Mmm, fredag.
Mmm, halvdag.
Mmm, lyxbuss.
Det kommer bli en kanonhelg det här, jag känner det ända ut i lilltån. För det är finfrämmat i stan och vill det sig väl så går min kidnappning enligt planerna. Jag har inte frågat O än, men jag tror inte det gör något om hon bodde i min garderob. Det kan nog bli riktigt mysigt där och så kan vi baka kakor och leva lyckliga. Planen är vattentät.
31 October 2008
30 October 2008
Dagar då man blir lite trött på sig själv
Jag har varit sjukt nöjd med min produktiva eftermiddag. Jag har dammsugit, plockat iordning de få saker jag har här i kyffet och tvättat. Tvättat allt som går att tvätta. Jag har hängt tvätten i torkrummet och satt på fläkten. I goda ro har jag trott att all min tvätt, allt jag i princip äger, torkar där nere i den läskigt mörka källaren. Men nej. Inte gör den det inte!
Det hade ju hjälpt att vrida på värmen samtidigt som fläkten. Nu får jag väl sova utan lakan (ja, jag har bara en uppsättning lakan här i staden där jag egentligen inte bor på riktigt) och gå till jobbet i mysbyxorna imorrn.
Skit.
Det hade ju hjälpt att vrida på värmen samtidigt som fläkten. Nu får jag väl sova utan lakan (ja, jag har bara en uppsättning lakan här i staden där jag egentligen inte bor på riktigt) och gå till jobbet i mysbyxorna imorrn.
Skit.
True colors
Liiiite ensam känner jag mig just nu. Det är mycket mysigare att dela en regnruskig kväll tillsammans med någon man tycker om. Men jag sitter femton mil bort, lite sorgsen med hemlängtan och lyssnar på Ane Bruns nysläppta singel (släpptes den 22 oktober). Tyvärr hittade jag ingen bra inspelning på Youtube, så ni får hålla tillgodo med lite hemmasnickeri vilket inte är något att hänga i julgranen. Ljudet är hyffsat åtminstone. Flickan med änglarösten.
Tio minuter med snöblandat regn
Årets första snöfall. Men det var inga vita romantiska sagoflingor som sakta singlade ner från himlen... Det hela upplevdes genom att snöblandade sega regndroppar slog mot vindrutan ute på motorvägen i cirkus tio minuter. Snö var det i alla fall. Ambitionen var att springa efter jobbet men det klingar liksom inte så bra med snålblåst, regn och två grader. Istället har jag kurat ihop mig i sängen, tänt ljus och läser julnumret av Drömhem & Trädgård. Jag måste medge att jag är lite sugen på att korka upp en glöggflaska att värma mig med, men lite julvett flyter ändå i mitt blod och jag ska försöka hålla mig tills sista veckan i november trots att min lokala lilla Ica har bunkrat med litervis av glögg, berg av pepparkaksburkar och stora lådor med julskum. Det blir en utmaning!
29 October 2008
Jag har blivit tutad på
Med vintertiden kom kylan och imorrn nalkas det snö i smålands mörka skogar. Tur att jag inhandlat en fin reflexväst (till min mors stolthet) om jag skulle råka försvinna i nån snödriva. Det är inne med reflexvästar iår. Ett väldigt sunt mode och jag är hipp som få. Egentligen borde jag kombinera med lite fler reflexer på armar och ben för det blir verkligen svartare än kolkraft om kvällarna.
Mitt huvud har bestämt sig för att göra sjuhelskottas ont. Ingen smärta som inte en jultidning inte kan råda bot på, tänkte jag och svängde förbi affären påväg hem från jobbet. Men inte ens julmagasinets inbjudande sidor får mig att må bättre. Och till råga på allt så blev jag tutad på när jag skulle cykla över en väg. Jag har ALDRIG blivit tutad på förut, men nån gång ska väl vara den första. Jag hade inte ork eller energi för att ta tutandet med en klackspark och istället avfyrade jag små blixtar vid ögonkontakt med tanten som satt bakom ratten (och svor åt mig - jag såg det minann genom vindrutan) samtidigt som jag trottsigt långsamt masade mig över vägen. Det var INTE JAG som gjorde fel. Antingen var hon väl för gammal för att ha hört talas om "högerregeln" eller så var hon väl senil och hade glömt den. Tanta!
Mitt huvud har bestämt sig för att göra sjuhelskottas ont. Ingen smärta som inte en jultidning inte kan råda bot på, tänkte jag och svängde förbi affären påväg hem från jobbet. Men inte ens julmagasinets inbjudande sidor får mig att må bättre. Och till råga på allt så blev jag tutad på när jag skulle cykla över en väg. Jag har ALDRIG blivit tutad på förut, men nån gång ska väl vara den första. Jag hade inte ork eller energi för att ta tutandet med en klackspark och istället avfyrade jag små blixtar vid ögonkontakt med tanten som satt bakom ratten (och svor åt mig - jag såg det minann genom vindrutan) samtidigt som jag trottsigt långsamt masade mig över vägen. Det var INTE JAG som gjorde fel. Antingen var hon väl för gammal för att ha hört talas om "högerregeln" eller så var hon väl senil och hade glömt den. Tanta!
27 October 2008
Ett suddigt fyrkantigt öga
Ärad vare den digitala tidsåldern men jag har drabbats symptomen "fyrkantsöga". Det är ett tillstånd som kännetecknas av tankar som trasslar in sig i varandra och ögon som svider.
Jag drunknar i jobbsökningssajter och sj:s biljettbokning online är mitt andra hem.
Skit.
Jag drunknar i jobbsökningssajter och sj:s biljettbokning online är mitt andra hem.
Skit.
26 October 2008
Filmen jag väntat på ett halvår: Låt den rätte komma in
För nittiofem kronor kan man gå på bio. Hutlösa priser nuförtiden. Jag minns då det kostade betydligt mindre, och det var inte så längesedan som man kan tro. För nittiofem kronor biljetten knatade jag och O iväg till filmatiseringen av en av mina favoritböcker; Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist. En film som jag har väntat på ruggigt länge och en film som jag har byggt upp skyhöga förväntningar om (läs här). Det skulle jag inte ha gjort.
Man kan inte säga annat än att filmen är vacker. För det är den, helt och fullt och alldeles sant. Bara snön gör det näst intill värt att betala nittiofem kronor. Fotot av filmen är dock det enda som jag känner lever upp till mina förväntningar. Och det är förmodligen fotot som får recentionerna att hylla filmen och betygen att stiga. Mina tappra förväntningar klamrade sig fast genom halva filmen då jag slutligen insåg att det jag satt och väntade på i biomörkret inte skulle komma och sakta men säkert tog en besviken känsla förhoppningarnas plats.
O har inte läst boken, vilket jag tycker är synd och skam. Men efter att jag lovordat boken så till den milda grad så hade han inget annat val än att följa med på bio, trots skockande skratt när jag sa att det är en svensk vampyrfilm. Men har man inte läst boken så är det svårt att förstå hur hela filmen hänger samman. Den röda tråden har på något vis gått förlorad i det vackra fotot och O satt som ett frågetecken filmen igenom. Jag förstår självklart att det är svårt att göra en film lika detaljerad som boken, men jag fick känslan av att manusförfattaren endast läst fragment från boken och valt att skildra någon sida här och någon sida där. Flertalet scener med lösryckt handling hade lätt kunnat skalats bort för att ge filmen lite mer tyngd åt en sammanhängande handling. Och varför i all världen var det femtonårsgräns? Allt det där lite otäcka och mystiska som boken innehåller är, till min stora sorg, som bortblåst.
Och en annan grej. De första nio sekunderna på trailern...jag såg filmen för mindre än fyra timmar sedan, men jag har då inget minne om några sådana scener. Va va va?! Tyvärr så har alla filmens godbitar plockats ut och avslöjas redan i trailern...
Nee-ejjj... Åååh, jag tycker det var så synd! För jag har verkligen gått och sett fram emot filmen olidligt mycket och jag känner mig snuvad på det mesta.
Men jag är inte den som är sån. Bara för att jag tycker att de totalt misslyckats med att skildra boken så betyder inte det att inte är värd att se. Se den för snön om inte annat...
Man kan inte säga annat än att filmen är vacker. För det är den, helt och fullt och alldeles sant. Bara snön gör det näst intill värt att betala nittiofem kronor. Fotot av filmen är dock det enda som jag känner lever upp till mina förväntningar. Och det är förmodligen fotot som får recentionerna att hylla filmen och betygen att stiga. Mina tappra förväntningar klamrade sig fast genom halva filmen då jag slutligen insåg att det jag satt och väntade på i biomörkret inte skulle komma och sakta men säkert tog en besviken känsla förhoppningarnas plats.
O har inte läst boken, vilket jag tycker är synd och skam. Men efter att jag lovordat boken så till den milda grad så hade han inget annat val än att följa med på bio, trots skockande skratt när jag sa att det är en svensk vampyrfilm. Men har man inte läst boken så är det svårt att förstå hur hela filmen hänger samman. Den röda tråden har på något vis gått förlorad i det vackra fotot och O satt som ett frågetecken filmen igenom. Jag förstår självklart att det är svårt att göra en film lika detaljerad som boken, men jag fick känslan av att manusförfattaren endast läst fragment från boken och valt att skildra någon sida här och någon sida där. Flertalet scener med lösryckt handling hade lätt kunnat skalats bort för att ge filmen lite mer tyngd åt en sammanhängande handling. Och varför i all världen var det femtonårsgräns? Allt det där lite otäcka och mystiska som boken innehåller är, till min stora sorg, som bortblåst.
Och en annan grej. De första nio sekunderna på trailern...jag såg filmen för mindre än fyra timmar sedan, men jag har då inget minne om några sådana scener. Va va va?! Tyvärr så har alla filmens godbitar plockats ut och avslöjas redan i trailern...
Nee-ejjj... Åååh, jag tycker det var så synd! För jag har verkligen gått och sett fram emot filmen olidligt mycket och jag känner mig snuvad på det mesta.
Men jag är inte den som är sån. Bara för att jag tycker att de totalt misslyckats med att skildra boken så betyder inte det att inte är värd att se. Se den för snön om inte annat...
25 October 2008
Lyxiga lördag
Jag älskar att knata ut i den friska morgonluften och köpa nybakt bröd från mitt favoritkonditori. Och mandelbullar. Lite varm choklad på det och...voilá!...lyxfrukost på sängen att överraska älsklingen med.
Tjingtjing....pling....klirr...*tystnad*
Det här med en regelbunden lön av den högre valören som trillar in på kontot varje månad, det är ett väldigt ovanligt men också ett alldeles fantastiskt fenomen! Men när jag betalat alla räkningar, hyror (two of a kind) och lagt undan en smärre summa för sämre tider så är det inte överdrivet mycket kvar på kontot. Var..., säg mig, VAR kommer alla dessa hål ifrån som de klirrande små kronorna trillar i?
21 October 2008
Som en gasell
Fan.
Jag kommer ALDRIG att orka springa det där himla varvet! Idag förbättrade jag visserligen min tid med en minut, men det berodde knappast på att jag faktiskt har förbättrat mig utan på höstens värsta regnoväder som drogs in över mitt huvud när jag sprungit några kilometer. För att undvika falla ihop till en blöt liten fläck mitt på gatan och sedan frysa ihjäl var det läge att öka lite. Jag försöker verkligen att intala mig själv att springa är kul, seså, spring spring. Men det funkar inte så bra...än.
Damn it. Men okej. Pepp. pepp...Pääääpp.
Jag kommer ALDRIG att orka springa det där himla varvet! Idag förbättrade jag visserligen min tid med en minut, men det berodde knappast på att jag faktiskt har förbättrat mig utan på höstens värsta regnoväder som drogs in över mitt huvud när jag sprungit några kilometer. För att undvika falla ihop till en blöt liten fläck mitt på gatan och sedan frysa ihjäl var det läge att öka lite. Jag försöker verkligen att intala mig själv att springa är kul, seså, spring spring. Men det funkar inte så bra...än.
Damn it. Men okej. Pepp. pepp...Pääääpp.
20 October 2008
Kärleken heter Emma och hon bor i Kalles klätterträd
Minns ni Kalle i klätterträdet? Ett av de allra bästa barnprogrammen under 90-talet, vilket jag tror majoriteten av mina 80-talistkumpaner kan hålla med om.
Emma, vem är du? av Calle Ljungström var det senaste tillskottet i min pocketbokhyllan. Emma är kärleken själv; romantiken som vi alla letar efter. En Romeo och Julia-saga. Som examensarbete på Konstfack valde Calle Ljungström att ta reda på vem Emma i Kalles klätterträd egentligen är. Kanske finns hon på Coop eller i tunnelbanan, i Italien eller kanske på Spraydate. Boken är vackert humoristiskt skriven och man kan bara inte sluta le.
Läs den!
En fönstertittare
På söndag bli're natta eller rättare sagt, vintertid. Enda fördelen jag kan komma på med det är att det kommer vara skymning när jag går hem från jobbet och då kan man smygkika in genom fönster. Nu låter det som om jag är en mycket otäck person; det är jag inte. Däremot tycker jag det är lite roande att titta på hur andra människor inreder sina hem och det är betydligt lättare att att spionera diskret så länge det är mörkt ute. Här, i den typiska småstaden där jag befinner mig om veckodagarna, har jag dragit slutsatsen att inredningsfantasin är något begränsad. Om jag nu trampar någon känslig på tårna så ber jag så mycket om ursäkt, men det värsta jag vet är den här modernistiskt symetriska inredningsstilen där panelgardiner, höga fyrkantiga krukor med orkidéer och massproducerade bordslampor.
Men så här ligger det till i min värld:
~ Panelgardiner kan knappast bli mycket mer "kontor" eller "sjukhus".
~ De massproducerade lamporna var säkerligen svindyra vid inköp men jag anser att de är tråkiga och saknar karaktär.
~ Jag förstår varför alla har fyrkantiga krukor eftersom det har varit standardsortiment på Åhlens och det enda blomsteraffärer har sålt på sistone.
~ Det är inget fel på okidéer. Tvärtom! De är otroligt vackra, lite för vackra för att vara så "vanliga".
Men det är väl för tur att smaken är som baken och att det nu finns de som tycker en kombination av ovanstående gör hemmet trivsamt. Jag föredrar bara lite mer "själ"; lite mer personligt; ett hem som inte ser ut som alla andra.
Men så här ligger det till i min värld:
~ Panelgardiner kan knappast bli mycket mer "kontor" eller "sjukhus".
~ De massproducerade lamporna var säkerligen svindyra vid inköp men jag anser att de är tråkiga och saknar karaktär.
~ Jag förstår varför alla har fyrkantiga krukor eftersom det har varit standardsortiment på Åhlens och det enda blomsteraffärer har sålt på sistone.
~ Det är inget fel på okidéer. Tvärtom! De är otroligt vackra, lite för vackra för att vara så "vanliga".
Men det är väl för tur att smaken är som baken och att det nu finns de som tycker en kombination av ovanstående gör hemmet trivsamt. Jag föredrar bara lite mer "själ"; lite mer personligt; ett hem som inte ser ut som alla andra.
19 October 2008
En minisekund ifrån
Jag sitter på vagnen och tittar ut genom fönstret. Det är verkligen höst nu. Något annat kan man då inte kalla det. För någon minut sedan var det sol, nu har nattsvarta moln letat sig fram från horisonten och överraskar med ett iskallt piskade regn. Utanför fönstret skyndar människorna förbi, de försöker fly undan dropparna. Det känns lite som en seger att jag hunnit in i vagnen och satt mig i ett redan uppvärmt säte. En kvinna skyndar förbi med en barnvagn, med ena handen skjuter hon sin dotter framför sig och med den andra håller hon en Metro över huvudet. Hon småspringer och håller blicket fäst på den blanka asfalten. Dottern sprattlar med sina rosa små gummistövlar med grodor på. Hon är för liten för att förstå. Hennes mamma alltför disträ för att märka. Någon centimeter åt höger, någon tredjedels sekund senare och livet hade sett annorlunda ut. Jag flämtar till där jag sitter på vagnen och känner hur jag skriker till inombords. Mamman med barnvagnen verkar göra detsamma. Bilens strålkastare träffar kromet på vagnen och stora vattemassor tränger upp mot trottoaren. Hon slänger tidningen på marken och böjer sig över barnvagnen för att ta upp dottern. Någon centimeter åt höger, någon tredjedels sekund senare. Mamman kramar sin dotter hårt, sen skakar vagnen till och mamman med dottern försvinner ur mitt synfält. Jag gissar; mamman skyndar sig nog aldrig så igen.
I ett retro kök
När katten är borta dansar råttorna på bordet!
Eller när O är borta dansar Åsa i köket!"
Jag älskar mitt kök. Trots smurfblå luckor och slitna väggar som jag aldrig kommer mig för att måla. Färgen är inhandlad liksom proffsig täckpapp, penslar, roller och diverse andra nödvändiga målarsaker. Problemet är bara det att hela kittet ligger i en hög på vinden och väntar på att jag ska komma till skott. Men jag älskar mitt kök ändå. Hade jag varit en inredningsbloggare hade jag förmodligen kallat mitt kök för "retro", en touch av "vintage". Mitt kök är retro.
Hur som helst. O är borta och jag passar på att baka kladdkakemuffins med twist i mitt retro kök.
Kladdkakemuffins med twist
Grundreceptet för kladdkaka som jag använder har jag fått från mamma som i sin tur att skrivit av den från någon bok. I boken heter receptet "Spröd chokladkaka", min version heter "Klart bästa kladdkakan" (en välförtjänt titel)
2 ägg
3 dl socker
1 tsk vaniljsocker
1 ½ dl vetemjöl
1 dl smält smör
4 msk kako
Rör ihop alla ingredienser, häll i vanliga muffinsformar och grädda i 200 grader ca 30 min (enligt recept, jag tycker definitivt att man inte ska ha inne den mer än 20 min). Ta ut kakan och strö hackad mjölkchoklad (Marabou mjölkchoklad med daim). Mycket smaskens.
