Bölets dansbana, där allting händer?

Högsommarvärmen har letat sig in mellan träden i mörkaste småland. Det är vackert och varmt, men ändå sitter jag här inne vid datorn och trycker. Mest för att jag känner att jag måste skriva av mig lite.

I vintras på annandag jul i något av mina första inlägg här, svor jag dyrt och heligt att jag aldrig skulle sätta min fot på Bölets (näst intill enda) uteställe; Hotellet. Men med skam i hjärta och själ måste jag nu erkänna att jag hädat. Igår var jag där. Och det var ungefär lika hemskt som jag hade förväntat mig. Nästan värre än i vintras. Glada (läs; redlöst berusade) vitklädda (not any more) studentskor och kostymklädda (med slipsen på sne och skjortan halvt nedstoppad) studenter minglade (läs; vinglade) fram på klackar med drink i handen, viftade på mössan och sjöng (läs; brölade) om 'studentens lyckliga da'r'.

Kul för dem.

Med risk för att låta aningen gammal vill jag härmed säga: Jag minns såväl hur det var på min studentdag. Det var ungefär som det var igår, antar jag. För det var bara tre år sedan och såååå mycket kan väl ändå inte ha hänt på tre år, eller?

Jag hade min finfina kritstrecksrandiga tubtopsklänning och en lite för stor studentmössa som jag gång på gång lyckades tappa bort. Men A lyckades hålla koll på sin odrägliga flickvän, han hade ju trots allt gått igenom allt det där två år tidigare. Man kände sig så stor och hade hela världen serverad på ett silverfat. Man skulle ut i verkligheten och studentdagen var nog trots allt en av de bästa dagarna.

Men tillbaka till gårdagen.

Jag hade inte förväntat mig känna speciellt många. Jag gick i princip bara dit för att kunna umgås med mina flickor som jag inte sett på länge. Jag blev liksom lurigt övertalad och var nykter och körde dessutom. Ångesten kom krypande så fort jag betalat inträde (rena ockerpriset). Musiken var, låt oss nämna ordet 'intressant' snarare än 'dålig'. Och när DJ:n ropade ut i högtalaren "Alla känner ni igen den här godingen!!" och satte på en, för mig helt okänd, låt kände jag mig som en tant.

Tant Åsa går på diskotek. Mycket har tydligen förändrats på tre år.

Jag träffade några stycken som jag kände, hälsade och utbytte några klassiska fraser som "vad gör du nu för tiden?", fick svar och fick frågan bollad till mig. Jag svarade "Å inget speciellt, pluggar, bor i Göteborg, inget spännande så". Många av de jag såg är små barn instängda i vuxna kroppar och det är en underlig känsla. För mig kommer de alltid vara såsom jag minns dem. Liksom jag förmodligen kommer vara såsom de minns mig. Hemska tanke i och för sig.

Det var trevligt att träffa mina flickor igen. Men tanten inom mig tänker inte gå på diskotek i Bölet någon mer gång. Och denna gången ska jag hålla mitt löfte.