Att ta vad man vill ha

Jag återerövrar det svenska språket för att på något vis kunna förklara vad som händer.

Det infinner sig en känsla (förlåt, en salig blandning känslor) i min lilla kropp. I blodet rusar vemod blandat med total lycka och inuti mitt huvud ekar ord som försöker resonera sig fram till något slags svar.

Jag är tillbaka på den engelska landsbygden, och det fula, gråa och trista är bortblåst. Istället har allt ersatts med en typisk engelsk vårdjungel och jag bara vill ut ut ut och kasta mig i gräset. Men si det går inte. Först nytta, sedan nöje, det har man fått lära sig sedan barnsben. Men jag har inte alls lust med att söka ge svar på det omöjliga. Jag har nog med att söka svar på mitt egna mysteriska inre. För allvarligt, jag förstår mig inte på mig själv. Jag förstår mig inte på andra. Och på min lista toppar människor från New York. Jag skulle också vilja strutta på Manhattan, ialla fall för en dag. Men säg till mig när jag blir alltför borttappad i den där okända. Säg till mig när jag sårar någon för min egen dumhet.

Jag är trött på den här okänslan av tvåsamhet. Jag fattar liksom vinken och det är inte något för mig kan konstateras. Och efter att ha läst sånt som är vackert har jag börjat inse att det finns en charm med att behålla vissa hemligheter för sig själv. Chocka världen och återgå till sitt eget mysterium igen.

Det blir ingen resa. Plan efter plan går i stöpet och det slutar förmodligen med att jag tar tillbaka det som är mitt, det vill säga min lägenhet, slår mig till rätta och försöker infinna mitt stirriga inre i någon slags falsk trygghet.

Men jag försöker åtminstone. Det är mer än vad andra gör.