Fantasitjuven

Det är en vacker dag, med ett vackert väder. En vacker lördag i all sin stillhet, en sådan stillhet och en sådan skönhet som bara Göteborg kan erbjuda. Men mitt humör matchar inte riktigt det vackra. Jag känner mig snäppet dystrare än min omgivning, helt utan orsak och helt utan svar på varför. Jag sprang på stan och försökte göra mig osynlig, men jag hittade inte det jag letade efter ändå. Jag hittade bara Det Perfekta Kortet som Miriams och Jonatans bebis ska få. Hon tittade ut igår, något tidigare än planerat men gullungen mår bra ändå. Miriam är en mamma nu, hon har en liten dotter med världens minsta fingrar och tår, det känns ovant att säga så om den vän jag som mest förknippar med "Camp Kortedala" och mojitos. Jag är lycklig för deras skull!

(Men fortsatt dyster ändå...konstigt)

Något fattas. Min fantasi har försvunnit. Det blev än mer påtagligt när jag hör ett förtvivlat gråt och en urilsken liten pojke ryta till sin pappa som vill tvinga in honom på Arn-dagarna vid Domkyrkan:
- Deeeet finns inga riddare på riktigt!!!
Sorgligt, hjärtskärande men sant. Att min fantasi har bleknat bort med åren kan jag stå ut med, men att en 4-årig pojke har blivit bestulen på sin gör mig bara ännu mer dyster.

Vem har tagit all fantasi?