morgonstund har guld i mun

Det är den nionde december tvåtusensex.

Och fåglarna sjunger när jag travar hemmåt. Nånting är fel. Fåglarna ska inte sjunga nu heller! De ska typ vara i Afrika och vara glada. Själv gick jag hemmåt genom parken igen. Dumt, jag vet, men jag kan inte hjälpa att vagnarna går så dåligt att jag vandrar hela nätterna igenom för att komma hem. Falafeltallriken står mig upp i halsen och Fanny med flera är säkert hemma och sussar sött vid det här laget. Jag är mest frusen efter att ha knatat hemmåt i min klänning. Sitter och pratar med Mathias och om Emma och om Samantha och om Barbara, men Barbara tillhörde tydligen nån av holländare. Whatever.

Jag önskar så att jag kunde vara annorlunda. Att jag kunde hänge mig stunden. Men det går inte. För du finns alltid där i min hjärna och i mitt hjärta. Hela situationen är körd...

Snart går solen upp. Men jag vet inte om morgonstund har guld i mun. Jag är mest bara trött och önskar att allt vore så annorlunda.