Dvala

Dagarna har passerat i slowmotion på båten.
Och egentligen har det inte hänt något utöver det vanliga.
Fast det är inte riktigt sant.
Ett trevligt ansikte överaskade mig vid frukostbordet igår. Det goda sällskapet som jag träffade på en bergstopp och spenderade mitt regniga nyår med.
Och helt plötsligt flög tiden iväg som en raket.
Nästan alldeles för fort.

Men så var jag hemma igen. Och det var ungefär i samma sekund som den sista luften i mina lungor pyste ut och världen stannade upp totalt.

För jag är så otroligt trött nu. Nu ska jag sova sova sova.

Sova och drömma.