Eller när O är borta dansar Åsa i köket!"
Jag älskar mitt kök. Trots smurfblå luckor och slitna väggar som jag aldrig kommer mig för att måla. Färgen är inhandlad liksom proffsig täckpapp, penslar, roller och diverse andra nödvändiga målarsaker. Problemet är bara det att hela kittet ligger i en hög på vinden och väntar på att jag ska komma till skott. Men jag älskar mitt kök ändå. Hade jag varit en inredningsbloggare hade jag förmodligen kallat mitt kök för "retro", en touch av "vintage". Mitt kök är retro.
Hur som helst. O är borta och jag passar på att baka kladdkakemuffins med twist i mitt retro kök.
Kladdkakemuffins med twist
Grundreceptet för kladdkaka som jag använder har jag fått från mamma som i sin tur att skrivit av den från någon bok. I boken heter receptet "Spröd chokladkaka", min version heter "Klart bästa kladdkakan" (en välförtjänt titel)
2 ägg
3 dl socker
1 tsk vaniljsocker
1 ½ dl vetemjöl
1 dl smält smör
4 msk kako
Rör ihop alla ingredienser, häll i vanliga muffinsformar och grädda i 200 grader ca 30 min (enligt recept, jag tycker definitivt att man inte ska ha inne den mer än 20 min). Ta ut kakan och strö hackad mjölkchoklad (Marabou mjölkchoklad med daim). Mycket smaskens.
15 October 2008
Tre fördelar med att bo i en småstad
Det finns tre fördelar med att bo i en mindre stad (om veckodagarna);
~ Det ena är att "sovplatsen" som jag hyser ligger 10 minuters promenad från jobbet, vilket betyder att man i princip inte behöver masa sig ur sängen förrän tidigast en halvtimme innan man ska vara där.
~ Det andra är att alla känner alla och att man kan låna en kopp socker från vem som helst. Smidigt, om man nu som jag (hör och häpna och skam mot min matlagningsheder) inte har så mycket i skåpen...
~ Det tredje är att jag oftast inte har något speciellt för mig om kvällarna i min ensamhet. Med andra ord kan jag ta tillfället i akt att titta på tjejiga (läs: smöriga och pinsamma) filmer i avsaknad av O som snarare skulle föredra en action/thriller/skräckis framför en sockersöt komedi med lyckligt slut.
Ändå längtar jag hem, jag förstår inte detta...
~ Det ena är att "sovplatsen" som jag hyser ligger 10 minuters promenad från jobbet, vilket betyder att man i princip inte behöver masa sig ur sängen förrän tidigast en halvtimme innan man ska vara där.
~ Det andra är att alla känner alla och att man kan låna en kopp socker från vem som helst. Smidigt, om man nu som jag (hör och häpna och skam mot min matlagningsheder) inte har så mycket i skåpen...
~ Det tredje är att jag oftast inte har något speciellt för mig om kvällarna i min ensamhet. Med andra ord kan jag ta tillfället i akt att titta på tjejiga (läs: smöriga och pinsamma) filmer i avsaknad av O som snarare skulle föredra en action/thriller/skräckis framför en sockersöt komedi med lyckligt slut.
Ändå längtar jag hem, jag förstår inte detta...
14 October 2008
Steget närmare ett guldinramat diplom
Nu har jag anmält mig till Göteborgsvarvet.
Det är lika bra att göra det offentligt så att jag inte hittar några kryphål och fuskar mig ifrån tränandet (det ligger i min natur, risken finns). Det vore synd att säga att löpning varit något jag kunnat skryta med genom tiderna och jag får träningsvärk av att bara artikulera G-ö-t-e-b-o-r-g-s-v-a-r-v-e-t.
Vad har jag gett mig in på? Jag vet inte riktigt hur det här ska sluta. Men jag ska fylla mina ben med spring och överträffa mig själv! Bildbevis och diplom ska jag i alla fall ha - sen talar vi aldrig mer om det igen.
Det är lika bra att göra det offentligt så att jag inte hittar några kryphål och fuskar mig ifrån tränandet (det ligger i min natur, risken finns). Det vore synd att säga att löpning varit något jag kunnat skryta med genom tiderna och jag får träningsvärk av att bara artikulera G-ö-t-e-b-o-r-g-s-v-a-r-v-e-t.
Vad har jag gett mig in på? Jag vet inte riktigt hur det här ska sluta. Men jag ska fylla mina ben med spring och överträffa mig själv! Bildbevis och diplom ska jag i alla fall ha - sen talar vi aldrig mer om det igen.
En krigsförklaring
Jag känner vibbarna av att ett krig strax utbryter. Ett krig mellan mig och min jobbdator. Jag får "spunk" (ett erkänt ord för oss som är uppvuxna med Astrid Lindgren) på den långsamma manicken och mitt tålamod är nära bristningsgränsen. Mycket nära. Farligt nära!
För att illustrera:
Medan datorn som bäst funderar på hur alla kartskikten ska te sig som smidigast på skärmen kan jag ta fram en tidsskrift och läsa en artikel om hur plan- och bygglagen på bästa sätt bör tillämpas vid detaljplanering av underjordiska garage.
SÅÅÅ lång tid tar det. Jag tror jag alldeles nyss passerade bristningsgränsen, skickade iväg ett mail till chefen och skrev "Jag får spunk på min dator, kan jag få en ny?"
För att illustrera:
Medan datorn som bäst funderar på hur alla kartskikten ska te sig som smidigast på skärmen kan jag ta fram en tidsskrift och läsa en artikel om hur plan- och bygglagen på bästa sätt bör tillämpas vid detaljplanering av underjordiska garage.
SÅÅÅ lång tid tar det. Jag tror jag alldeles nyss passerade bristningsgränsen, skickade iväg ett mail till chefen och skrev "Jag får spunk på min dator, kan jag få en ny?"
13 October 2008
Måndagens gråskala
Utanför fönstret regnar och blåser världen bort. Till och med fåglarna verkar ha lite svårt att flyga och liksom vinglar i luften. Telefonen har inte ringt på hela dagen, förutom en vänlig tandsköterska som ringde och berättade att tandläkaren blivit sjuk och undrade om det gick bra att skjuta fram tiden...en månad. Självklart förstår hon inte vilken metal förberedelse det har varit för mig de senaste två veckorna då jag laddat inför morgondagens (nu inställda) besök. Och självklart ska hon inte heller behöva förstå eftersom en normal vuxen människa inte ska ha några problem med det hela. Men jag säger "ja-a-då, inga problem...om en månad då...ja...tack! heeej", precis som om det inte rör mig i ryggen. Egentligen gör det det. Jag hade velat kunna bocka av "att gå till tandläkaren" från min milslånga "att-göra-lista", få saken ur världen och slippa tänka på det mer. Men även tandläkarmänniskor är tillåtna att bli sjuka emellanåt (I guess...) och jag ska då alltid vara så förbaskat käck och trevlig hela tiden.
Egentligen så vill jag inget hellre än att kura ihop till en liten boll. En ilsk liten boll med taggar. Helt utan anledning bör nämnas. Men det skulle inte passa sig så bra så länge jag sitter på kontoret. Så jag äter satsumas och dricker te medan jag knåpar med mina kartor istället. Jag skyller på vädret. På världen som regnar och blåser bort utanför mitt kontorsfönster. Och på att det är måndag.
Det är nog egentligen inte en så tokig dag. Bara en aning grå och taggig. Sånt som går över.
Egentligen så vill jag inget hellre än att kura ihop till en liten boll. En ilsk liten boll med taggar. Helt utan anledning bör nämnas. Men det skulle inte passa sig så bra så länge jag sitter på kontoret. Så jag äter satsumas och dricker te medan jag knåpar med mina kartor istället. Jag skyller på vädret. På världen som regnar och blåser bort utanför mitt kontorsfönster. Och på att det är måndag.
Det är nog egentligen inte en så tokig dag. Bara en aning grå och taggig. Sånt som går över.
12 October 2008
Årets första julmagasin
Jag vill inte påstå att jag på något som helst vis bidrar till någon julhysteri. Jag bara råkar tycka att juletider är mycket mysigt och inte på långa vägar är en högtid som egentligen är till för "barnen". Så nu är årets första julmagasin är införskaffad! Allers julmagasin. Det är inte alls någon tanttidning för den som tror det. Det må hända att vanliga Allers har en tantstämpel men julnumret innehöll många fina tips och idéer (även för den som är tjugotre år). Ska man hinna med allt pyssel är det lika bra att börja med en gång.
Heja julen!
Heja julen!
Om högklassig lördagsunderhållning
Lördagsunderhållningen på televisionen är under all kritik. Tacka vettja förr i tiden då alla familjer i hela Sverige bänkade sig framför "Det kommer mera" och "Kär och galen". Vinjetterna klingar fortfarande klara toner i minnet; "Kär och galen! (ding dong)...klockor börjar ringa (hm, hm...nåt jag inte kommer ihåg) tusen eldar börjar brinna. Det finns bara du och jag, och ingenting är längre som förr. Kär och galen!". Antingen var det så att dåtidens lördagsunderhållning höll betydligt högre klass än dagens... Eller så var det bara så att jag inte var större än en tesked, äldre än en maskrosknopp och inte fick kolla på mer spännande program än just harmlösa familjeprogram. Så kan fallet vara...
Följande dialog förekom under gårdagskvällen. Tryckarn* hade stannat vid World Championship i Boogie Woogie, direktsänt från Varberg. Det verkar inte vara någon stor entusiasm kring sportevanemanget. Sporthallen är avdelad på mitten och publiken är glest befolkad och applåderna näst intill ohörbara. Vi tycker lite synd om de tävlande paren i glänsiga trikåer á la 80-tal:
O: Vi har inget liv...
Jag: Vadå? Vad menar du?
O: Det här...
Jag: Men, det är ju faktiskt lite kul?
O: Ja, det är just det...
...
Jag: Jag gillade inte det ryska paret.
O: Nä, jag håller på det sista. De hade höga, synkade kickar och mycket mer kontroll än de andra.
Jag: Är det slut redan?
O: Det var ju bara sju tävlanden...ska vi byta kanal?
Lördagsunderhållning, ja. Hrm...
* Fjärrkontroll
Följande dialog förekom under gårdagskvällen. Tryckarn* hade stannat vid World Championship i Boogie Woogie, direktsänt från Varberg. Det verkar inte vara någon stor entusiasm kring sportevanemanget. Sporthallen är avdelad på mitten och publiken är glest befolkad och applåderna näst intill ohörbara. Vi tycker lite synd om de tävlande paren i glänsiga trikåer á la 80-tal:
O: Vi har inget liv...
Jag: Vadå? Vad menar du?
O: Det här...
Jag: Men, det är ju faktiskt lite kul?
O: Ja, det är just det...
...
Jag: Jag gillade inte det ryska paret.
O: Nä, jag håller på det sista. De hade höga, synkade kickar och mycket mer kontroll än de andra.
Jag: Är det slut redan?
O: Det var ju bara sju tävlanden...ska vi byta kanal?
Lördagsunderhållning, ja. Hrm...
* Fjärrkontroll
05 October 2008
Hur man definierar söndagsångest
"Symptom för söndagsångest kan vara om man får ett lätt raseriutbrott på en felbakad pizza och vägra äta något över huvudtaget."
Jag matvägrade i nån timme sen gick jag ut i köket, hämtade den kalla pizzan som jag ren ilska tryckte i mig. Men det är inget lite choklad inte kan råda bot på lite senare.
Jag matvägrade i nån timme sen gick jag ut i köket, hämtade den kalla pizzan som jag ren ilska tryckte i mig. Men det är inget lite choklad inte kan råda bot på lite senare.
Pannkakor till söndagsfrukost
Könsroller. O byter batteri i köksklockan (som stått stilla i två år) och skruvar ihop datorer medan jag står vid spisen och slänger ihop den perfekta söndagsfrukost bestående av kanadensiska pannkakor. Receptet är direktimporterat från Kanada och äkthet kan därmed garanteras.
Kanadensiska pannkakor
En smet räcker till ca 6-7 pannkakor (2 pers). 1 cup = 250 ml
1 1/3 cup mjöl
3 tsk bakpulver
3 msk socker
1 krm salt
1 1/4 cup mjölk
1 ägg
3 msk vegetabilisk olja eller smör
1 tsk vaniljsocker
(1 pkt frusna hallon)
Rör ihop ingredienserna till en slät smet och rör ner de frusna hallonen. För bästa stekyta stek i en klick smör. Servera med lite lite sirap (eller mycket för den som vill det...) och ett stort glas iskall mjölk!
Regnhimlen har bytts mot solstrålar mellan molnen och man kanske ska ut och knata en liten promenad innan hösten knackar på dörren igen.
Kanadensiska pannkakor
En smet räcker till ca 6-7 pannkakor (2 pers). 1 cup = 250 ml
1 1/3 cup mjöl
3 tsk bakpulver
3 msk socker
1 krm salt
1 1/4 cup mjölk
1 ägg
3 msk vegetabilisk olja eller smör
1 tsk vaniljsocker
(1 pkt frusna hallon)
Rör ihop ingredienserna till en slät smet och rör ner de frusna hallonen. För bästa stekyta stek i en klick smör. Servera med lite lite sirap (eller mycket för den som vill det...) och ett stort glas iskall mjölk!
Regnhimlen har bytts mot solstrålar mellan molnen och man kanske ska ut och knata en liten promenad innan hösten knackar på dörren igen.
Kaffedialogen
- Hej, jag skulle vilja ha en kaffemocca...fast jag vill ha en cappuccino i istället för espresso i.
Baristan tittar lite konstigt på kunden och frågar;
- Du vill alltså ha lite mer skummad mjölk?
- Nej..., jag vill bara inte ha espresso i kaffemoccan utan en cappuccino.
Baristan fortsätter titta lite undrande och säger;
- Ja, alltså mer skummad mjölk?
Kunden suckar och tycker baristan fattar trögt och säger lite syrligt.
- Nej, jag gillar inte espresso men jag gillar cappucciono.
Baristan ger upp, går bort till kaffemaskinen och gör en kaffemocca med extra mycket skummad mjölk. Kunden ser nöjd ut och baristan tycker han är en idiot. Jag och O fnissar förtjust, tar våra take away-koppar med varm choklad och utnämner dialogen till dagens bästa.
Baristan tittar lite konstigt på kunden och frågar;
- Du vill alltså ha lite mer skummad mjölk?
- Nej..., jag vill bara inte ha espresso i kaffemoccan utan en cappuccino.
Baristan fortsätter titta lite undrande och säger;
- Ja, alltså mer skummad mjölk?
Kunden suckar och tycker baristan fattar trögt och säger lite syrligt.
- Nej, jag gillar inte espresso men jag gillar cappucciono.
Baristan ger upp, går bort till kaffemaskinen och gör en kaffemocca med extra mycket skummad mjölk. Kunden ser nöjd ut och baristan tycker han är en idiot. Jag och O fnissar förtjust, tar våra take away-koppar med varm choklad och utnämner dialogen till dagens bästa.
Såsom en söndag i oktober
Klockan är alldeles-för-tidigt-för-att-gå-upp-en-söndagsmorgon. Som vanligt. Det finns en ambition inom mig som vill baka bullar och koka marmelad för att sedan kunna servera O frukost på sängen som den perfekta flickvän jag är. Men istället sitter jag här i soffan, tittar ut på den regnhärjad hösthimlen och lyssnar till tystheten. Det är ganska mysigt det också, men inte så värst produktivt.
Egentligen borde jag vika tvätt. Och kanske skyffla undan allt skräp från bord och golv. Jag skulle kunna knata iväg till affären när den öppnar. Eller vattna mina ledsna blommor. De behöver nog näring, men jag kommer mig aldrig för att köpa någon näring. Fast egentligen behöver de nog planteras om helt och hållet; meterlånga rötter har lyckats leta sig ut genom plastkrukornas hål i desperat jakt på något att livnära sig på. Förgäves, för det enda rottopparna möter är en hård och kall ytterkruka. Det kanske är det som är veckans söndagsprojekt; omplantering av krukväxter. De skulle säkerligen få tillbaka sin gröna färg då istället för den "mesgula" som de nu har, stackarna. Ibland önskar jag att jag ärvt lite av syrrornas och mors gröna fingrar. Men istället vet jag inte ens var man hittar jord att köpa såhär på höstkanten (i Göteborg bör tilläggas!).
Alternativt så sitter jag bara här, nerkurad i soffan under en filt, dricker tranbärste och tittar på en film medan regnet smattrar på fönstret. Precis så som söndagarna ska vara.
Egentligen borde jag vika tvätt. Och kanske skyffla undan allt skräp från bord och golv. Jag skulle kunna knata iväg till affären när den öppnar. Eller vattna mina ledsna blommor. De behöver nog näring, men jag kommer mig aldrig för att köpa någon näring. Fast egentligen behöver de nog planteras om helt och hållet; meterlånga rötter har lyckats leta sig ut genom plastkrukornas hål i desperat jakt på något att livnära sig på. Förgäves, för det enda rottopparna möter är en hård och kall ytterkruka. Det kanske är det som är veckans söndagsprojekt; omplantering av krukväxter. De skulle säkerligen få tillbaka sin gröna färg då istället för den "mesgula" som de nu har, stackarna. Ibland önskar jag att jag ärvt lite av syrrornas och mors gröna fingrar. Men istället vet jag inte ens var man hittar jord att köpa såhär på höstkanten (i Göteborg bör tilläggas!).
