Ett brev till dagens ungdom

Kära flickebarn som förpestade min spårvagnsresa till kontoret imorse!

Jag kommer låta väldigt gammal och vis just nu och jag känner hur en moralpredikan utan dess like bubblar ur min upprörda kropp. Så here it goes:
Jag förstår verkligen inte hur ni tänker. Om ni ens kan tänka. Förlåt, men fungerar era små fjortishjärnor som de ska? Jag kan tyvärr inte säga att jag känner igen mig själv och min fagra ungdom hos er och det beror antingen på...

1. ...att jag faktiskt aldrig tillhörde det värsta fjortispacket och därmed inte är invigd i kulturen att reta så mycket gallfeber som möjligt på sina medmänniskor.

eller

2. ...att ni två yra huvuden är av värsta sort och att tiderna då jag var ung och dum har förändrats och blivit allt värre. Det kanske helt enkelt är större konkurrens på gator, torg och på McDonalds på lördagskvällarna än på min tid.


När man blir gammal behöver man lugn och ro på morgonkvisten. Man vill helt enkelt inte bada i ert gapande om piercingar på diverse oanständiga ställen (som er mor och far långsamt skulle döda er för om de visste att ni hade), inte höra om hur fulla ni var i lördags och hur ni spydde ner baksätet i en Volvo 240. Man vill inte känna den påträngande röklukten som ni försöker döva med en liter billig jag-tror-jag-luktar-godis-parfym eller se stringtrosorna och halva röven.

Så snälla, tona ner behovet att bli sedda av världen. Ingen är imponerad för att ni låtsas revoltera. Just nu bara blundar alla och håller för öronen i er närvaro, ingen tänker se eller lyssna på er så länge ni irriterar människor.

Pys iväg och låt mig vara ifred med min metro!

Tack på förhand. Med vänlig hälsning,

Åsa