänbildade arikel kommer från expressen;

Det är tydligen så att en hel sekt från Kansas i USA har specialicerat sig på att hata Sverige, eller nja, de hatar i princip allting förutom sig själva. Kungen och prinsessan Madeleine toppar sektens hatlista för Sverige. Anledningen; för att Madeleine bar en urringad klänning på nobelfesten 2002.

Ibland är folk dumma på riktigt.

Så nu vet vi det gott folk.

Lillasyster och körsbärsblommor

Idag, sådär tre månader för sent, får jag en knäpp på näsan. Av en Stockholmare. Det finns visst rågbröd på Morrisons. Danskt rågbröd till på köpet. Och jag som tragglat med det någorlunda sirapsfärgade toastbrödet och försökt piffa till det hela med marmelad.

Och medan jag dansar på en gropig grusväg mellan vidsträckta gröna fält och får körsbärsblommeblad i mitt hår som glittrar i första maj-solen blir jag nockad av deja vu känslor. De är liksom överallt, de bor i vinden. Kanske är det ett England som vaknar till liv från det att jag var fem år och vi bilade genom Storbritannien i en stekhet mercedes. En mamma, en pappa, två systrar och en lillasyster, jag. Då var trekantiga toasts med apelsinmarmelad lyx.

Saker jag inte visste att jag behövde veta

Jag har tagit mig ett steg närmare målet nu. Tentan rann förbi tämligen smärtfritt. Så pass smärtfritt att jag ändå ägnade morgonen åt att planera hur jag ska möblera om lägenheten när jag kommer hem och vad för nytt jag skulle vilja ha från ikea. Om jag är godkänd är en annan sak. Ett annat bekymmer i en annan tidsrymd. Och vi firade med en glass på en bänk i solskenet.

Annars har jag suttit och gottat mig barnsligt mycket i diverse värdelösa tidningsartiklar som upplyser om livsnödvändiga saker. Det finns så mycket jag inte visste att jag behövde veta:

I Australien till exempel, var det en farmor som slog på stort och bjöd barnbarnet på McDonalds. Happy meal boxen såklart, mest för att den yngre generationen är storkonsumenter av pryttlar och endast köper boxen för presenternas skull. Presenten var, till farmoderns förfäran, en väldigt färgglad kondom. Personalen ursäktade sig till den sjuåriga flickan och gav henne ett pennskrin istället.

Posh och Beckham har blivit grannar med Cruise och Holmes och nu har det nyinflyttade glamparet bjudit över Tomkat på husesyn. Jag kan inte låta bli att undra över hur kändisar som inte känner varandra umgås. Det känns ju meningslöst att behöva presentera sig. De vet ju ändå vad de heter, vad de har för skostorlek och när de köpte mjölk senast.

Allmänbildning.

Hur total förvirring över går till sanslös tanklöshet

Jag blundar hårt, håller för öronen och sjunger löjligt högt och väldigt falskt ikapp med Pulp och Disco 2000. Och när jag är färdig med den går jag snabbt vidare till White Stripes och You're pretty good looking och avrundar med Placebo och 20th Century Boy. Jag borde äta middag, något annat än pasta ur en kastrull, men orka orka orka.

GIS utlöser en parallell personlighetskris. Jag trodde jag var smartare än vad jag verkar vara.

Fina flickor

Jag har msnat bort alldeles för mycket tid och äter pasta direkt från kastrullen. Jag tror inte fina flickor gör så.

Då livet börjar

Mitt liv börjar efter tentan som går av stapeln på tisdag klockan nio noll noll. Här i England har de liksom inte fattat att första maj ska vara en röd dag. Trots att mitt liv börjar på tisdag eftermiddag, så betyder inte det att man inte kan smygplanera i sin agenda. Och mycket ska hinnas med;

Maila drottning Silvia och kolla hur hennes lägenhetsköpande förlöper. Knåpa ner lite rader till andra gamla kändisar som nog kan tänkas känna sig lite försummade, hysteriskt fotande av allt det vackra på campuset, lite grillning här och lite picknick där, besök av syster I med Fiskarpojken från Borås, besök av sötaste Pärlan, kanske en roadtrip? Kanske en helg i Skotland. Och i Wales.