Alternativt så sitter jag bara här, nerkurad i soffan under en filt, dricker tranbärste och tittar på en film medan regnet smattrar på fönstret. Precis så som söndagarna ska vara.
01 October 2008
Hej hej karius och baktus?
Idag har jag sett sanningen i vitögat, tagit tjuren vid hornen för att undvika göra mig själv en björntjänst (om jag inte redan har gjort det vill säga).
Jag har beställt en tandläkartid!
För en vanlig person kan detta verka vara piece of cake och en självklarhet. Men för mig innebär det att jag lägger min tandläkarskräck på hyllan för några minuter. Jag har inte varit hos tandläkaren sedan gymnasiet. Och det är en lååååååång tid sedan. Dumt av mig att medvetet skjutit fram besöket flertalet år, jag vet, jag växte ändå upp med Karius och Baktus och borde därmed ha det inpräntat de otäcka saker som kan hända om man inte sköter sina tänder...
Nåväl nåväl, tiden är beställd och jag har en vecka på mig att bearbeta mitt framtida besök. Huh.
Jag har beställt en tandläkartid!
För en vanlig person kan detta verka vara piece of cake och en självklarhet. Men för mig innebär det att jag lägger min tandläkarskräck på hyllan för några minuter. Jag har inte varit hos tandläkaren sedan gymnasiet. Och det är en lååååååång tid sedan. Dumt av mig att medvetet skjutit fram besöket flertalet år, jag vet, jag växte ändå upp med Karius och Baktus och borde därmed ha det inpräntat de otäcka saker som kan hända om man inte sköter sina tänder...Nåväl nåväl, tiden är beställd och jag har en vecka på mig att bearbeta mitt framtida besök. Huh.
28 September 2008
Ångestfyllt trendbyte
Traditionsenligt avslutar Håkan Hellström konsertsommaren på Stora scenen på Liseberg. Traditionsenligt måste man gå dit. Traditionsenligt ska man åka bara EN karsuell, EN gång. Traditionsenligt är detta Lisebergsbanan. I år blev det inte så. Trots vilda protester från min sida byttes snälla, sävliga, charmiga Lisebergsbana mot Balder. Jag fullkomligt avkyr Balder. Jag åkte den första gången 2003 och trodde bokstavligt talat att jag skulle dö. Medan alla andra i vagnen skrattade hysteriskt efter åkturen gick jag likblek därifrån och lovade dyrt och heligt att jag aldrig mer skulle åka denna vidriga träjätte. Aldrig någonsin. Men efter att ha blivit övertalad om att "det var ju fem år sedan! du kommer tycka den är rolig nu!" och för att visa att jag minsann inte är feg gick jag med på att åka den. Men den var preciiiiiiis lika vidrig och ångestfylld som jag minns den, trots att O försöker hålla om mig. Detta fångades givetvis på kort, ett kort som jag inte kan neka er till att få se, för det är faktiskt hysteriskt roligt. Och för att väga upp det hemska kortet på mig och O följer ett lite finare.
Tre små knytt och en trippel-moster
Det finns små solstrålar som letar sig fram bland de sorgliga tankarna. Igår morse bestämde sig systers bebis för att titta ut, det blev en pojke och jag är numera en mäkta stolt trippel-moster! Det lilla pyret, som jag ännu inte vet något namn på, fick en alldeles egen septemberfödelsedag! Det är väldigt skickligt med tanke på hur tätt det är mellan alla födelsedagsbarn denna månaden. Nu ska jag knåpa ihop ett litet paket till födelsedagsbarnen (syrran och bebisen)!
25 September 2008
Flitiga Lisa och tröttingen
Jag smygsurfar på jobbet. Sånt får man inte göra. Man ska vara flitig tills örsnibbarna nästan trillar av. Men idag orkar jag bara inte vara flitig, tankekarusellen inuti mitt huvud gör mig trött. Och ledsen - därför smygsurfar jag istället. När ingen ser. Jag smygsuper finkaffe från Kahls och låter solen blända mig genom fönstret, den torkar ut tårarna innan de trillar som pärlor nedför kinderna. Det är bra - så att ingen hinner se. Jag låter hjärnan bli upptagen med att komma på vad jag ska ge syrran för födelsedagspresent och om den där bebisen som gömmer sig i hennes mage ska titta ut snart. Allt ordnar sig till slut. Något gammalt ersätts med något nytt. Ett familjekretslopp.
Hur kan man bli så trött av att inte göra någonting?
Hur kan man bli så trött av att inte göra någonting?
24 September 2008
Om det oundvikligt sorgliga
Jag sitter i ett väntrum hos gynekologen. Alla som sitter i ett sådant väntrum skruvar lite nervöst på sig och trots att de som jobbar där försöker höja mysfaktorn med hemtrevliga lampor och gardiner så går det inte att fly ifrån den obehag som ändå finns där. Jag fördriver tiden med att läsa då pappa ringer på mobilen. Jag vet redan innan jag har svarat varför han ringer. Trots att jag ändå är förberedd börjar tårarna rinna nedför kinderna alldeles fantastiskt okontrollerat. Och de slutar inte att rinna hur jag än försöker. Alla andra tittar på mig med nyfikna ögon. Jag känner mig fånig men orkar innerst inne inte bry mig, de får väl glo och undra då. Sköterskor passerar och tittar lite extra, undra om de vågar fråga vad som står på. Till slut kommer en av sköterskorna fram och undra hur det är fatt. Hon undrar om det är så att jag är hiskeligt nervös för besöket som komma skall. Jag skrattar till lite inombords, men utåt döljs skrattet av tårar. Jag förklarar mellan snyftningar och hon klappar mig på axeln, lämnar mig och kommer tillbaka med ett glas saft. Jag är inte alls sugen på ett glas saft, men det var rart av henne och jag dricker bara för att visa min uppskattning. Jordgubbssaft. Jag lugnar ner mig något men tankarna fladdrar iväg. I vanliga fall har man inte lust att gå till gynekologen och nu har jag definitivt ingen lust att gå dit. Men jag har tagit ledigt från jobbet bara för att gå på det där läkarbesöket så det är lika bra att få det avklarat. Ändå kan jag inte låta bli att förfäras och samtidigt skratta åt synen som dyker upp i mitt huvud. Jag som ligger och lipar med benen i vädret. Jag lyckas i alla fall lugna ner mig, in till läkaren, ut från läkaren, bussen hem och pladask borra ner ansiktet i kudden lagom till nästa gråtattack. O skickar sms och skriver att han kommer hem tidigare från skolan. Egentligen behöver han inte göra det, ledsen är jag men jag klarar mig nog. Samtidigt vill jag inget hellre än att krypa ihop i hans famn och lipa ännu mer, tills mina ögon är alldeles spegelblanka och jag måste dricka mer jordgubbssaft för att fylla på tårförrådet.
För farfar är i himmelen nu.
För farfar är i himmelen nu.
23 September 2008
En alldeles ovanlig dag
Dagen ni och jag har väntat på i tolv månader är äntligen här!
Va e're för en da? Va e're för en da?
JO! För de e Åsas födelseda, hurra hurra HURRA!
Jag var på sjukan innan idag för att utreda hur det egentligen står till med mitt immunförsvar. Bland annat testade jag min lungkapacitet och fick svaret:
- Ja, du ligger ju över normal lungkapacitet för din ålder.
Det känns ju bra... bra att man inte bara fyller tant sådär över natten och att lungorna säckar ihop. För nu är jag närmare 25 än 20.
Solsken och klarblå himmel - min födelsedag i ett nötskal!
Nu ska älsklingen och jag ta en promenad i den höga höstluften, hyra film och laga potatisgratäng och fläskfilé!
Va e're för en da? Va e're för en da?
JO! För de e Åsas födelseda, hurra hurra HURRA!
Jag var på sjukan innan idag för att utreda hur det egentligen står till med mitt immunförsvar. Bland annat testade jag min lungkapacitet och fick svaret:
- Ja, du ligger ju över normal lungkapacitet för din ålder.
Det känns ju bra... bra att man inte bara fyller tant sådär över natten och att lungorna säckar ihop. För nu är jag närmare 25 än 20.
Solsken och klarblå himmel - min födelsedag i ett nötskal!
Nu ska älsklingen och jag ta en promenad i den höga höstluften, hyra film och laga potatisgratäng och fläskfilé!
13 September 2008
I busshimlen
Nackdelen med att veckopendla är just att pendla - allt åkande. Fördelen med att veckopendla är att man helt plötsligt har fyra timmar i veckan som man inte gör någonting vettigt på, och skulle kunna fylla med betydligt mer meningsfulla grejer (något man vanligtvis skulle prioritera bort). Jag har funderat på om det kanske är dags att friska upp mina tyskakunskaper en aning. Kanske kunde man låna nån pedagogisk cd från biblioteket eller köpa tyska veckotidningar och försöka tyda. Tanken har slagit mig. Att göra slag i saken är en annan sak. Vanligtvis somnar jag ändå...
Förra söndagen åkte jag Swebusexpress. Det är alltid fullsatt på bussen och för att få "den perfekta platsen" gör det mig inget om jag köar några minuter extra. Förra söndagen stod jag nördigt nog längst fram i kön - fick den platsen jag ville och somnade sedemera väldigt gott. Trepunktsbälte i all ära (stor eloge till de bussar som faktiskt har det) men i kombination med bussäternas (förfärliga) komfort höll jag på att gå av på mitten när jag väl var framme. Men det vore ju synd att dra alla bussar över samma kam. För i fredags hamnade jag i busshimlen. Det var svårt att kväva ett "wow" när man klev in i Bus4You:s superlyxiga buss. Det var som att få en stor kram när man sjönk ner i de mjuka säterna, fällde upp fotstöden och vaggades hemmåt. Och jag var alldeles lycklig när jag klev av i Göteborg. Jag vet inte om jag någonsin vill åka "vanlig" buss igen...
För övrigt har O invigt mig i de onyttiga mackornas land med jordnötssmör och sylt. Det låter äckligt och ser inte speciellt aptitligt ut, men jösses vilken farligt god kombination! Innan jag ens fick smaka på mackan kollar O allvarligt in i mina ögon och säger:
- Nu kommer vi överrens om att när den här jordnötsburken är slut, då köper vi INGEN mer. Okej?
Förra söndagen åkte jag Swebusexpress. Det är alltid fullsatt på bussen och för att få "den perfekta platsen" gör det mig inget om jag köar några minuter extra. Förra söndagen stod jag nördigt nog längst fram i kön - fick den platsen jag ville och somnade sedemera väldigt gott. Trepunktsbälte i all ära (stor eloge till de bussar som faktiskt har det) men i kombination med bussäternas (förfärliga) komfort höll jag på att gå av på mitten när jag väl var framme. Men det vore ju synd att dra alla bussar över samma kam. För i fredags hamnade jag i busshimlen. Det var svårt att kväva ett "wow" när man klev in i Bus4You:s superlyxiga buss. Det var som att få en stor kram när man sjönk ner i de mjuka säterna, fällde upp fotstöden och vaggades hemmåt. Och jag var alldeles lycklig när jag klev av i Göteborg. Jag vet inte om jag någonsin vill åka "vanlig" buss igen...
För övrigt har O invigt mig i de onyttiga mackornas land med jordnötssmör och sylt. Det låter äckligt och ser inte speciellt aptitligt ut, men jösses vilken farligt god kombination! Innan jag ens fick smaka på mackan kollar O allvarligt in i mina ögon och säger:
- Nu kommer vi överrens om att när den här jordnötsburken är slut, då köper vi INGEN mer. Okej?
11 September 2008
Attackförkylningen stikes
Jag ligger i sängen med täcket uppdraget till nästippen och tycker alldeles fantastiskt synd om mig. Den årliga septemberförkylningen har attackerat (med stark betoning på "attack") och som vanligt har man inte alls tid med den här krassligheten. Det finns inte mycket att göra åt saken. Bokstavligen. För jag har varken mat eller medikament hemma, så ja, det finns inte mycket att göra. Hade det varit hemma som i "hemma i Göteborg" hade lägenheten varit fylld med allt en sjukling behöver (inklusive någon som tar han om en) men nu är det ju olyckligtvis inte så. Då jag kände mig frusen och tung i huvudet igår stannade jag till för att köpa nödvändiga ting på Ica på hemvägen. Nödvändiga ting som i godis och en tidning. Jag hade inte riktigt planerat för att bli dunderförkyld och golvad på bara några timmar - hade jag vetat vad som lurade runt hörnet hade jag självklart köpt lite andra saker också. Och det stör mig en aning, vanliga förkylningar brukar aldrig sänka mig så totalt (det finns det andra sjukdomar som gör så bra) och jag känner mig kort och gott ynkling! Ynkliiiiiiiig. Och förbannad. Himlans!
10 September 2008
I rovdjurslådan
I en låda på jobbet finns en björnfot...den klämde jag på idag med faschinerat ansiktsuttryck. Jag rekommenderar att hålla sig borta från en levande björn, de verkar farliga.
08 September 2008
Måndagens uppenbarelser...
...no 1: Det kan kännas väldigt tomt och ensamt i en andra hands-lägenhet på 28 kvm. Lösning: Jag socialiserar virituellt med mina vänner (spridda för vinden i världens alla hörn) tills mina ögon svider och är fyrkantiga, samtidigt som jag tittar på TV-kristallen och känner mig som en avlägsen kompis med alla kändisarna.
...no 2: Det är svårt att "smyga" och snoka på Facebook numera. Jag erkänner villigt att det är ett av mina stora vardagsnöjen och tidsfördriveri. Synd bara att det ska synas när man är online vilket gör att min dagliga Facebook-tid begränsas (vilket i och för sig är nyttigt).
...no 3: Det finns en fin kofta i en affär påväg till och från jobbet. Den måste jag bara ha. Alla klädköp (av anständig karaktär) kan motiveras med "jag måste se snygg ut på jobbet". Och när jag ändå är i affären kan jag väl köpa den där skjortan i fönstret som nån har klistrat en post-it lapp på och skrivit "Åsa, köp mig" på. Smidigt, eller hur?
...no 2: Det är svårt att "smyga" och snoka på Facebook numera. Jag erkänner villigt att det är ett av mina stora vardagsnöjen och tidsfördriveri. Synd bara att det ska synas när man är online vilket gör att min dagliga Facebook-tid begränsas (vilket i och för sig är nyttigt).
...no 3: Det finns en fin kofta i en affär påväg till och från jobbet. Den måste jag bara ha. Alla klädköp (av anständig karaktär) kan motiveras med "jag måste se snygg ut på jobbet". Och när jag ändå är i affären kan jag väl köpa den där skjortan i fönstret som nån har klistrat en post-it lapp på och skrivit "Åsa, köp mig" på. Smidigt, eller hur?
07 September 2008
Att vara söndagseffektiv
Jag har dragit på mig sviter från arbetslivet. Det är söndag och klockan är åtta, men jag har ändå hunnit med att diska och plocka undan. På den gamla goda tiden (för några veckor sedan) kunde jag sova betydligt längre. Oförskämt längre. Onödigt länge. Men det finns en viss charm med att sitta här i mitt lilla kök och dricka varm choklad och mumsa ostmacka (okristligt) tidigt en höstig söndagsmorgon.
Grannen hade 30-års fest igår. När vi gick och la oss (fem våfflor var och en halv film in på kvällen) verkade stämningen vara på topp. Vi lyssnade en stund till dansande dunsar i golvet och skratt som blev allt mer otydliga ju tröttare vi blev. Innan vi somnade konstaterade vi mest att det var skönt att bara ha en helg för oss själva efter allt ståhej de senaste veckorna, så osugna man kan bli på att svepa champange och vara piffiga. Jag vaknade några gånger under natten, lyssnade - partydjuren där ovan svängde fortfarande sina lurviga. Strax innan jag själv gick upp för någon timme sedan hörde jag de sista kalasgästerna rumla ner för trappan. Grannen kommer säkerligen sova bort hela söndagen medan jag är fantastiskt söndagseffektiv (dock är nog min ambition lite väl överdimensionerad till tidsaspekten och hälften av "att-göra-listan" får nog vänta tills nästa helg).
Vi har en ny teve nu. Men jag tyckte den gamla var finare, trots att den här ser nästan exakt likadan ut och är tusen kronor dyrare. Det blev inte en lika utdragen urvalsprocess denna gången - några klick på datorn, några råd från de som kan och vips så stod jag i kassan och svepte kortet för tusentals tusentals kronor. Det är ALLDELES för lätt att köpa dyra grejor.
Nu ska jag strax vara husfruig och baka bröd - inviga brödformen mor gav mig med ett recept på "fjällbröd" från syrrans blogg.
Grannen hade 30-års fest igår. När vi gick och la oss (fem våfflor var och en halv film in på kvällen) verkade stämningen vara på topp. Vi lyssnade en stund till dansande dunsar i golvet och skratt som blev allt mer otydliga ju tröttare vi blev. Innan vi somnade konstaterade vi mest att det var skönt att bara ha en helg för oss själva efter allt ståhej de senaste veckorna, så osugna man kan bli på att svepa champange och vara piffiga. Jag vaknade några gånger under natten, lyssnade - partydjuren där ovan svängde fortfarande sina lurviga. Strax innan jag själv gick upp för någon timme sedan hörde jag de sista kalasgästerna rumla ner för trappan. Grannen kommer säkerligen sova bort hela söndagen medan jag är fantastiskt söndagseffektiv (dock är nog min ambition lite väl överdimensionerad till tidsaspekten och hälften av "att-göra-listan" får nog vänta tills nästa helg).
Vi har en ny teve nu. Men jag tyckte den gamla var finare, trots att den här ser nästan exakt likadan ut och är tusen kronor dyrare. Det blev inte en lika utdragen urvalsprocess denna gången - några klick på datorn, några råd från de som kan och vips så stod jag i kassan och svepte kortet för tusentals tusentals kronor. Det är ALLDELES för lätt att köpa dyra grejor.
