En minisekund ifrån

Jag sitter på vagnen och tittar ut genom fönstret. Det är verkligen höst nu. Något annat kan man då inte kalla det. För någon minut sedan var det sol, nu har nattsvarta moln letat sig fram från horisonten och överraskar med ett iskallt piskade regn. Utanför fönstret skyndar människorna förbi, de försöker fly undan dropparna. Det känns lite som en seger att jag hunnit in i vagnen och satt mig i ett redan uppvärmt säte. En kvinna skyndar förbi med en barnvagn, med ena handen skjuter hon sin dotter framför sig och med den andra håller hon en Metro över huvudet. Hon småspringer och håller blicket fäst på den blanka asfalten. Dottern sprattlar med sina rosa små gummistövlar med grodor på. Hon är för liten för att förstå. Hennes mamma alltför disträ för att märka. Någon centimeter åt höger, någon tredjedels sekund senare och livet hade sett annorlunda ut. Jag flämtar till där jag sitter på vagnen och känner hur jag skriker till inombords. Mamman med barnvagnen verkar göra detsamma. Bilens strålkastare träffar kromet på vagnen och stora vattemassor tränger upp mot trottoaren. Hon slänger tidningen på marken och böjer sig över barnvagnen för att ta upp dottern. Någon centimeter åt höger, någon tredjedels sekund senare. Mamman kramar sin dotter hårt, sen skakar vagnen till och mamman med dottern försvinner ur mitt synfält. Jag gissar; mamman skyndar sig nog aldrig så igen.