Och som grädde på mosen bör jag nog fundera ut någon klurig och intelligent livsplan.

Fem "måste ha" från Morrisons

Efter en tur till Morrisons kan jag starkt rekommendera:

~ Grönt te med citron - mycket gott och mycket nyttigt
~ Biokultur yoghurt med rabarber och vanilj - tänka sig att en yoghurt kan sätta så mycket guldkant i på min tillvaro.
~ Gröna vindruvor - till ett alldels förfärligt ockerpris, men vad gör man inte för en vitaminkick.
~ Nybakade frallor - fullkorn hade ju varit att föredra, men jag befinner mig som sagt i landet utan något som helst anspråk på hälsoenlig mat.
~ Brieost - ost, kex och vin, det behövs inte så mycket mer.

Att ta vad man vill ha

Jag återerövrar det svenska språket för att på något vis kunna förklara vad som händer.

Det infinner sig en känsla (förlåt, en salig blandning känslor) i min lilla kropp. I blodet rusar vemod blandat med total lycka och inuti mitt huvud ekar ord som försöker resonera sig fram till något slags svar.

Jag är tillbaka på den engelska landsbygden, och det fula, gråa och trista är bortblåst. Istället har allt ersatts med en typisk engelsk vårdjungel och jag bara vill ut ut ut och kasta mig i gräset. Men si det går inte. Först nytta, sedan nöje, det har man fått lära sig sedan barnsben. Men jag har inte alls lust med att söka ge svar på det omöjliga. Jag har nog med att söka svar på mitt egna mysteriska inre. För allvarligt, jag förstår mig inte på mig själv. Jag förstår mig inte på andra. Och på min lista toppar människor från New York. Jag skulle också vilja strutta på Manhattan, ialla fall för en dag. Men säg till mig när jag blir alltför borttappad i den där okända. Säg till mig när jag sårar någon för min egen dumhet.

Jag är trött på den här okänslan av tvåsamhet. Jag fattar liksom vinken och det är inte något för mig kan konstateras. Och efter att ha läst sånt som är vackert har jag börjat inse att det finns en charm med att behålla vissa hemligheter för sig själv. Chocka världen och återgå till sitt eget mysterium igen.

Det blir ingen resa. Plan efter plan går i stöpet och det slutar förmodligen med att jag tar tillbaka det som är mitt, det vill säga min lägenhet, slår mig till rätta och försöker infinna mitt stirriga inre i någon slags falsk trygghet.

Men jag försöker åtminstone. Det är mer än vad andra gör.

Random.

Okay, so this is how it feels to be confused. I get that.
This is the feeling of being free, but at the same time trapped in a cage. I get that too.

David Bowie keeps repeating over and over again. Rebel rebel, hot tramp I love you so.

And my father just adopted a new family member. A homless cat.

I was thinking of something random the other night. If a heart weight 300 gram...is that your proportion of love? Can you weigh love?

Bittersweet home and Super Mario

Bittersweet.

I came (home?) from Amsterdam a couple of hours ago, but I just realised that I don't know where home is anymore.

In my appartment in Gothenburg someone else lives, so I can't call it my home.
A room at a campus could never be my home, even if it's suppose to be my home right now.
My parents place is my old home, but not anymore.

I feel restless, and it was acually sad leaving Amstedam behind. I fell in love with the city. With all the canals and beautiful houses. The flowers, the markets, the boats and the people. I do understad why Annika feel like home over there (and I think her containers were quite charming!) To be honest I'm a bit jellous.

I had the most beautiful flight ever and it felt like I was in a fairytale. Or maybe in a Super Mario videogame. White puffy clouds that looked like cotton all the way. I just waited for Mario's green plant (you know, the one hidden in a brick and he can climb on the leaves to heaven) to grow up through the cloudcarpet and see him bouncing around collecting coins of gold. With The Economist in my knee and Junior Boys in my mp3 I was on my way...home...or whatever.

Confusing world around me.