Nu ska jag strax vara husfruig och baka bröd - inviga brödformen mor gav mig med ett recept på "fjällbröd" från syrrans blogg.
03 September 2008
Vårt makabra tidsfördriv
Om du någon gång ska hjälpa din bästa vän flytta till Norrland så kan man fördriva tiden med att räkna roadkills. Det bör kanske utfärdas 12-års gräns (åtminstone) för alla deltagare. Så här många roadkills kan man hitta mellan Göteborg och Bollnäs, en väg:
Igelkott: 2
Grävling: 4
Fågel: 7
Insekter (såna med fyllning som splashas mot vindrutan): 6
Ekorre: 4 (varav 1 välbevarat exemplar)
Räv: 2
Hare: 9
Iller? 1
Odefinierbar: 4
Odefinierbar, kan ha varit ekorre: 4
Pudel? 1
"Ewwwww!": 2 (1 + ½ + ½)
Vi hade som ambition att sätta poäng på de olika "objekten" där exempelvis en fridlyst igelkott har snäppet högre poäng än en hare. Illern är värd en hel del den också. Hade det nu varit en pudel så hade den toppat poängligan men jackpoten hade nog ändå en björn tagit hem.
Slutligen måste jag be om ursäkt för vårt makabra tidsfördriv och påpeka att Annika faktiskt är vegetarian.
Igelkott: 2
Grävling: 4
Fågel: 7
Insekter (såna med fyllning som splashas mot vindrutan): 6
Ekorre: 4 (varav 1 välbevarat exemplar)
Räv: 2
Hare: 9
Iller? 1
Odefinierbar: 4
Odefinierbar, kan ha varit ekorre: 4
Pudel? 1
"Ewwwww!": 2 (1 + ½ + ½)
Vi hade som ambition att sätta poäng på de olika "objekten" där exempelvis en fridlyst igelkott har snäppet högre poäng än en hare. Illern är värd en hel del den också. Hade det nu varit en pudel så hade den toppat poängligan men jackpoten hade nog ändå en björn tagit hem.
Slutligen måste jag be om ursäkt för vårt makabra tidsfördriv och påpeka att Annika faktiskt är vegetarian.
Hej då teven, my precious
Ni vet den där teven som jag unnade mig i mars och med stor möda lyckades baxa hem. Den lever inte längre. Elgiganten ringde mig och sa att fraktfirman på något vis "haft sönder" den. My precious. Visserligen mådde den inte så bra när jag lämnade in den på reparation för fyra veckor sedan, men jag hade hoppats att jag skulle få tillbaka den, om än lite omplåstrad. Men ack, förmodligen ligger den på skroten allaredan och kvar står jag och O, tevelösa. Vår substitutteve på 14 tum lockar måttligt. Så det blir till att köpa en ny - vi ska på tevejakt till helgen. Igen.
26 August 2008
Positive vibration, yeah
Dag 9. Motivation.
Jag känner mig helt fantatiskt lipig för tillfället. Som om jag vore gjord av glas och har tappats i golvet och blivit naggad i kanten. Men jag är tjej, jag får vara sån ibland.
Nu ska jag ut och springa. Jag vill vill vill verkligen inte. Det är ju tyvärr så trist. Och jag är tyvärr tjock - det borde vara motivation nog. Så ut ska jag - omedelbums och fort som katten. Jag beklagade mig för O:
- Jag försöker verkligen att hålla mig till nyttigare alternativ, men allt det här hälsosamma är sjukligt tråkigt.
- Det behöver inte vara sjukt tråkigt, vad är det du saknar mest?
- Socker. Och att slippa träna. Det är liksom a och o i ett sunt liv.
Allt är inte så logiskt som man kan önska ibland.
Jag känner mig helt fantatiskt lipig för tillfället. Som om jag vore gjord av glas och har tappats i golvet och blivit naggad i kanten. Men jag är tjej, jag får vara sån ibland.
Nu ska jag ut och springa. Jag vill vill vill verkligen inte. Det är ju tyvärr så trist. Och jag är tyvärr tjock - det borde vara motivation nog. Så ut ska jag - omedelbums och fort som katten. Jag beklagade mig för O:
- Jag försöker verkligen att hålla mig till nyttigare alternativ, men allt det här hälsosamma är sjukligt tråkigt.
- Det behöver inte vara sjukt tråkigt, vad är det du saknar mest?
- Socker. Och att slippa träna. Det är liksom a och o i ett sunt liv.
Allt är inte så logiskt som man kan önska ibland.
21 August 2008
Finns det hopp?
Mitt nya liv: Dag 4
Det går sakta och segt frammåt med mitt nya liv. Jag försöker bättra mig på alla håll och kanter. Dock erkänner jag att jag i viss mån har slarvat (både igår och idag). När mamma bjöd på glass igår kunde jag inte riktigt med att tacka nej. Här på bloggen hade jag tänkt bortförklara glassätandet med att jag var hungrig (vilket jag i och för sig var!) men vid närmare eftertanke kanske det är lite smått "lågstadie" att komma med undanflykter. Att jag dessutom hade köpt mig en glass istället för en banan om jag var hungrig hade näst intill varit skamligt. Så sanningen må svida, men den ska fram! Anledningen till att jag åt en glass var helt enkelt för att jag var väldigt sugen på det. Idag råkade jag köpa en chokladboll när jag fikade med mina gamla gymnasiebabes. För chokladbollen har jag inte ens kommit på någon bra eller ens halvbra undanflykt. Och det bör erkännas att jag var måttligt intresserad av att ut och springa där jag satt och mumsade. Men okej, med det där inställningen uppnår man knappast resultat! Så trots att jag inte hade den minsta lust till att röra på fläsket tog jag tjuren vid hornen och begav mig ut runt sjön. Jag förbättrade mig 4 minuter från i måndags. Inte illa pinkat, men jag har fortfarande miltals kvar till mitt mål. Om hoppet finns...
Det går sakta och segt frammåt med mitt nya liv. Jag försöker bättra mig på alla håll och kanter. Dock erkänner jag att jag i viss mån har slarvat (både igår och idag). När mamma bjöd på glass igår kunde jag inte riktigt med att tacka nej. Här på bloggen hade jag tänkt bortförklara glassätandet med att jag var hungrig (vilket jag i och för sig var!) men vid närmare eftertanke kanske det är lite smått "lågstadie" att komma med undanflykter. Att jag dessutom hade köpt mig en glass istället för en banan om jag var hungrig hade näst intill varit skamligt. Så sanningen må svida, men den ska fram! Anledningen till att jag åt en glass var helt enkelt för att jag var väldigt sugen på det. Idag råkade jag köpa en chokladboll när jag fikade med mina gamla gymnasiebabes. För chokladbollen har jag inte ens kommit på någon bra eller ens halvbra undanflykt. Och det bör erkännas att jag var måttligt intresserad av att ut och springa där jag satt och mumsade. Men okej, med det där inställningen uppnår man knappast resultat! Så trots att jag inte hade den minsta lust till att röra på fläsket tog jag tjuren vid hornen och begav mig ut runt sjön. Jag förbättrade mig 4 minuter från i måndags. Inte illa pinkat, men jag har fortfarande miltals kvar till mitt mål. Om hoppet finns...
19 August 2008
Mitt nya liv: Dag 2
Om jag hade hittat en godisbit på gatan idag är det osäkert om jag hade kunnat låta bli att plocka upp den och stoppat den i munnen. Jag hade såklart INTE gjort det, jag är en vuxen människa. Men säg att jag hade saknat den osynliga spärren, då hade jag förmodligen gjort det; snabbt och enkelt...plopp...ingen hade sett. Ingen hade anat något.
Jag knaprar rostade sojabönor och drömmer om marsipanägg från Anthon Berg. Det närmsta substitutet är ett päron i kylskåpet.
Jag knaprar rostade sojabönor och drömmer om marsipanägg från Anthon Berg. Det närmsta substitutet är ett päron i kylskåpet.
18 August 2008
Mitt nya liv: Dag 1
Jag vågar inte tänka på hur många som yttrat precis samma ord i en exakt likadan mening förut, men med stor risk för att låta en klyscha växa sig ohanterbar måste jag få lätta mitt hjärta; idag är första dagen på mitt nya liv. På riktigt.
Jag sitter ensam i staden där jag och min första kärlek strosade längs gatorna och höll varandra i handen, men just nu betyder staden något helt annat än bara minnen. Nu betyder staden någon slags framtid som jag inte kan sätta fingret på förrän i efterhand. Det blir vad man gör det till. Det blir nog bra. Och så har jag köpt bättre träningskläder att springa i. Inte för att de gamla inte dög. Och inte för att jag varit nån fena på att springa tidigare (för tillfället tillhör jag nog de med sämst kondis i landet). Men om jag nu ändå ska tvinga ut mig själv på mördande joggingturer med flåset som skugga kan jag ju göra det med stil. Om man nu kan kalla det för stil.
Var jag än hamnar, så är det här ändå första dagen på mitt nya liv. Det är ingen klyscha, bara en sanning. På riktigt.
Jag sitter ensam i staden där jag och min första kärlek strosade längs gatorna och höll varandra i handen, men just nu betyder staden något helt annat än bara minnen. Nu betyder staden någon slags framtid som jag inte kan sätta fingret på förrän i efterhand. Det blir vad man gör det till. Det blir nog bra. Och så har jag köpt bättre träningskläder att springa i. Inte för att de gamla inte dög. Och inte för att jag varit nån fena på att springa tidigare (för tillfället tillhör jag nog de med sämst kondis i landet). Men om jag nu ändå ska tvinga ut mig själv på mördande joggingturer med flåset som skugga kan jag ju göra det med stil. Om man nu kan kalla det för stil.
Var jag än hamnar, så är det här ändå första dagen på mitt nya liv. Det är ingen klyscha, bara en sanning. På riktigt.
16 August 2008
Fantasitjuven
Det är en vacker dag, med ett vackert väder. En vacker lördag i all sin stillhet, en sådan stillhet och en sådan skönhet som bara Göteborg kan erbjuda. Men mitt humör matchar inte riktigt det vackra. Jag känner mig snäppet dystrare än min omgivning, helt utan orsak och helt utan svar på varför. Jag sprang på stan och försökte göra mig osynlig, men jag hittade inte det jag letade efter ändå. Jag hittade bara Det Perfekta Kortet som Miriams och Jonatans bebis ska få. Hon tittade ut igår, något tidigare än planerat men gullungen mår bra ändå. Miriam är en mamma nu, hon har en liten dotter med världens minsta fingrar och tår, det känns ovant att säga så om den vän jag som mest förknippar med "Camp Kortedala" och mojitos. Jag är lycklig för deras skull!
(Men fortsatt dyster ändå...konstigt)
Något fattas. Min fantasi har försvunnit. Det blev än mer påtagligt när jag hör ett förtvivlat gråt och en urilsken liten pojke ryta till sin pappa som vill tvinga in honom på Arn-dagarna vid Domkyrkan:
- Deeeet finns inga riddare på riktigt!!!
Sorgligt, hjärtskärande men sant. Att min fantasi har bleknat bort med åren kan jag stå ut med, men att en 4-årig pojke har blivit bestulen på sin gör mig bara ännu mer dyster.
Vem har tagit all fantasi?
(Men fortsatt dyster ändå...konstigt)
Något fattas. Min fantasi har försvunnit. Det blev än mer påtagligt när jag hör ett förtvivlat gråt och en urilsken liten pojke ryta till sin pappa som vill tvinga in honom på Arn-dagarna vid Domkyrkan:
- Deeeet finns inga riddare på riktigt!!!
Sorgligt, hjärtskärande men sant. Att min fantasi har bleknat bort med åren kan jag stå ut med, men att en 4-årig pojke har blivit bestulen på sin gör mig bara ännu mer dyster.
Vem har tagit all fantasi?
14 August 2008
Fästingar är ett spindeldjur men kan också kallas minimonster
När O en gång nämnde att: myggor älskar mig!, fnissade jag lite lätt åt det han sa utan att riktigt förstå allvaret i det hela. Det hela föreföll istället mycket ironiskt att myggor skulle vara finsmakare och att vissa blodplättar skulle vara mer delikata än andra. Men jag har slutat att så mycket som dra på mungiporna nu. Efter fyra dagar i Stockholms skärgåd kan vi konstatera att det inte bara är flygfän som myggor och knott som gillar att kalasa på O, även fästingar bjuder ohämmat in sig själva på en slurk eller två. Fästingar är spindeldjur, men det är nästan oförskämt fint att kalla dem för det. Kvalster kan man också kalla dem, men inte heller det är speciellt rättvisande. Jag skulle vilja kalla dem för monster. Minimonster.
På animerade Sverige-kartor brukar kvällstidningarna så fint gradera vårt land från grönt (ofarligt) till vinrött (varning) och på ett sådant pedagogiskt sätt visa den svenska semesterfiraren var man bör akta sig för minimonstren. Stockholmsområdet brukar vara vinrött. Således bör man akta sig för de blodsugande parasiterna, något som jag också trodde att vi hade gjort. Som uppväxt lantlolla är min skräck för minimonster inte nämnvärd och jag har så att säga "den rätta knycken" för att snabbt och lätt få bort dem. Men att det skulle vara SÅ HÄR mycket fästingar hade jag inte kunnat ana. De är ynkligt små, nästan mikroskåpiska, och jag har redan tagit bort fyra stycken från O, två stycken från mig själv, sex stycken som krypit på kläder och skor och det skulle inte förvåna mig om vi har några objudna gäster som kryper omkring i sängen i detta nu. Östkustens paradis är uppenbarligen inte bara paradis för människorna. Och även jag har blivit lite nojig av hela fästingfamiljens besök i stugan. Det är verkligen underbart här, men lite smått längtar vi hem, dit minimonstren inte kan hitta oss.
På animerade Sverige-kartor brukar kvällstidningarna så fint gradera vårt land från grönt (ofarligt) till vinrött (varning) och på ett sådant pedagogiskt sätt visa den svenska semesterfiraren var man bör akta sig för minimonstren. Stockholmsområdet brukar vara vinrött. Således bör man akta sig för de blodsugande parasiterna, något som jag också trodde att vi hade gjort. Som uppväxt lantlolla är min skräck för minimonster inte nämnvärd och jag har så att säga "den rätta knycken" för att snabbt och lätt få bort dem. Men att det skulle vara SÅ HÄR mycket fästingar hade jag inte kunnat ana. De är ynkligt små, nästan mikroskåpiska, och jag har redan tagit bort fyra stycken från O, två stycken från mig själv, sex stycken som krypit på kläder och skor och det skulle inte förvåna mig om vi har några objudna gäster som kryper omkring i sängen i detta nu. Östkustens paradis är uppenbarligen inte bara paradis för människorna. Och även jag har blivit lite nojig av hela fästingfamiljens besök i stugan. Det är verkligen underbart här, men lite smått längtar vi hem, dit minimonstren inte kan hitta oss.
11 August 2008
På en öde ö
Augustieftermiddag. Jag sitter i syrrans stuga i Stocholms skärgård - vi är på lite minisemester. Solen lyser på de små ekbladen utanför fönstret och O ligger och sover bredvid mig. Allting är så tyst och nedanför glittrar vattnet och ser inbjudande ut. För varje år som går blir jag bara mer och mer badkruka. Men i år har jag faktiskt badat i havet. En gång (om än med lite alkohol i kroppen som värmde upp vattnet åt mig). Här och nu finns ingen bra anledning att faktiskt inte bada - jag måste ge vattnet en chans. På det här stället kan man inte göra något annat än att slappa. Det är ett perfekt chill-ställe. Och egentligen borde man skippa att ha med sig varken dator med internetuppkoppling eller mobiltelefon och leva lantliv på riktigt. Men denna gången löper vi inte hela linan ut, det finns ändå en viss trygghet med kontakt med civilisationen.
30 July 2008
När man egentligen inte har något att skriva om
John Ajvide Lindqvists bok Hantering av odöda inleds med beskrivningen av en sommarstad i olidlig hetta och väntan på en rejäl åskurladdning. Deja vu? Jag vågade inte läsa vidare när tanken slog mig att historien liknar den stundande värmeböljan som sänkt sig över Sverige.
Jag har befunnit mig i det sydsvenska bibelparadisets favoritstad i mindre än 24 timmar och jag har redan hunnit cykla vilse två gånger. Min förvirrade lilla hjärna har antingen fokuserat stenhårt på att komma i tid första dagen till jobbet eller fokuserat på att hitta tillbaka till lägenheten igen efter att ha proppat den full med information en hel dag. Och i kombination med den tropiska värmen klandrar jag den inte för att vara lite vilsen.
Jag har hört att det ska bli regn till helgen. Otajmat eftersom jag hade tänkt bada för första gången i år när vi ska på söndagsutflykt. Ja, jag vet. Det är något (pyttelite) skrattretande att jag inte badat ännu. Jag blir värre och värre badkruka för varje år.
Nåja, ännu ett meningslöst blogginlägg utan någon speciell röd tråd är författat. Jag har idétorka, precis som varenda liten småstadstidning. Ha överseende med mig... I'll be back (som jag skulle ha sagt om jag var en biffig muskelknutte med tysk brytning). Nu nöjer jag mig med att säga: Jag kommer tillbaka, på äkta rikssvenska med en touch av småländska.
Jag har befunnit mig i det sydsvenska bibelparadisets favoritstad i mindre än 24 timmar och jag har redan hunnit cykla vilse två gånger. Min förvirrade lilla hjärna har antingen fokuserat stenhårt på att komma i tid första dagen till jobbet eller fokuserat på att hitta tillbaka till lägenheten igen efter att ha proppat den full med information en hel dag. Och i kombination med den tropiska värmen klandrar jag den inte för att vara lite vilsen.
