Attackförkylningen stikes

Jag ligger i sängen med täcket uppdraget till nästippen och tycker alldeles fantastiskt synd om mig. Den årliga septemberförkylningen har attackerat (med stark betoning på "attack") och som vanligt har man inte alls tid med den här krassligheten. Det finns inte mycket att göra åt saken. Bokstavligen. För jag har varken mat eller medikament hemma, så ja, det finns inte mycket att göra. Hade det varit hemma som i "hemma i Göteborg" hade lägenheten varit fylld med allt en sjukling behöver (inklusive någon som tar han om en) men nu är det ju olyckligtvis inte så. Då jag kände mig frusen och tung i huvudet igår stannade jag till för att köpa nödvändiga ting på Ica på hemvägen. Nödvändiga ting som i godis och en tidning. Jag hade inte riktigt planerat för att bli dunderförkyld och golvad på bara några timmar - hade jag vetat vad som lurade runt hörnet hade jag självklart köpt lite andra saker också. Och det stör mig en aning, vanliga förkylningar brukar aldrig sänka mig så totalt (det finns det andra sjukdomar som gör så bra) och jag känner mig kort och gott ynkling! Ynkliiiiiiiig. Och förbannad. Himlans!