Om det oundvikligt sorgliga

Jag sitter i ett väntrum hos gynekologen. Alla som sitter i ett sådant väntrum skruvar lite nervöst på sig och trots att de som jobbar där försöker höja mysfaktorn med hemtrevliga lampor och gardiner så går det inte att fly ifrån den obehag som ändå finns där. Jag fördriver tiden med att läsa då pappa ringer på mobilen. Jag vet redan innan jag har svarat varför han ringer. Trots att jag ändå är förberedd börjar tårarna rinna nedför kinderna alldeles fantastiskt okontrollerat. Och de slutar inte att rinna hur jag än försöker. Alla andra tittar på mig med nyfikna ögon. Jag känner mig fånig men orkar innerst inne inte bry mig, de får väl glo och undra då. Sköterskor passerar och tittar lite extra, undra om de vågar fråga vad som står på. Till slut kommer en av sköterskorna fram och undra hur det är fatt. Hon undrar om det är så att jag är hiskeligt nervös för besöket som komma skall. Jag skrattar till lite inombords, men utåt döljs skrattet av tårar. Jag förklarar mellan snyftningar och hon klappar mig på axeln, lämnar mig och kommer tillbaka med ett glas saft. Jag är inte alls sugen på ett glas saft, men det var rart av henne och jag dricker bara för att visa min uppskattning. Jordgubbssaft. Jag lugnar ner mig något men tankarna fladdrar iväg. I vanliga fall har man inte lust att gå till gynekologen och nu har jag definitivt ingen lust att gå dit. Men jag har tagit ledigt från jobbet bara för att gå på det där läkarbesöket så det är lika bra att få det avklarat. Ändå kan jag inte låta bli att förfäras och samtidigt skratta åt synen som dyker upp i mitt huvud. Jag som ligger och lipar med benen i vädret. Jag lyckas i alla fall lugna ner mig, in till läkaren, ut från läkaren, bussen hem och pladask borra ner ansiktet i kudden lagom till nästa gråtattack. O skickar sms och skriver att han kommer hem tidigare från skolan. Egentligen behöver han inte göra det, ledsen är jag men jag klarar mig nog. Samtidigt vill jag inget hellre än att krypa ihop i hans famn och lipa ännu mer, tills mina ögon är alldeles spegelblanka och jag måste dricka mer jordgubbssaft för att fylla på tårförrådet.

För farfar är i himmelen nu.