Jag har hört att det ska bli regn till helgen. Otajmat eftersom jag hade tänkt bada för första gången i år när vi ska på söndagsutflykt. Ja, jag vet. Det är något (pyttelite) skrattretande att jag inte badat ännu. Jag blir värre och värre badkruka för varje år.
Nåja, ännu ett meningslöst blogginlägg utan någon speciell röd tråd är författat. Jag har idétorka, precis som varenda liten småstadstidning. Ha överseende med mig... I'll be back (som jag skulle ha sagt om jag var en biffig muskelknutte med tysk brytning). Nu nöjer jag mig med att säga: Jag kommer tillbaka, på äkta rikssvenska med en touch av småländska.
28 July 2008
Det nya livet
Jag är inte den som sätter mig emot och ratar förändringar, men bara på några ynka små månader har allting vänts upp och ner och det börjar bli lite för många förändringar för mitt lilla huvud att hantera. Jag har god lust att trycka på nödstopp, stanna upp och springa ifatt mina egna tankar innan karusellen kan snurra vidare. Det känns som om livet har ökat takten och snurrar på fortare än vanligt. Det hela sprider en bitterljuv känsla i maggropen. Å ena sidan så finns ett välbehag i att äntligen lämna skolbänken för något okänt och lite småläskigt. Å andra sidan kommer det finnas ett stort hålrum fyllt med saknad av allt och alla som försvinner åt olika håll. Ett stort eko efter allt det där välbekanta.
Min Göteborgsbubbla har spruckit och iväg flyger näst intill alla. Åt olika håll och mot olika sorters äventyr. Någon hit och någon dit och resten söker lyckan i Stockholm. Vad äääär det som är så speciellt med Stockholm? Hufvudstaden. Jag tror inte ens mina två händer och tio fingrar räcker till för att räkna upp alla som tänker ta sitt pick och pack och knata in på stadens torg om några veckor.
Snart börjar även mitt äventyr, nästan ett helt nytt liv.
Min Göteborgsbubbla har spruckit och iväg flyger näst intill alla. Åt olika håll och mot olika sorters äventyr. Någon hit och någon dit och resten söker lyckan i Stockholm. Vad äääär det som är så speciellt med Stockholm? Hufvudstaden. Jag tror inte ens mina två händer och tio fingrar räcker till för att räkna upp alla som tänker ta sitt pick och pack och knata in på stadens torg om några veckor.
Snart börjar även mitt äventyr, nästan ett helt nytt liv.
23 July 2008
Om att bli äldre fast ändå vara ung
Dagens ungdom. Dagens pensionärer. På vagnen hem från en fika för en stund sedan kunde jag inte låta bli att tjuvlyssna på två pensionärer. De var ute på dejt och åkte spårvagn. Mysigt.
- Men får du nåt kort av kommunen då eller? säger mannen och syftar på ett kort för att åka kollektivt.
- Japp, jag får ett från Västtrafik.
- Skickar de ut varje månad?
- Nä, det gäller i ett år. Sen hoppas de väl att man dör under tiden så att de slipper skicka ut några fler.
Mannen fnissar och tanten fortsätter:
- Men det finns ju det här...vad heter det nu igen...planka punkt nu.
- Vad för något sa du?
- Planka punkt nu. Det är en förening som betlar boten när man åker dit om man betalar en summa varje månad.
- Men man plankar så mycket som möjligt?
- Mm...jättebra förening verkligen. Jag förstår varför ungdomar inte vill betala.
Båda två ser nöjda ut och fortsätter samtalet:
- Du, jag fick ett mail med en sån där....pdf....bifogad. Hur gör man då?
Jag kunde inte låta bli att le. Kommer jag också att bli sån, tro?
- Men får du nåt kort av kommunen då eller? säger mannen och syftar på ett kort för att åka kollektivt.
- Japp, jag får ett från Västtrafik.
- Skickar de ut varje månad?
- Nä, det gäller i ett år. Sen hoppas de väl att man dör under tiden så att de slipper skicka ut några fler.
Mannen fnissar och tanten fortsätter:
- Men det finns ju det här...vad heter det nu igen...planka punkt nu.
- Vad för något sa du?
- Planka punkt nu. Det är en förening som betlar boten när man åker dit om man betalar en summa varje månad.
- Men man plankar så mycket som möjligt?
- Mm...jättebra förening verkligen. Jag förstår varför ungdomar inte vill betala.
Båda två ser nöjda ut och fortsätter samtalet:
- Du, jag fick ett mail med en sån där....pdf....bifogad. Hur gör man då?
Jag kunde inte låta bli att le. Kommer jag också att bli sån, tro?
Den svenska sommaren i ett nötskal
Svensk sommar.
Den är som den alltid är, skulle jag vilja säga. Vi blir alltid lika kombinerat förvånade/besvikna när det faktiskt inte är sol och 26 grader varje dag med härliga solnedgångar och lite lätt sommarregn på nätterna så att sommaridyllen inte dör. Men hur många somrar har egentligen varit sådär? Varifrån har vi fått våra (lite väl höga?) förväntningar? Det tillhör väl snarare den svenska sommarens normalitet att en tredjedel av tiden ska regna och blåsa bort i en temperatur som kan liknas med en polarkyla. För dessa 33,333333...procenten är det tillåtet att svära lite granna och det känns på något vis befogat att boka en charter i sista minuten. Jag kan inte säga något annat eftersom jag tillhör den kategori av människor som gnäller väldans här. Den andra tredjedelen har minsann fint och soligt, men termometern stiger sällan över 15 graderssträcket. Här vill jag påpeka att den svenska befolkningen inte har samma rätt till att förbanna vädersituationen. Vi borde istället vara tacksamma att solen visar sig lite mer än bara en halvtimme på två veckor. Den sista tredjedelen är den som får förväntningarna att höjas till skyarna. Det är några enstaka dagar/perioder med hiskelig värme som får landet att dra efter andan medan vi frossar i vatten, sol och sommarmat. Det är dessa dagar som Göteborgs befolkning och alla turister vallfärdar ut till Saltholmen och då det är svårt att komma av spårvagnen på rätt hållplats om man inte armbågar sig fram och föser undan alla glasskletiga barn.
Hur som helst. Nu är ju inte sommaren över ännu och det kan ju faktiskt komma en överraskande augusti, men i det stora hela så tror jag ändå att den här sommaren är precis som alla andra. Vi borde sluta bli förfärade över att det inte blev bättre väder än så. Det enda jag är något förfärad över är att jag inte köpt tillräcklig med jordgubbar för att stilla mitt jordgubbsbeov.
Nu ska jag i alla fall njuta av ledigheten trots molnen på himlen och så ska jag försöka stilla min jordgubbsabstinens.
Den är som den alltid är, skulle jag vilja säga. Vi blir alltid lika kombinerat förvånade/besvikna när det faktiskt inte är sol och 26 grader varje dag med härliga solnedgångar och lite lätt sommarregn på nätterna så att sommaridyllen inte dör. Men hur många somrar har egentligen varit sådär? Varifrån har vi fått våra (lite väl höga?) förväntningar? Det tillhör väl snarare den svenska sommarens normalitet att en tredjedel av tiden ska regna och blåsa bort i en temperatur som kan liknas med en polarkyla. För dessa 33,333333...procenten är det tillåtet att svära lite granna och det känns på något vis befogat att boka en charter i sista minuten. Jag kan inte säga något annat eftersom jag tillhör den kategori av människor som gnäller väldans här. Den andra tredjedelen har minsann fint och soligt, men termometern stiger sällan över 15 graderssträcket. Här vill jag påpeka att den svenska befolkningen inte har samma rätt till att förbanna vädersituationen. Vi borde istället vara tacksamma att solen visar sig lite mer än bara en halvtimme på två veckor. Den sista tredjedelen är den som får förväntningarna att höjas till skyarna. Det är några enstaka dagar/perioder med hiskelig värme som får landet att dra efter andan medan vi frossar i vatten, sol och sommarmat. Det är dessa dagar som Göteborgs befolkning och alla turister vallfärdar ut till Saltholmen och då det är svårt att komma av spårvagnen på rätt hållplats om man inte armbågar sig fram och föser undan alla glasskletiga barn.
Hur som helst. Nu är ju inte sommaren över ännu och det kan ju faktiskt komma en överraskande augusti, men i det stora hela så tror jag ändå att den här sommaren är precis som alla andra. Vi borde sluta bli förfärade över att det inte blev bättre väder än så. Det enda jag är något förfärad över är att jag inte köpt tillräcklig med jordgubbar för att stilla mitt jordgubbsbeov.
Nu ska jag i alla fall njuta av ledigheten trots molnen på himlen och så ska jag försöka stilla min jordgubbsabstinens.
21 July 2008
En liten Amsterdam-guide
I Amsterdam kan man ha "kul" på många olika små vis. Det finns de som tycker det är kul att röka maja tills alla hjärnceller har skrumpnat ihop och trillat av pinn. Det finns de som finner ett nöje i köpa sig en, två eller flera prostituerade. Men Amsterdam är så mycket mer än bara knark, horor, tulpaner och snopp-souvenirer (trots att det nu finns de som nöjer sig gott med ovanstående alternativ) och jag kan med handen på hjärtat (och till min mors lättnad) meddela att jag varken finner det ena eller det andra underhållande (inte under något av de tre besök jag berikat staden med). Däremot kan jag inte upphöra vara något fashinerad över den öppna och accepterande holländska livsstilen. Jag är långt ifrån ensam om att tycka att Red light district med sina speciella skyltfönster och (i högsta grad) levande skyltdockor är något av en sevärdighet - det är en udda känsla som sveper genom kroppen och jag vet inte om det handlar om medlidande eller avsmak.
Holland och Amsterdam är en något förvirrande prick på kartan. Å ena sidan har de uppfinningar och system som ger en wow-upplevelse; förmågan att bygga tunnelbana i sankmark, all spännande arkitektur och konsten att brygga farligt gott körsbärsöl . Å andra sidan kan mycket kännas gammalt och förlegat; det går inte att betala med VISA-kort i affärerna. I Amsterdam är möjligheten till att betala med kort någorlunda god ändå, men kommer man utanför stadens gränser är det i princip omöjligt. De kör sitt egna lilla race med ett inhemska kreditkort och struntar blankt i att VISA är ett världsomspännande system. Ett annat ögonbrynhöjande faktum är att hyreslägenheter bara är ett stort skal där varken kyl, frys, golv eller garderober ingår. När man flyttar tar man alltså med sig rubbet. Vem som helst skulle kalla det för tokigt onödigt och sucka stort bara av tanken, hur holländare tänker och tycker i frågan är ett mysterium.
Holländare är ganska duktiga på att ta betalt. I ett nafs försvinner pengarna och man kan näst intill höra det slukande ljudet. En flaska vatten måste rätt och slätt kosta 3 euro och priserna på krogen varierar skamligt nog om man är holländare eller utlänning. När man för fjärde gången ute på krogen måste kila in för att pudra näsan och varje gång betala 0,5 euro till en sur toa-tant så blir man lätt lite putt. Och trots att det är lite klurigt att betala med VISA lyckades jag ändå på något vis slarva bort kortet och på så vis stå barskrapad. Med hjälp av mina sötnosar lyckades jag dock hanka mig fram och hem kom jag ju (om något pank och med självförtroendet jag-slarvar-minsann-inte-bort-något-så-viktigt något naggat i kanten).
Summa sumarum; Amsterdam is the place to be om man har världens bästa vänner som gör en sällskap. Och med tanke på att Fanny-honey har bestämt sig för att bosätta sig i en maffig lägenhet med en utsikt som heter duga så dröjer det nog inte länge innan jag åker ner igen. Kontinenten känns ändå något mer exotisk än Skandinaviens barrskog.
Holland och Amsterdam är en något förvirrande prick på kartan. Å ena sidan har de uppfinningar och system som ger en wow-upplevelse; förmågan att bygga tunnelbana i sankmark, all spännande arkitektur och konsten att brygga farligt gott körsbärsöl . Å andra sidan kan mycket kännas gammalt och förlegat; det går inte att betala med VISA-kort i affärerna. I Amsterdam är möjligheten till att betala med kort någorlunda god ändå, men kommer man utanför stadens gränser är det i princip omöjligt. De kör sitt egna lilla race med ett inhemska kreditkort och struntar blankt i att VISA är ett världsomspännande system. Ett annat ögonbrynhöjande faktum är att hyreslägenheter bara är ett stort skal där varken kyl, frys, golv eller garderober ingår. När man flyttar tar man alltså med sig rubbet. Vem som helst skulle kalla det för tokigt onödigt och sucka stort bara av tanken, hur holländare tänker och tycker i frågan är ett mysterium.
Holländare är ganska duktiga på att ta betalt. I ett nafs försvinner pengarna och man kan näst intill höra det slukande ljudet. En flaska vatten måste rätt och slätt kosta 3 euro och priserna på krogen varierar skamligt nog om man är holländare eller utlänning. När man för fjärde gången ute på krogen måste kila in för att pudra näsan och varje gång betala 0,5 euro till en sur toa-tant så blir man lätt lite putt. Och trots att det är lite klurigt att betala med VISA lyckades jag ändå på något vis slarva bort kortet och på så vis stå barskrapad. Med hjälp av mina sötnosar lyckades jag dock hanka mig fram och hem kom jag ju (om något pank och med självförtroendet jag-slarvar-minsann-inte-bort-något-så-viktigt något naggat i kanten).
Summa sumarum; Amsterdam is the place to be om man har världens bästa vänner som gör en sällskap. Och med tanke på att Fanny-honey har bestämt sig för att bosätta sig i en maffig lägenhet med en utsikt som heter duga så dröjer det nog inte länge innan jag åker ner igen. Kontinenten känns ändå något mer exotisk än Skandinaviens barrskog.
14 July 2008
Ett sommardrivande
Jag läste för några dagar sedan att halva sommaren nu har passerat och att det bara går utför. Det är ungefär lika peppande som den person som nämnde på midsommar att nu vänder det! Mörkret alltså, nu går vi mot mörkare tider. Trots den ironiska optimismen i det hela så ser jag ändå fram emot hösten. Och jag ska försöka att låta bli att missa de allra finaste dagarna med färgskiftningarna på löven och att åka ut på öarna för att fota.
Båten där man har barnsligt skoj ombord är nu ett avslutat kapitel i boken om mig själv. Det sägs att man alltid kommer tillbaka till Stena. Once Stena Always Stena. Men jag ska försöka undvika falla i den gropen. Det känns skönt att vara hemma igen och vara tillbaka i mitt pysslande sommardrivande. Ni må kalla mig konstig, men jag tycker ändå det finns ett visst ro med att tvätta och plocka i ordning. Snart kommer syrran med sin mage och sin man hit för att lämna en cd-bokhylla och ett soffbord och efter det kommer Miriam med sin mage och ska käka lunch. Mycket magar idag. Fina klotrunda sådana med små liv inuti. Fantastiskt!
Båten där man har barnsligt skoj ombord är nu ett avslutat kapitel i boken om mig själv. Det sägs att man alltid kommer tillbaka till Stena. Once Stena Always Stena. Men jag ska försöka undvika falla i den gropen. Det känns skönt att vara hemma igen och vara tillbaka i mitt pysslande sommardrivande. Ni må kalla mig konstig, men jag tycker ändå det finns ett visst ro med att tvätta och plocka i ordning. Snart kommer syrran med sin mage och sin man hit för att lämna en cd-bokhylla och ett soffbord och efter det kommer Miriam med sin mage och ska käka lunch. Mycket magar idag. Fina klotrunda sådana med små liv inuti. Fantastiskt!
13 July 2008
Dagens i-landsproblem: tekniska prylar med utgångsdatum
Jag ångrar mig. Inte ens klockan på min mobil verkar fungera. Den har sackat efter en hel kvart på bara några dagar. Jag tror det blir mobilåtervinningen när jag kommer hem. Jag hade i och för sig tänkt mig att den gamle skrutten skulle hålla ett tag till, i alla fall tills mitten av augusti då jag förmodligen (hoppas jag!) får en mobil när jag börjar mitt nya jobb. Mitt första jobb. Men om nu inte min mobil har samma planer så får jag väl ge vika och köpa mig något billigt krafs. Det är problemet med mig, jag är snål (smålänning upp över öronen) och köper helst inte alltför dyra tekniska prylar eftersom de ändå tycks bestämma sig för att sluta fungera efter ungefär prick två år i min ägo. Och ja, det är så pass tragiskt att jag faktiskt inte klarar mig utan mobiltelefoni. Jag är beroende precis som resten av västvärldens befolkning.
12 July 2008
Sjörövare, mobiltelefoni och spöken
Klockan är prick tjugotre noll noll när jag påbörjar denna text. I alla fall enligt klockan på min mobil. Men det är ungefär allt den kan åstadkomma. Mobilen alltså. Förutom en fungerande klocka tycks det lilla livet har klappat ihop och vill inte på några villkor hitta någon sändning. En värdelös mobil med andra ord. Speciellt värdelös och oduglig är den just i detta nu eftersom jag verkligen skulle vilja skicka iväg ett sms. Men icke. När man var yngre (a.k. "fjortis") och internet fortfarande levde någorlunda småbarnsliv kunde man ju skicka gratis sms från nätet till mobiler. Det kan man säkerligen idag också men eftersom utveckligen har gått framåt har även jag tagit steget längre och använder betydligt mer avancerad teknik än gratis-sms. Facebook till exempel. Men det hjälper mig ju inte just nu eftersom det var ett sms jag ville skicka. Sucker-mobil.
