Tivoli

Jag försöker plotta ner ord som inte låter alltför sorgsna och dystra. Men efter att ha raderat allt jag skrivit ungefär sjutton gånger så låter jag det vara så som det är. För det är så jag har min dag. Inte så att jag är alldeles deprimerad och under isen, men lite odefinierbar ensamhet har lyckats nästla sig in i mitt hjärta. Det är som det brukar med mig, vilket egentligen bör ses som ett positivt tecken.

Alla är så upptagna hela tiden. Alla utom jag, jag är mest bara förvirrad. Att ha alldeles för mycket tid är inte alls så bra som man skulle kunna tro. För helt plötsligt startar ett helt tivoli av snurrande karuselltankar och känslor som är fastspikade på ett chokladhjul.

Det är två år sedan en älskad vän dog, och idag är hennes födelsedag. Kanske är det därför jag har detta tivoli inom mig.