Generation "nästan nittiotal" tar över Bölets uteliv från och med nu

Låt mig få sammanfatta juldagens festligheter på dansbanan med att;
somliga saker gjorde mig förbannad och somliga saker gjorde mig glad.
Och jag kommer inte komma tillbaka dit igen. Mest för att jag faktiskt känner att jag inte längre passar in. Den yngre generationen "nästan nittiotal" har tagit över, och det är faktiskt med varm hand jag låter ansvaret för Bölets uteliv falla i deras händer.

På två år, för det var så längesen det var sist, hinner det hända grejor. Någon har blivit sushikock, någon väntar barn, någon har fått både ett och två barn, någon har förlovat sig, någon har gift sig, någon har flyttat utomlands, någon har köpt hus, någon gör samma sak som förut och någon gör något helt annat. Japp, för det är så det står till här i smålands urskog. Och jag är glad för de som är glada, och ledsna för de som är ledsna. Men jag passar inte längre in och jag känner det ända ut i lilltån och örsnibbarna.

Väl hemma efter en halv kebabrulle och en, i stort sett, sömnlös natt väcks jag i min tupplur av telefonen. Mr M ringer och sätter en positiv knorr på min förmiddag. Men farmors tårar får det att tåra i även mina ögon och jag ser hur trött men tapper hon är. Och sen var det filmtajm med mamma. Jag borde skriva en bok om min mormor. Min supermormor.

Jag tror inte att jag kommer vara lika tapper på äldre dagar som min mor, superfarmor och min supermormor. Jisses vad dessa kvinnor kan!