Mitt piratliv lider mot sitt slut. Imorrn natt tänkte jag ta mitt pick och pack och överge min kajuta. Det känns helt okej. Jag är färdighärjad här på skeppet och lämnar med varm hand över till nya sommarfåglar som med all säkerhet kommer göra ett ypperligt jobb som kommer, med största sannolikhet, i sin tur lämna över moderskeppet med lika öm hand som mig (?!). Hur som haver, jag har i alla fall köpt på mig nödvändiga båt-ting och fyllt barskåpet de senaste dagarna och är redo att lägga uniformen på hyllan. Men ska man avsluta något så kan man lika väl göra det med stil. Det är en oskriven regel som jag har tagit fasta på. Därav har jag bosatt mig i en något lyxigare hytt med bredare säng, duntäcke och kudde utan klumpar i. Lyxhytten som vanligtvis hyser ett befäl av högre rang kom i min ägo eftersom jag inte kunde bo i den andra spökhytten som jag först blev tilldelad. För visst spökar det.
Vad vore en båt utan sitt båt-spöke. Om det finns fler spöken är något oklart men det finns åtminstone en ande som påstås härja omkring på däck nio. Det sägs vara en kock som hoppade överbord och som nu driver omkring i korridorerna, smäller i dörrarna och gör sig påmind. Flertalet olika personer säger sig ha sett denna ande och själv får jag gåshud bara jag tänker på det. Det är ändå så pass otäckt att vissa matroser inte vill gå brandrundan genom båten ensamma om nätterna och jag som slutar jobba klockan tre på natten hoppar till för minsta lilla ljud. Häromdagen väntade jag tills det hade blivit ljust ute igen innan jag vågade gå och lägga mig. Fegis jag är - jag vet men jag kan inte låta bli. Det är någon slags skräckblandad förtjustning i det.
Aj aj.
Mitt piratliv lider mot sitt slut. Imorrn natt tänkte jag ta mitt pick och pack och överge min kajuta. Det känns helt okej. Jag är färdighärjad här på skeppet och lämnar med varm hand över till nya sommarfåglar som med all säkerhet kommer göra ett ypperligt jobb som kommer, med största sannolikhet, i sin tur lämna över moderskeppet med lika öm hand som mig (?!). Hur som haver, jag har i alla fall köpt på mig nödvändiga båt-ting och fyllt barskåpet de senaste dagarna och är redo att lägga uniformen på hyllan. Men ska man avsluta något så kan man lika väl göra det med stil. Det är en oskriven regel som jag har tagit fasta på. Därav har jag bosatt mig i en något lyxigare hytt med bredare säng, duntäcke och kudde utan klumpar i. Lyxhytten som vanligtvis hyser ett befäl av högre rang kom i min ägo eftersom jag inte kunde bo i den andra spökhytten som jag först blev tilldelad. För visst spökar det.
Vad vore en båt utan sitt båt-spöke. Om det finns fler spöken är något oklart men det finns åtminstone en ande som påstås härja omkring på däck nio. Det sägs vara en kock som hoppade överbord och som nu driver omkring i korridorerna, smäller i dörrarna och gör sig påmind. Flertalet olika personer säger sig ha sett denna ande och själv får jag gåshud bara jag tänker på det. Det är ändå så pass otäckt att vissa matroser inte vill gå brandrundan genom båten ensamma om nätterna och jag som slutar jobba klockan tre på natten hoppar till för minsta lilla ljud. Häromdagen väntade jag tills det hade blivit ljust ute igen innan jag vågade gå och lägga mig. Fegis jag är - jag vet men jag kan inte låta bli. Det är någon slags skräckblandad förtjustning i det.
Aj aj.
08 July 2008
En sommarfågels nya fjäderdräkt
Det är en salig blandning av start och slut. Allting har en ände men korven den har två! Vi påbörjar nya äventyr och avslutar gamla, som en gång var ett äventyr men nu känns gamla och förlegade. Vi har tagit steget in i en ny tidsålder. Eller nja, kanske inte riktigt så drastiskt men snart, mycket snart står vi mitt uppe i ett allvar som vi inte känner till.
Jag ska påbörja ett avslut idag. Ännu ett avslut - för att skapa plats åt det nya och okända. Ett avslut av sommar- och extrajobb. Hej då båtbubblan. På söndag natt tar jag steget ut på landgången och livet som sommarfågel flyger sin kos. Jag tar endast med mig det bästa av livet som pirat: ett ölflak, några vinflaskor, flertalet toblerone och några alldeles speciella vänner.
Jag ska påbörja ett avslut idag. Ännu ett avslut - för att skapa plats åt det nya och okända. Ett avslut av sommar- och extrajobb. Hej då båtbubblan. På söndag natt tar jag steget ut på landgången och livet som sommarfågel flyger sin kos. Jag tar endast med mig det bästa av livet som pirat: ett ölflak, några vinflaskor, flertalet toblerone och några alldeles speciella vänner.
04 July 2008
T som i typiskt mig
Solen skiner, sommaren är ääääntligen tillbaka, jag har en ledig vecka och alla är glada. Alla utom jag. Jag kan inte nöja mig med att leva ett lugnt, harmoniskt och hälsosamt liv. Undermedveten finns tydligen en stark längtan efter att sätta knorr på tillvaron med diverse sjukdomar. Efter en blandad gottepåse med piller som knaprades för en månad sedan har min kropp nu bestämt sig för att det är dags för en urinvägsinfektion som grädde på moset. Det är bara att snällt traska iväg till vårdcentralen och säga Hej hej, nu är jag tillbaks. Skulle jag kunna få en liten härlig kartong med penicillin igen? Min kropp gillar antibiotika. Mums.
Jag skulle vilja avsluta lite galant med ett fult ord som ter sig bra i skrift men någon måtta får det väl ändå vara.
Jag skulle vilja avsluta lite galant med ett fult ord som ter sig bra i skrift men någon måtta får det väl ändå vara.
30 June 2008
En återkomst
Jag sitter och funderar på om jag har någon bra förklaring till varför mitt bloggande tagit en avstickare och att all min inspiration är som bortblåst. Det är relativt enkelt att konstatera att det är lättare att skriva texter i ett bittert och grått tillstånd (självklart med undantag för vissa färgstarka klickar av lyckorus emellanåt). Min inspiration försvann i samband med att gråskalan har tonats ned och ersatts av ett skimmer av pastellfärger. Jag bytte bitterheten mot en tämligen harmonisk tillvaro och med lite sydligare vindar kom ett helt nytt liv och knackade på dörren.
Det är med en bitterljuv känsla jag handlöst kastar mig in i det okända vuxenlivet. Det är som två sidor av samma mynt. Å ena sidan har jag klätt mig i ett pansar av kevlar som ska skydda mig från alla hungriga lejon om jag nu skulle falla ner i lejongropen. Å andra sidan har jag monterat gångjärn där jag kan fästa mina vingar så att jag när som helst kan lätta från orolig mark.
Det var en vacker om än sorglig midsommar. Vi har alla levt i förnekelse under våren och inte brytt oss om det uppenbara avskedet. Istället rusade det på oss från ingenstans och tårarna rullade hejdlöst per automatik. En vänlig hand strök bort mina tårar och förklarade med lika vänlig röst att man faktiskt får lipa när vännerna skiljs åt. "En slank hon hit, och en slank hon dit" - Ingen slinker ner i diket, men åt olika håll slinker vi lite i taget. Fiskar ni upp mig från lejongropen och följer med mig på flygturer från Bollnäs och från Amsterdam?
Det är med en bitterljuv känsla jag handlöst kastar mig in i det okända vuxenlivet. Det är som två sidor av samma mynt. Å ena sidan har jag klätt mig i ett pansar av kevlar som ska skydda mig från alla hungriga lejon om jag nu skulle falla ner i lejongropen. Å andra sidan har jag monterat gångjärn där jag kan fästa mina vingar så att jag när som helst kan lätta från orolig mark.
Det var en vacker om än sorglig midsommar. Vi har alla levt i förnekelse under våren och inte brytt oss om det uppenbara avskedet. Istället rusade det på oss från ingenstans och tårarna rullade hejdlöst per automatik. En vänlig hand strök bort mina tårar och förklarade med lika vänlig röst att man faktiskt får lipa när vännerna skiljs åt. "En slank hon hit, och en slank hon dit" - Ingen slinker ner i diket, men åt olika håll slinker vi lite i taget. Fiskar ni upp mig från lejongropen och följer med mig på flygturer från Bollnäs och från Amsterdam?
07 June 2008
Där man är
Det är så sorgligt (men samtidigt spännande)!
Vuxenlivet låg i bakhåll och överraskade i sommarkvällens skymning. Nu sitter jag mest på min balkong och undrar hur i all världen allt gick till. Jag vet inte om jag är mest chockad eller om jag är lättad. Kanske är det en mix av känslor som liksom kokar i sommarvärmen. Sommarhettan kanske är mer ett rättvist ord. Gräset torkar bort, träden vissnar, det luktar svavel i luften och mina vänner far åt olika håll. Så även jag. På deltid. Men först har jag ju min sommar i min solstol på min balkong.
Vuxenlivet låg i bakhåll och överraskade i sommarkvällens skymning. Nu sitter jag mest på min balkong och undrar hur i all världen allt gick till. Jag vet inte om jag är mest chockad eller om jag är lättad. Kanske är det en mix av känslor som liksom kokar i sommarvärmen. Sommarhettan kanske är mer ett rättvist ord. Gräset torkar bort, träden vissnar, det luktar svavel i luften och mina vänner far åt olika håll. Så även jag. På deltid. Men först har jag ju min sommar i min solstol på min balkong.
06 June 2008
Tjitjing!
De senaste dagarna har fått en guldkant av firande. Och om vi redan har firat allt som går att fira hittar vi på ytterligare anledningar till att fira vidare. Min mosters nya mans brors katt har namnsdag idag! Skål! Glada dagar. Varma soliga dagar. Nästan lite fööör varma dagar. Min vita hud bländar mig och skiftar mot svagt rosa. Kanske, om jag har tur, blir det lite gyllene om ett tag och inte fullt så bländade. Jag köpte en solstol igår på Ikea att ställa på balkongen. Jättefin och jättebra. Ännu bättre blir den med ett parasoll bredvid - en skuggstol. Och med ett glas saft med isbitar och sugrör i handen.
Sommar-Åsa har gjort entré!
Sommar-Åsa har gjort entré!
Doppad i socker
I onsdags klockan 13.38 plockade jag ut min preliminära examen. Klockan 16.01 fick jag mitt första jobb. Lite stolt känner jag mig. Lite stolt, lite fånig och lite skrajsen!
Det ordnar sig med lite socker på. Jag har badat i hela sockerpaket det senaste året.
Nu har sockerchocken fått sitt genomslag!
Det ordnar sig med lite socker på. Jag har badat i hela sockerpaket det senaste året.
Nu har sockerchocken fått sitt genomslag!
03 June 2008
Att fira något på riktigt
Tre timmar kvar.
Klockan elva noll noll tar jag steget ut i vuxenlivet och lämnar det välbekanta för det okända.
Då tar jag "studenten på riktigt".
Det hela ska firas med falafel och skumpa och solhäng vid Vallgraven!
(Tårta har jag ju redan fått!)
Klockan elva noll noll tar jag steget ut i vuxenlivet och lämnar det välbekanta för det okända.
Då tar jag "studenten på riktigt".
Det hela ska firas med falafel och skumpa och solhäng vid Vallgraven!
(Tårta har jag ju redan fått!)
02 June 2008
Om det skulle regna skulle jag...
Tro inte nu att jag klagar. För de gör jag inte! Jag är mer än bara tacksam när jag kisar mot solen och slurpar i mig energi och när det blåser en sval bris så njuter jag snarare än får gåshud. För det här är sommarvärme med allt som tillhör; glass, bad (inte för mig, men jag såg några som hade hoppat i dammen nere vid Järntorget), värmeslag på spånkan, smutsiga fötter, åsas hud goes red och solrynkor i ögonvrån. Men värmen i all ära... det skulle ändå vara lite mysigt om det bara kunde komma ett sådant där riktigt ljummet sommarregn. Dels för att allt gräs håller på att torka bort totalt (och då är det ändå inte mysigt att sitta ute på en gräsmatta när det väl är sol) och dels för att jag har en massa saker jag skulle behöva fixa och trixa med här hemma och inomhus, saker som man inte har hjärta till att göra medan solen skiner utomhus. När det regnar kan man sitta och spela sällskapsspel eller åka till Ikea. Eller baka kakor. Eller sortera fotoalbum. Sånt där som jag inte har haft tid med på väldigt väldigt länge.
30 May 2008
Ibland händer det
Alla blir vuxna någon dag. I viss mån. En viss tidpunkt.
Jag tror jag är där snart.
Om en liten stund.
Om en pinne kanske?
När jag var liten och åkte till mormor och morfar var 40 mil lika med en resa till månen. Efter fyra mil (i höjd med Tranås) började tjatet är vi framme snart? För att få den eviga resan att åtminstone kännas kortare delade min mamma pedagogiskt upp sträckan i "pinnar". En pinne var fyra mil. Efter tio pinnar välkomnade mormor med kramar och bullar. Kanske är jag bildligt talat några pinnar ifrån min vuxna framtid.
Idag har jag fått 10 000 kronor och förhoppningsvis ett jobb (hålla tummen stenhårt!)
Jag tror jag är där snart.
Om en liten stund.
Om en pinne kanske?
När jag var liten och åkte till mormor och morfar var 40 mil lika med en resa till månen. Efter fyra mil (i höjd med Tranås) började tjatet är vi framme snart? För att få den eviga resan att åtminstone kännas kortare delade min mamma pedagogiskt upp sträckan i "pinnar". En pinne var fyra mil. Efter tio pinnar välkomnade mormor med kramar och bullar. Kanske är jag bildligt talat några pinnar ifrån min vuxna framtid.
Idag har jag fått 10 000 kronor och förhoppningsvis ett jobb (hålla tummen stenhårt!)
27 May 2008
Papeterie
Jag har en liten favoritaffär här i Göteborg, den heter Papeterie och ligger längst ner i Nordstan. Och jag tror nästan att Miriam håller med mig när jag säger att; här (i den lilla affären) kan man spendera timtals och timtals men fortfarande hitta nya fina och roliga saker som man bara måste köpa med sig hem. Pyssel, gott folk. Pyssel är underskattat! Pyssel är terapi! Sist jag var inne där (vilket var så sent som i söndags) fick jag med mig en liten papperslapp hem där det stod att butiken även har lanserat en hemsida med webbshop. Så om du känner att det kliar lite i pysselfingrarna nån gång så kan du alltid göra ett besök här.
26 May 2008
Om de senaste dagarna som försvann
Fyra fördelar med att hamna på sjukhus:
1. Vänner som kikar förbi med kakor.
2. Man slipper tänka på att ta hand om sig själv, det är svårt att toppa sjuksköterskors ömma hand och milda medlidande stämma.
3. Man får känna sig precis så ynklig som man vill samt att få frukost på sängen utan att behöva fjäska sig till det.
4. Sjukhusvistelsen banar vägen för ett långt och lyckligt arrangerat giftemål. För att citera tanten i sängen bredvid: "Det är synd att min son är 35. Och är gift. Och är nybliven pappa. Annars hade du kunnat gifta dig med honom!"
Men sjukhus i all ära, allra bäst trivs man ändå hemma och väl hemma möts man av både blommor (ekologiska rosor) och choklad (när goes Toblerone eco?). Mitt exjobb är färdigt och mailades in 23.59 i natt. Solen skiner. Toalettdörrens gnissel fixades till med lite solrosolja och idag damp det ner världens finaste "krya-på-dig-kort" som syster suttit och knåpat ihop. Jag har också fått boken jag beställde från Adlibris: "Få jobbet". Den kan vara bra att ha nu när jag har sökt 61 jobb. Har jag sagt att jag sökt 61 jobb? Men på fredag ska jag på min första anställningsintervju och det känns onekligen pirrigt och spännande.
Nu ska jag lusläsa boken och öva på min Åsa-charm. Det kan ju bara inte gå fel ;-)
1. Vänner som kikar förbi med kakor.
2. Man slipper tänka på att ta hand om sig själv, det är svårt att toppa sjuksköterskors ömma hand och milda medlidande stämma.
3. Man får känna sig precis så ynklig som man vill samt att få frukost på sängen utan att behöva fjäska sig till det.
4. Sjukhusvistelsen banar vägen för ett långt och lyckligt arrangerat giftemål. För att citera tanten i sängen bredvid: "Det är synd att min son är 35. Och är gift. Och är nybliven pappa. Annars hade du kunnat gifta dig med honom!"
Men sjukhus i all ära, allra bäst trivs man ändå hemma och väl hemma möts man av både blommor (ekologiska rosor) och choklad (när goes Toblerone eco?). Mitt exjobb är färdigt och mailades in 23.59 i natt. Solen skiner. Toalettdörrens gnissel fixades till med lite solrosolja och idag damp det ner världens finaste "krya-på-dig-kort" som syster suttit och knåpat ihop. Jag har också fått boken jag beställde från Adlibris: "Få jobbet". Den kan vara bra att ha nu när jag har sökt 61 jobb. Har jag sagt att jag sökt 61 jobb? Men på fredag ska jag på min första anställningsintervju och det känns onekligen pirrigt och spännande.
Nu ska jag lusläsa boken och öva på min Åsa-charm. Det kan ju bara inte gå fel ;-)
22 May 2008
21 May 2008
Konsten att vara sjuk
Alla dessa bakslag. Allt sparkar bakut när man minst anar det. Men jag är åtminstone glad över mitt mobila internet och att man faktiskt får använda det på sjukhus nuförtiden. En annan positiv sak är att jag kan bli sjuk hur många gånger jag vill nu eftersom jag får frikort. Yay!
