The dog situation

På min rast idag var jag hundvolontär. Jag tog mig an uppgiften att vakta en 55 kilos rottveiler medan norska husse köpte mat. Och det gick ju fint...till en början. Men då bjässen insåg att en flicksnärta som jag, som väger näst intill lika mycket som han själv, inte har så mycket att sätta emot tog han sig friheten att "bjäffa" (=skälla på norska) på en stackars söt och försynt valp med långa öron. Rottveilern stod bunden i ett räcke vid fotöljen jag satt i och när han gick till oprovocerad attack mot den stackars andre vovven trodde jag att väggen (förlåt, skottet på båtspråk) skulle välta. Jag försökte mig på några lama "sitt", "husse kommer snart", "snäll vovve", men inget tycktes hjälpa. Jag var fast i skottlinjen mellan en bjäffande bjässe och dess måltavla. Denna hund skulle i några enkla manövrar kunna slita strupen ur mig och helt plötsligt kom jag på att jag faktiskt inte alls tycker om stora hudar och att det var ju dumt av mig att vara snäll att vakta...på min lediga tid. Tur var att norska husse dök upp precis i rätt ögonblick och jag smet snabbt som ögat därifrån. Då frågar ägarna till andra hunden, den försynta lilla valpen med långa öron, om jag inte skulle kunna vakta den ett tag också medan de springer och äter. Jag kunde ju inte gärna säga nej. Så jag sätter mig snällt några fotöljer bort från den arga stora hunden och kelar med den söta valpen. Vi båda var ungefär lika rädda för den stora hunden och satt och darrade tysta i vår ensamhet. Men norske hussen var trevlig och förklarade att 'Panser' (tho that was his name) är en trevlig gut när inte småflickor och andra hanhundar är i närheten. Men det gick ju bra till slut. Jag blev inte uppäten idag. Bara nästan. Men samtidigt gjorde jag tre ytterst tacksamma hundägare nöjda med mitt volontärarbete, det var värt att nästan bli uppäten för.