Det finns en gata

Det finns en gata där alla kan min namn. Det är i mittgången, the highway, på däck sju. Det är där jag håller till dagarna i ända, övervakad av den läskiga tavlan. Hela dagen har varit ett enda snurr. Idag hade jag mest bara lust att hälla ut en Fanta mitt på golvet, för det verkar vara grejen att göra. Jag hade också lust att kasta jättelegobitar på en unge som satte sina kladdiga godisfingrar på mitt nyputsade skinande plexiglas. Men jag gjorde inget av det. Man måste behålla lite värdighet, även som städerska. Det kallas service när man måste hålla god min då en unge, nedkletad med choklad, frågar snällt och gulligt;

- Hej. Vad gööööööör du?
- Putsar glaset...
- Jahaa, vaffö då??
- För att de är smutsiga...
- Vaffö e de de?
- För att folk har petat på det...
- Så här?

Ungen tar sin chokladiga ha lilla hand och trycker den mot fönstret som jag just stått och putsat i en kvart. Själv räknar jag till tio, klär mig i ett ansträngt leende och säger med något sammanbiten röst;

- Har inte du någon mamma eller pappa som väntar på dig någonstans?
- Nää...
- Nehej, det var ju synd.
- Vaa heter duuu?
- Nicke Nyfiken
- Va? Neeee!
- Jo. Är det du som tappat din chokladbit där borta?
- Nää men ja kan äta den ändå...

Ungen tar upp chokladen och stoppar den i munnen i samma stund som mamman kommer tillbaka.