16 May 2008
Fredag hela veckan lång
Nu sitter jag här igen. På ett tåg mot sydligare breddgrader. Eller egentligen så är det åt nordligare breddgrader, möjligtvis på precis samma breddgrad, men någon gång fick jag för mig att Smålands mörka skogar (där jag kommer ifrån) ligger söder om Göteborg. Hur som helst så sitter jag här igen. På ett tåg och tänker ja, det finns nog en internetgud trots allt kanske. Jag tror faktiskt inte att det kan bli en bättre fredag. Att vakna upp till ett strålande humör (trots viss smärta i kroppen) och till en lika strålande sol. Igår blev jag näst intill färdig med uppsatsen, bara lite småpill kvar innan den ska lämnas in första gången för godkännande. Sen är det saker som jag själv inte förstår mig på som ska göras. Jag kan (någorlunda enkelt) skriva ihop en uppsats på 80 sidor men jag kan inte göra kalaset till en pdf-fil. Det är säkert världens lättaste, men varför ens försöka när man kan tindra lite med ögonen och få hjälp?
13 May 2008
En andaktsfull stund
Snälla gode internet-gud.
Det vore så snällt om allt jag önskar bara kunde serveras på ett silverfat, bara för en enda gång skull.
Kan du fixa det åt mig?
Fast det funkar med ett träfat också, eller en vanlig tallrik från IKEA om det ska vara så. Eller ja, inget påkostat, det är inget fel på en papperstallrik heller.
Fast om du samtidigt ska rädda världen från alla miljöproblem så blir det kanske lite dubbelmoral att servera jordens befolknings önskningar på papperstallrikar.
Jaja.
Hur som helst.
Det vore jättehyggligt.
Jag ber inte om så mycket, så jag tycker kanske ändå att jag förtjänar lite flyt just nu.
Schyrre.
Tack på förhand.
Amäään.
Det vore så snällt om allt jag önskar bara kunde serveras på ett silverfat, bara för en enda gång skull.
Kan du fixa det åt mig?
Fast det funkar med ett träfat också, eller en vanlig tallrik från IKEA om det ska vara så. Eller ja, inget påkostat, det är inget fel på en papperstallrik heller.
Fast om du samtidigt ska rädda världen från alla miljöproblem så blir det kanske lite dubbelmoral att servera jordens befolknings önskningar på papperstallrikar.
Jaja.
Hur som helst.
Det vore jättehyggligt.
Jag ber inte om så mycket, så jag tycker kanske ändå att jag förtjänar lite flyt just nu.
Schyrre.
Tack på förhand.
Amäään.
11 May 2008
Samvetskval
Fördelen med att plugga non-stop en söndag är att dagen försvinner utan att man hinner tänka på det. Som bekant är inte söndagar min favoritveckodag, och en solig söndag då jag måste sitta inomhus framför en dator är definitivt inte min favoritveckodag. Så det är skönt att solen gått ner och värmen gått över till kvällsbris, för då slipper jag ha dåligt samvete för det. Allting handlar hela tiden om dåligt samvete. Sitter jag inne och pluggar får jag dåligt samvete. Sitter jag ute och gottar mig i solen får jag dåligt samvete. Gah, det är en evig balansgång det där! Men okej, för den (obefintlige) som är intresserad så har jag "bara" analysen kvar snart och jag tror jag hinner till min deadline på fredag.
Något roligare har jag inte att prata om. Just nu är jag en tråkig person.
Något roligare har jag inte att prata om. Just nu är jag en tråkig person.
09 May 2008
Och om två minuter ska jag på picknick
Nu klagar inte jag men...
...är inte det svenska vädret bra tokigt? Ena stunden snöstorm andra stunden strålande sol och högsommarvärme. Jag hade liksom ingen övergångsperiod från en tjock vinterjacka till sommarjacka utan det hela skedde pang på rödbetan. Jag har inte ens hängt in vinterjackan än eftersom jag hela tiden trodde det skulle komma ett bakslag och om jag nu tvättar och hänger undan jackan i garderoben kan jag ge mig den på att det också blir en köldknäpp igen. Därför får jackan hänga där ute i hallen, åtminstone till juni. För mina medmänniskors skull.
Och när det är sol och varmt fylls Göteborgs gator med vinterbleka människor som lapar i sig solsken och äter glass. Jag är en av dem, en av de mest vita också för den delen. Jag skulle möta upp Fanny vid Lejontrappan. Den är en vit hotspot såhär på vår/sommarkanten. That's the place för glass liksom. Men det blir inte som man tänker sig. Fanny blir upprörd över det faktum att de renoverar trappan nu och inte i februari då ändå ingen käkar glass.
- Först stänger de växthusen [botaniska växthusen] under hela vintern medan folk ligger och dör i högar [Fanny menar att växthusvärme är terapi när man är som mest ynklig på vintern]. Sen stänger de Lejontrappan, vad tänker de på?!
Dessutom är det hög tid för alla skolresor vilket innebär att klungor av storstadswannabes kletar glass och slänger skräp över hela stan. Been there, done that - och jag längtar inte för fem öre tillbaka. Nu är jag en av dem som avkyr dem. Må sommarlovet komma snabbt så de försvinner.
...är inte det svenska vädret bra tokigt? Ena stunden snöstorm andra stunden strålande sol och högsommarvärme. Jag hade liksom ingen övergångsperiod från en tjock vinterjacka till sommarjacka utan det hela skedde pang på rödbetan. Jag har inte ens hängt in vinterjackan än eftersom jag hela tiden trodde det skulle komma ett bakslag och om jag nu tvättar och hänger undan jackan i garderoben kan jag ge mig den på att det också blir en köldknäpp igen. Därför får jackan hänga där ute i hallen, åtminstone till juni. För mina medmänniskors skull.
Och när det är sol och varmt fylls Göteborgs gator med vinterbleka människor som lapar i sig solsken och äter glass. Jag är en av dem, en av de mest vita också för den delen. Jag skulle möta upp Fanny vid Lejontrappan. Den är en vit hotspot såhär på vår/sommarkanten. That's the place för glass liksom. Men det blir inte som man tänker sig. Fanny blir upprörd över det faktum att de renoverar trappan nu och inte i februari då ändå ingen käkar glass.
- Först stänger de växthusen [botaniska växthusen] under hela vintern medan folk ligger och dör i högar [Fanny menar att växthusvärme är terapi när man är som mest ynklig på vintern]. Sen stänger de Lejontrappan, vad tänker de på?!
Dessutom är det hög tid för alla skolresor vilket innebär att klungor av storstadswannabes kletar glass och slänger skräp över hela stan. Been there, done that - och jag längtar inte för fem öre tillbaka. Nu är jag en av dem som avkyr dem. Må sommarlovet komma snabbt så de försvinner.
07 May 2008
Ett brev till dagens ungdom
Kära flickebarn som förpestade min spårvagnsresa till kontoret imorse!
Jag kommer låta väldigt gammal och vis just nu och jag känner hur en moralpredikan utan dess like bubblar ur min upprörda kropp. Så here it goes:
Jag förstår verkligen inte hur ni tänker. Om ni ens kan tänka. Förlåt, men fungerar era små fjortishjärnor som de ska? Jag kan tyvärr inte säga att jag känner igen mig själv och min fagra ungdom hos er och det beror antingen på...
1. ...att jag faktiskt aldrig tillhörde det värsta fjortispacket och därmed inte är invigd i kulturen att reta så mycket gallfeber som möjligt på sina medmänniskor.
eller
2. ...att ni två yra huvuden är av värsta sort och att tiderna då jag var ung och dum har förändrats och blivit allt värre. Det kanske helt enkelt är större konkurrens på gator, torg och på McDonalds på lördagskvällarna än på min tid.
När man blir gammal behöver man lugn och ro på morgonkvisten. Man vill helt enkelt inte bada i ert gapande om piercingar på diverse oanständiga ställen (som er mor och far långsamt skulle döda er för om de visste att ni hade), inte höra om hur fulla ni var i lördags och hur ni spydde ner baksätet i en Volvo 240. Man vill inte känna den påträngande röklukten som ni försöker döva med en liter billig jag-tror-jag-luktar-godis-parfym eller se stringtrosorna och halva röven.
Så snälla, tona ner behovet att bli sedda av världen. Ingen är imponerad för att ni låtsas revoltera. Just nu bara blundar alla och håller för öronen i er närvaro, ingen tänker se eller lyssna på er så länge ni irriterar människor.
Pys iväg och låt mig vara ifred med min metro!
Tack på förhand. Med vänlig hälsning,
Åsa
Jag kommer låta väldigt gammal och vis just nu och jag känner hur en moralpredikan utan dess like bubblar ur min upprörda kropp. Så here it goes:
Jag förstår verkligen inte hur ni tänker. Om ni ens kan tänka. Förlåt, men fungerar era små fjortishjärnor som de ska? Jag kan tyvärr inte säga att jag känner igen mig själv och min fagra ungdom hos er och det beror antingen på...
1. ...att jag faktiskt aldrig tillhörde det värsta fjortispacket och därmed inte är invigd i kulturen att reta så mycket gallfeber som möjligt på sina medmänniskor.
eller
2. ...att ni två yra huvuden är av värsta sort och att tiderna då jag var ung och dum har förändrats och blivit allt värre. Det kanske helt enkelt är större konkurrens på gator, torg och på McDonalds på lördagskvällarna än på min tid.
När man blir gammal behöver man lugn och ro på morgonkvisten. Man vill helt enkelt inte bada i ert gapande om piercingar på diverse oanständiga ställen (som er mor och far långsamt skulle döda er för om de visste att ni hade), inte höra om hur fulla ni var i lördags och hur ni spydde ner baksätet i en Volvo 240. Man vill inte känna den påträngande röklukten som ni försöker döva med en liter billig jag-tror-jag-luktar-godis-parfym eller se stringtrosorna och halva röven.
Så snälla, tona ner behovet att bli sedda av världen. Ingen är imponerad för att ni låtsas revoltera. Just nu bara blundar alla och håller för öronen i er närvaro, ingen tänker se eller lyssna på er så länge ni irriterar människor.
Pys iväg och låt mig vara ifred med min metro!
Tack på förhand. Med vänlig hälsning,
Åsa
05 May 2008
Rubrikförslag tack!
De flesta har knatat hemmåt, men här sitter jag på kontoret och knegar. Jag försöker vara kreativ och skapa en framsida till uppsatsen. Ur det blå slog det mig att jag inte kommit på någon bra titel. Och det gäller ändå ett exjobb, lite får man väl anstränga sig. Uppsatsen handlar om målstyrning inom kommunal miljöpolitik och fokuserar på en ökad el-effektivitet. Med detta som bakgrund har följande alternativ ploppat upp...
"En el-ändig utmaning"
(Det är mitt egna kassa förslag som fick mig att hysteriskt börja fnittra här där jag sitter ensam i en gigantisk byggnad)
"Melstyrning i kommunel meljöpelitik"
(Detta är Martins förlsag, inte så tokigt faktiskt, frågan är bara vad min uppdragsgivare skulle säga)
Om någon har något annat förslag, feel free to share!
"En el-ändig utmaning"
(Det är mitt egna kassa förslag som fick mig att hysteriskt börja fnittra här där jag sitter ensam i en gigantisk byggnad)
"Melstyrning i kommunel meljöpelitik"
(Detta är Martins förlsag, inte så tokigt faktiskt, frågan är bara vad min uppdragsgivare skulle säga)
Om någon har något annat förslag, feel free to share!
Det sorgliga med att inte ha sommarlov
Man märker att hjärnan behöver en koffeinkick när... :
...man glömmer att bifoga en viktig fil i ett mail...två gånger i rad. Det tredje mailet MED den bifogade filen skickas i skam.
...man särstavar "Göteborg" och skriver "Göte borg"
...man börjar stirra upp på hål i taket och börjar räkna hur många dagar det är kvar till sommarlovet.
För övrigt slog mig den sorgliga tanken att jag inte alls kommer ha ett sommarlov. Definitionen av ett sommarlov är "sommarmånaderna mellan vårtermin och hösttermin" och eftersom höstterminen i mitt fall egentligen är obefintlig så har jag därmed inget lov. Istället är jag arbetslös (alternativ bör man kanske kalla det aktivt arbetssökande för att mildra den negativa klangen) och en dagdrivare, men finns det någon tid på året man nu ska ha en sådan period så är det ju ändå på sommaren.
...man glömmer att bifoga en viktig fil i ett mail...två gånger i rad. Det tredje mailet MED den bifogade filen skickas i skam.
...man särstavar "Göteborg" och skriver "Göte borg"
...man börjar stirra upp på hål i taket och börjar räkna hur många dagar det är kvar till sommarlovet.
För övrigt slog mig den sorgliga tanken att jag inte alls kommer ha ett sommarlov. Definitionen av ett sommarlov är "sommarmånaderna mellan vårtermin och hösttermin" och eftersom höstterminen i mitt fall egentligen är obefintlig så har jag därmed inget lov. Istället är jag arbetslös (alternativ bör man kanske kalla det aktivt arbetssökande för att mildra den negativa klangen) och en dagdrivare, men finns det någon tid på året man nu ska ha en sådan period så är det ju ändå på sommaren.
02 May 2008
En grön konstpaus
Jag har haft en konstpaus den senaste veckan till förmån för de naturhändelser som ägt rum. Poff! Hela världen har exploderat och små späda gröna löv pryder varenda gren och kvist. I alla fall här i Göteborg - tack vare stadens närhet till havet och mängder med koldioxid som svävar omkring i gatuutrymmet.
- Jag missade det i år igen, sa Oskar under en promenad i veckan.
- Vadå?
- Jag missade löven!
- Va?
- Jag missade då knopparna preciiis spricker. Jag tänker varje år att jag ska lägga märke till det, men en morgon var allt bara grönt. Jag missar det alltid.
Körsbärsträden blommar inne på kyrkogården, liksom något enstaka magnoliaträd i Kungsladugård. Tyvärr är jag föga imponerad av de enstaka stora blommorna på träden när jag förra året i England spenderade veckotal åt att beundra de magnifika hav med hundratals blommor på bara någon kvadratmeter. Nåväl, Sverige har väl sin skrala charm ändå.
Synd att jag sitter inne och skriver som en toka på uppsatsen. Men jag har i alla fall ett eget kontor och en gratis kaffemaskin bara några uppfriskande steg bort. Lite vuxen känner jag mig allt. Lite vuxet förvirrad sådär. Men när jag är som mest förvirrad och bortkommen brukar jag tänka: det blir nog människa av mig också nån gång i tiden...
- Jag missade det i år igen, sa Oskar under en promenad i veckan.
- Vadå?
- Jag missade löven!
- Va?
- Jag missade då knopparna preciiis spricker. Jag tänker varje år att jag ska lägga märke till det, men en morgon var allt bara grönt. Jag missar det alltid.
Körsbärsträden blommar inne på kyrkogården, liksom något enstaka magnoliaträd i Kungsladugård. Tyvärr är jag föga imponerad av de enstaka stora blommorna på träden när jag förra året i England spenderade veckotal åt att beundra de magnifika hav med hundratals blommor på bara någon kvadratmeter. Nåväl, Sverige har väl sin skrala charm ändå.
Synd att jag sitter inne och skriver som en toka på uppsatsen. Men jag har i alla fall ett eget kontor och en gratis kaffemaskin bara några uppfriskande steg bort. Lite vuxen känner jag mig allt. Lite vuxet förvirrad sådär. Men när jag är som mest förvirrad och bortkommen brukar jag tänka: det blir nog människa av mig också nån gång i tiden...
24 April 2008
Intresseklubben antecknar
Enligt vuxenpoäng.com har jag en ålder på 29,4. Jag åldras lika snabbt som tiden för uppsatsen flyger iväg. Förmodligen är jag sådär lagom rynkig och go när jag tagit min examen i juni. För att väga upp det hela var jag sedan tvungen att göra testet på fjortispoäng.se. Jag är 25,3 procent fjortis. Lite oförenligt med min ålder på närmare trettio. Jag tror det har med nätdejtingen, facebook och MSN att göra.
Så. Nu vet ni det också.
Så. Nu vet ni det också.
Mot äventyr
Nä-ä! Nu gör jag revolt mot mig själv och min trista vardag. Efter att ha läst Miriams senaste inlägg i bloggen kunde jag inget annat än drömma mig bort till varmare breddgrader, till soluppgångar och vackra möten. Här ska banne mig skapas lite äventyr!
Jag hör näst intill mors myndiga stämma i mitt huvud men har du verkligen råd med det? Svaret är: Nej, det har jag verkligen inte. Speciellt inte nu efter att Stena Line slarvat bort min sommarjobbsansökan och jag står utan jobb. Men eftersom jag står utan sommarjobb och utan annat jobb också för den delen så kan jag lika väl fly landet för att bada i nya intryck och slurpa i mig lite exotiska nyanser. Jobba ska jag ändå göra hela livet. Och jag tycker faktiskt att jag förtjänar en enorm belöning för det slit jag just nu står mitt upp i!
Jag vill ut ut ut. Bort bort bort!
Mot äventyren!!
Jag hör näst intill mors myndiga stämma i mitt huvud men har du verkligen råd med det? Svaret är: Nej, det har jag verkligen inte. Speciellt inte nu efter att Stena Line slarvat bort min sommarjobbsansökan och jag står utan jobb. Men eftersom jag står utan sommarjobb och utan annat jobb också för den delen så kan jag lika väl fly landet för att bada i nya intryck och slurpa i mig lite exotiska nyanser. Jobba ska jag ändå göra hela livet. Och jag tycker faktiskt att jag förtjänar en enorm belöning för det slit jag just nu står mitt upp i!
Jag vill ut ut ut. Bort bort bort!
Mot äventyren!!
