För jag har glömt allt vad självdiciplin heter

En gång i tiden härskade jag över morgonen!

När jag var liten och söt delade jag rum med min mellansyrra, det tyckte jag var jättekul. Hon är sex år äldre och tyckte det var lite mindre kul. Förr förra julen berättade hon, mitt i den stundande julefriden, att hon hatade mig när jag var liten (eh, okej...det blir ingalunda paket till henne mer!) Men vid närmare eftertanke var jag nog pyttelite jobbig, och eftersom syrran avslutade med att säga "men nu tycker jag ju om dig" så okejdå... Hur som helst. När jag var liten och delade rum med syrran så brukade jag vakna jättetidigt. Eftersom alla andra sov och var tråkiga så fick man ju roa sig själv. Så jag sjöng.. Massor av sånger. I timtals. (No wonder syrran hatade mig - men jag vill bara påpeka att jag tror jag gottgjort det där nu).

Nu däremot skulle det aldrig falla mig in att ligga i sängen och sjunga om det så fanns tid kvar att sova på. Jeez vad jobbigt det ska vara att ta sig upp till jobbet. I måndags satt jag på kontoret vid sju, igår klockan åtta och idag kvart i nio. Jag ser en tydlig nedåtgående spiral.