"Kramis!"

Ja, jag vet vad ni brukar säga om att "det finns någon för alla" och att "du har bara haft lite otur". Jojo, visst. Men nu är jag förbannat trött på den där oturen och jag har inte någon större lust att vänta på någon för mig. Vad jag lite frustrerat försöker få ur mitt hjärta är att jag har blivit medlem i spraydate. Och tro inte att jag inte anar hur ni himlar med ögonen och tänker "men lilla tragiska Åsa, du som är så söt, inte ska du behöva ge dig hän till sånt där".

Och nej, det måhända att jag inte behöver. Men nu är det så att jag har länge efterlyst lite äkta smicker, lite komplimanger och sann beundran. Nu menar jag inte att nätdejting till punkt och pricka innehåller allt det där, snarare tvärtom. Men jag tycks dra mig till den tysta och blyga andelen av den manliga befolkningen, och jag har ingen lust att fiska komplimanger för att få dem.

Internet är en finurlig uppfinning, där man i princip kan vara vem man vill. Det är nästan värt att skaffa sig ett nätdejtingkonto bara för alla roliga meddelanden som skickas. Förvuxna pojkar skriver lama raggningsrepliker som "oj jesus min låda, här har vi en liten donna!"och avslutar ett meddelande med "kramis". Och jag sitter här hemma och fnissar åt deras tama försök. Men de gör åtminstånde ett ärligt försök. Kanske det funkar på någon, men tyvärr funkar det inte på mig. Men visst finns det säkerligen guldkorn. Tillräckligt med eventuella guldkorn för att bli medlem.

Jag kanske är svår att lära känna, komma inpå livet. Men jag är inte omöjlig. Jag har mina skäl till att vara restriktiv och sova med ett öga öppet.

Men jag är som sagt inte omöjlig.