23 April 2008
Att leva i förnekelse
Julen då jag var 13 år och gick i sjuan var årets julklapp en mobiltelefon. En Nokia 5110 för att vara exakt (den var säkert nåt år gammal då men för mig kommer den alltid förknippas med 1998). Och dyr var den också. Två år senare hade antalet nya, lite mer flashigare, mobiler intagit marknaden men de skrala små slantar jag hade sparat ihop räckte bara till en 5110 ändå. Så en sådan manick fick det bli. Portabel lite sak som man spelade "snake" på under rasterna. Det var länge sedan nu. Jag har aldrig skaffat mig någon flashig mobil av senaste modellen, jag nöjer mig gott med budgetvarianten. Men min 5110 är numera elskrot. Man kan ju alltid hoppas att dess små pillemariska delar återanvändes till något häftigt (vad nu det kan vara).
Hur som helst...
På spårvagnen hör man massa kul. Framför mig sitter en man och pratar i mobil, just av 1998-års modell. Utanför svischar en reklamskylt för "mobilkomposten" förbi; en gigantisk Nokia 5110 visas upp tillsammans med budskapet kasta inte din mobil i soporna, återvinn den istället. Mannen, som uppenbarligen har sett skylten säger till individen på andra sidan luren:
- Nu vill de att jag ska återvinna min nya mobil, och jag som just köpte den på Kvibergs marknad! Jag förstår mig verkligen inte på det här med teknik, hur snabbt går det egentligen?
För att smidigt byta ämne...
Jag har sökt 40 jobb nu. Och förmodligen några fler som jag har glömt bort att skriva upp. Samtidigt begravs jag i böcker, drömmer mardrömmar om uppsatsen varje natt och tampas med spöken och demoner.
Vad får jag min energi ifrån? Jisses.
Hur som helst...
På spårvagnen hör man massa kul. Framför mig sitter en man och pratar i mobil, just av 1998-års modell. Utanför svischar en reklamskylt för "mobilkomposten" förbi; en gigantisk Nokia 5110 visas upp tillsammans med budskapet kasta inte din mobil i soporna, återvinn den istället. Mannen, som uppenbarligen har sett skylten säger till individen på andra sidan luren:
- Nu vill de att jag ska återvinna min nya mobil, och jag som just köpte den på Kvibergs marknad! Jag förstår mig verkligen inte på det här med teknik, hur snabbt går det egentligen?
För att smidigt byta ämne...
Jag har sökt 40 jobb nu. Och förmodligen några fler som jag har glömt bort att skriva upp. Samtidigt begravs jag i böcker, drömmer mardrömmar om uppsatsen varje natt och tampas med spöken och demoner.
Vad får jag min energi ifrån? Jisses.
20 April 2008
Att säga de rätta sakerna vid rätt tillfälle
En flicka fiskar alltid efter komplimanger. Oavsett vilken fråga hon än ställer så vill hon alltid höra de rätta svaren. Det är den hårda sanningen och innebär att svaren nu lika väl skulle kunna vara rena lögnen så länge det gör henne nöjd. Jag är ett flickebarn - jag vet helt ärligt att det är så.
Under mitt piffmoment inför lördagskvällens festligheter säger jag (något som snarare kan tolkas som en fråga) till Oskar:
- Jag känner mig lite fet i det här klänningen...(??)
(Märk att detta är ett utomordentligt praktexempel på en flicka som fiskar kommentarer. Det är nu man vill höra något i stil med "klaaaaart du inte äääär, du är jättefiiiiin!").
Det är inte det som Oskar svarar. Istället svarar han:
- Nädå, det är inte så farligt.
Han fick äta upp det flertalet gånger under kvällens lopp.
Under mitt piffmoment inför lördagskvällens festligheter säger jag (något som snarare kan tolkas som en fråga) till Oskar:
- Jag känner mig lite fet i det här klänningen...(??)
(Märk att detta är ett utomordentligt praktexempel på en flicka som fiskar kommentarer. Det är nu man vill höra något i stil med "klaaaaart du inte äääär, du är jättefiiiiin!").
Det är inte det som Oskar svarar. Istället svarar han:
- Nädå, det är inte så farligt.
Han fick äta upp det flertalet gånger under kvällens lopp.
18 April 2008
Att vara förvirrad
Ett tecken på min förvirring är följande. Jag har en konversation med en vän på msn. Jag vet så väl att han har diabetes men jag glömmer det jämt och ständigt.
Johan: Lite kärv ekonomi, men det är fint väder så jag kan nog roa mig utan pengar!
Jag: Ja, det räcker med en tia till en piggelin.
...
Jag: Nej, förlåt! Jag glömmer alltid att du inte kan äta sånt =/
...
Jag: Men bananer kostar inte heller så mycket.
Johan: Lite kärv ekonomi, men det är fint väder så jag kan nog roa mig utan pengar!
Jag: Ja, det räcker med en tia till en piggelin.
...
Jag: Nej, förlåt! Jag glömmer alltid att du inte kan äta sånt =/
...
Jag: Men bananer kostar inte heller så mycket.
Att byta karriär
Idag tyckte en jobbmatchningssajt att jag skulle bli sågverksarbetare. Med tanke på det kaos som råder i mitt liv så är det nästan lite lockande.
15 April 2008
Att inte veta hur
Jag fick frågan av någon som betyder väldigt mycket; Är allt okej med dig? Och jag kunde inte ljuga och kvittra något glatt till svar som jag så många gånger gör. Sanningen är att allt verkligen inte är okej. Allt är alldeles fantastiskt upp- och nervänt. Jag har fem veckor på mig att producera min d-uppsats och jag är tillbaka på ruta ett. Jag tror jag håller på att falla samman. Många har frågat hur lång tid jag har kvar på min utbildning och jag har svarat dem; "bara" min magisteruppsats kvar... Det där "bara" är inget "bara", det är allt och allt innebär just nu att jag äts upp innefrån. Den nittonde maj ska uppsatsen vara så gott som färdig. Den tjugosjätte ska den absolut vara färdig. Om inte måste jag vänta ett år på en ny opponering.
Snälla, säg mig... hur ska jag lyckas med det här?
Snälla, säg mig... hur ska jag lyckas med det här?
14 April 2008
Syrran och mina kompisar Ane och Håkan
I vanliga fall brukar jag ju ta den veckoenliga sucken på söndagen, men med tanke på hur bra gårdagen ändå kändes så får jag väl lov att sucka lite för att det är måndag. M å n d a g. Men förutom att jag sitter och kliar mig i svidande ögon i ett ångestfyllt studentbibliotek så känns det ganska så okej. Okej för att vara en måndag.
Helgen var bra fin. Syster förgyllde min fredag och lördag med ett besök och vi gjorde allt det där som systrar ska göra emellanåt; shoppa, fika, gå på konsert, äta thai och prata strunt. Ane Brun är ett musikalist geni. Hon är exceptionellt begåvad ut i fingertopparna och hon saktar ner min annars så snabbsnurrande livskarusell. Hon är en sådan person som man skulle vilja kunna kalla "sin kompis". I lördags spelade Håkan Hellström på Skandinavium. Jag visste att det skulle bli en bra fin tillställning och var påvippen att köpa mig en biljett. Men de små silvermynten glänste lite ensligt i plånboken och jag valde att gå på Ane med syrran istället. Dessutom föredrar jag att se Håkan på lite mindre baluns. Eller på Liseberg. Det är antingen eller. Skandinavium kändes lite för stort och lite för ogripbart. Men på söndagen sprang jag in i min kompis Håkan på grannfiket nedanför min lägenhet. Jag log och tänkte vilken tur att du är precis som vi andra.
Helgen var bra fin. Syster förgyllde min fredag och lördag med ett besök och vi gjorde allt det där som systrar ska göra emellanåt; shoppa, fika, gå på konsert, äta thai och prata strunt. Ane Brun är ett musikalist geni. Hon är exceptionellt begåvad ut i fingertopparna och hon saktar ner min annars så snabbsnurrande livskarusell. Hon är en sådan person som man skulle vilja kunna kalla "sin kompis". I lördags spelade Håkan Hellström på Skandinavium. Jag visste att det skulle bli en bra fin tillställning och var påvippen att köpa mig en biljett. Men de små silvermynten glänste lite ensligt i plånboken och jag valde att gå på Ane med syrran istället. Dessutom föredrar jag att se Håkan på lite mindre baluns. Eller på Liseberg. Det är antingen eller. Skandinavium kändes lite för stort och lite för ogripbart. Men på söndagen sprang jag in i min kompis Håkan på grannfiket nedanför min lägenhet. Jag log och tänkte vilken tur att du är precis som vi andra.
10 April 2008
Kategori matlåda
Det här med matlådor är verkligen inte min grej. Jag tycker att uppvärmda matlådor är en pina att peta i sig och jag undviker därmed detta i största möjliga mån. Därav lägger jag hellre pengar på att köpa mat medan jag sitter och skriver uppsats på biblioteket, så slipper jag både bekymret OCH pinan som en matlåda innebär. Och idag blev det uppenbart för mig att även andra har svårt för matlådor. Killen vid bordet bredvid hade med sig sju kokta potatisar (rätt upp och ner sådär bara) och fyra kokta ägg. Fantasifullt och näringsriktigt.
Muuuuuums.
Muuuuuums.
09 April 2008
Dålig karma
Jag har suttit och analyserat mitt hemska beteende medan jag ätit sushi. Jag har i och för sig lagt mig till med många hemska beteenden den senaste tiden, men det här är något som gnager mitt samvete och nöter hål på min självkänsla. På spårvagnen kliver det på en mamma med en barnvagn. Jag ser henne i ögonvrån men undviker att möta hennes blick och fortsätter att stirra stint ut genom fönstret och väntar på att någon annan ska hjälpa henne lyfta upp vagnen. En vänlig gammal man hjälper henne. En man som är mycket vänligare än vad jag är. En man som inte behöver plågas av sitt dåliga samvete, som jag måste. Jag skäms för mig själv, för att jag inte har ork till att hjälpa den stackars mamman. Hade jag varit i hennes sitts hade jag hatat sådana som mig. Jag förtjänar inte sushin - jag är en hemsk människa.
Men nu ska jag försöka förbättra min karma.
Men nu ska jag försöka förbättra min karma.
06 April 2008
Att vara barn av sin tid
Jag var bara en liten plutt när NKOTB (för den oinvigne, New Kids On The Block) hade sin storhetstid under slutet av 1980-, början av 1990-talet. Det var tider det. Jag var alltid en så älskad och underbar lillasyster (!) och till min stora förtjusning delade jag och min syster Ingrid rum då. Hon var mindre förtjust i arragemanget och i julas förra året förkunnade hon lätt och obekymrat vid jullunchen:
- Åsa, jag hatade dig när vi var små.
Med det sagt berättade hon, som plåster på såren, att jag sedan dess ändå har vuxit till mig och att hon älskar mig nu och bara hatar mig nån gång ibland. Syskonkärlek.
På min sida av rummet täcktes golvet av legobitar och My Little Pony's, av kritor och av fula teckningar. Systers sida var alltid så fin (vad jag minns i alla fall) och på anslagstavlan ovanför sängen hade hon satt upp posters på NKOTB som hon rivit ur Okey-tidningar. NKOTB var det sockersöta pojkbandet som fick varenda flickhjärta att smälta. Så även mitt, trots att jag bara var en liten plutt. Och när syster och henns vänner valt ut varsin "hemlig pojkvän" i NKOTB, så återstod bara en. Honom fick jag. Enligt syster så var han den fulaste av dem, men jag försökte att lobba för att han inte alls var ful. Nu i efterhand måste jag med skam i hjärtat erkänna att han inte var så speciellt fager. (Ni kan säkert lista ut vem eftersom han inte får vara med i bild lika mycket som de andra.)
Nåväl, poängen i det hela är att jag ändå fick vara delaktig och invigas i den dåvarande NKOTB-hysterin. (Tack, kära syster!) Och nu, såhär cirka 18 år senare, har de sockersöta pojkarna (alla utom en då, som vi kom fram till) vuxit upp till män och har återförenats. Nostalgi, mina vänner. Nostalgi!
Och visst rycker det lite i mina små 80-talspinnar till ben och armar. Jag är ett barn av min tid.
- Åsa, jag hatade dig när vi var små.
Med det sagt berättade hon, som plåster på såren, att jag sedan dess ändå har vuxit till mig och att hon älskar mig nu och bara hatar mig nån gång ibland. Syskonkärlek.
På min sida av rummet täcktes golvet av legobitar och My Little Pony's, av kritor och av fula teckningar. Systers sida var alltid så fin (vad jag minns i alla fall) och på anslagstavlan ovanför sängen hade hon satt upp posters på NKOTB som hon rivit ur Okey-tidningar. NKOTB var det sockersöta pojkbandet som fick varenda flickhjärta att smälta. Så även mitt, trots att jag bara var en liten plutt. Och när syster och henns vänner valt ut varsin "hemlig pojkvän" i NKOTB, så återstod bara en. Honom fick jag. Enligt syster så var han den fulaste av dem, men jag försökte att lobba för att han inte alls var ful. Nu i efterhand måste jag med skam i hjärtat erkänna att han inte var så speciellt fager. (Ni kan säkert lista ut vem eftersom han inte får vara med i bild lika mycket som de andra.)
Nåväl, poängen i det hela är att jag ändå fick vara delaktig och invigas i den dåvarande NKOTB-hysterin. (Tack, kära syster!) Och nu, såhär cirka 18 år senare, har de sockersöta pojkarna (alla utom en då, som vi kom fram till) vuxit upp till män och har återförenats. Nostalgi, mina vänner. Nostalgi!
Och visst rycker det lite i mina små 80-talspinnar till ben och armar. Jag är ett barn av min tid.
05 April 2008
Att självömka
Okej, jag tänkte ta mig friheten att författa några ytterst bittra rader. Sätta samman några bittra bokstäver till bittra ord och meningar.
Det är lördagkväll och alla andra har roligt. Eller, alla andra har i alla fall ROLIGARE än vad jag har. Hade jag inte suttit invirad i en filt och huttrat i takt med reklamjinglarna på teven hade jag också haft roligt. Men nu är det ju inte så. TYPISKT! Jag vet inte varför min kropp straffar mig såhär obarmhärtigt, men den vill bara inte bli frisk. Jag har ingen smak, whatsoever, så min smoothie var bara ett glas konstig konsistens och pasta med pesto var mest snören med gröna prickar på. Ska man vara sjuk kan man väl ändå tillåtas äta godsaker och bli omhändertagen och tycka alldeles fantastiskt synd om sig själv.
Just nu tycker jag bara alldeles fantastiskt synd om mig.
Det är lördagkväll och alla andra har roligt. Eller, alla andra har i alla fall ROLIGARE än vad jag har. Hade jag inte suttit invirad i en filt och huttrat i takt med reklamjinglarna på teven hade jag också haft roligt. Men nu är det ju inte så. TYPISKT! Jag vet inte varför min kropp straffar mig såhär obarmhärtigt, men den vill bara inte bli frisk. Jag har ingen smak, whatsoever, så min smoothie var bara ett glas konstig konsistens och pasta med pesto var mest snören med gröna prickar på. Ska man vara sjuk kan man väl ändå tillåtas äta godsaker och bli omhändertagen och tycka alldeles fantastiskt synd om sig själv.
Just nu tycker jag bara alldeles fantastiskt synd om mig.
04 April 2008
Ge mig lite lycka då
Tårar tårar. Jävla tårar. Hur instabil är man tillåten att vara i detta samhälle?
03 April 2008
Att vara den lataste
Okej, jag stoppade precis en gammal chipsbit som jag hittat på golvet i en av blomkrukorna i vardagsrumsfönstret med tanken den löser upp sig när jag vattnar blomman nästa gång. Hur lat får man bli? Jag skäms över mig själv.
Att vara ärlig
Med lite alkohol i kroppen och inpå småtimmarna efter en lyckad lördagskväll sa jag till en mycket närstående och betydelsefull vän:
- Du kommer dö lycklig du...
Jag tror han blev glad. Eller nåt.
Jag vill också dö lycklig.
- Du kommer dö lycklig du...
Jag tror han blev glad. Eller nåt.
Jag vill också dö lycklig.
02 April 2008
Att inse sina egna begränsningar
När jag var liten så var jag fast besluten att bli läkare. Det var min högsta dröm från det att jag var sex år och fram till gymnasiet då jag insåg att mina betyg aldrig någonsin skulle räcka till. Så istället för läkare bestämde jag mig för att bli journalist. Då min hjärtevän flyttade från bibelbältet till äventyret i Göteborg började jag bläddra i GU:s kurskatalog och jag sökte varken läkare eller journalist. I första hand valde jag socionom, men inte heller där räckte mina betyg och istället kom jag in på handels. Det är fyra år sedan nu.
Och när jag nu sitter i min soffa, nedbäddad i sjutton filtar och genomlider en febertopp samtidigt som jag tittar på första säsongen av Grey's Anatomy, all over again, och har ställt diagnosen Jag har lunginflammation eller nåt så funderar jag på om man ändå inte skulle gett upp sin dröm.
Men å andra sidan. Jag har gjort mitt val. Liksom så många andra val vet man inte om det är rätt eller fel. Och man kommer aldrig veta det heller.
Och när jag nu sitter i min soffa, nedbäddad i sjutton filtar och genomlider en febertopp samtidigt som jag tittar på första säsongen av Grey's Anatomy, all over again, och har ställt diagnosen Jag har lunginflammation eller nåt så funderar jag på om man ändå inte skulle gett upp sin dröm.
Men å andra sidan. Jag har gjort mitt val. Liksom så många andra val vet man inte om det är rätt eller fel. Och man kommer aldrig veta det heller.
Subscribe to:
Posts (Atom)
Posts
