Min vän, Stålmannen

Häromdagen kom jag att tänka på en gammal vän. Lika gammal som mig visserligen, men vi har känt varandra sedan dagistiden. Jag har inte haft något nummer till honom på många många år eftersom vi umgicks med olika personer under både högstadie- och gymnasietiden. Sedan i julas har jag tagit mitt förnuft till fånga och faktiskt tänkt tanken att det vore synd och skam att låta en så gammal vän glida mig ur händerna och nu när jag kom hem från ön försöker jag fundera ut ett sätt att kontakta honom på.

Min reptilhjärna blockerade tanken av att kunna använda eniro.se men jag antog att jag skulle finna honom på Hotellet under studenten. Mycket riktigt så fann jag min vän sittandes vid ett bord med sina vänner. Jag gick rakt på sak, sa att jag tänkt på honom och att jag för en stund funderat på att googla på honom för att få tag på hans nummer. Han skrattar till lite och jag frågar om han inte skulle kunna tänka sig att åka till sjön och fiska. Som på den gamla goda tiden. Han skrattar ännu mer och säger "absolut". Fint, tänker jag och kommer på i tysthet att vår båt (träeka, vad annars?) ligger på sjöbottnen. Nåja att meta eller kasta från bryggan funkar det också.

Min vän är stålmannen. Han hade en stålmannentrikå som han ogärna bytte ut mot "normala kläder" under något år eller så. Stålmannen och jag har suttit under vårt köksbord och knaprat (riktiga) karameller från en papperstrut, vi har tuggat massor med tuggummi bara för att få fotbollstatueringarna som medföljde, vi har fiskat och cyklat, byggt med lego....och slutat prata med varandra. Under några år var det nästan helt tyst mellan oss, vilket jag nu kan tycka var en onödig och fånig tystnad.

Jag och stålmannen ska fiska ikväll. Sitta på bryggan och dingla med benen.