Fästingar är ett spindeldjur men kan också kallas minimonster

När O en gång nämnde att: myggor älskar mig!, fnissade jag lite lätt åt det han sa utan att riktigt förstå allvaret i det hela. Det hela föreföll istället mycket ironiskt att myggor skulle vara finsmakare och att vissa blodplättar skulle vara mer delikata än andra. Men jag har slutat att så mycket som dra på mungiporna nu. Efter fyra dagar i Stockholms skärgåd kan vi konstatera att det inte bara är flygfän som myggor och knott som gillar att kalasa på O, även fästingar bjuder ohämmat in sig själva på en slurk eller två. Fästingar är spindeldjur, men det är nästan oförskämt fint att kalla dem för det. Kvalster kan man också kalla dem, men inte heller det är speciellt rättvisande. Jag skulle vilja kalla dem för monster. Minimonster.

På animerade Sverige-kartor brukar kvällstidningarna så fint gradera vårt land från grönt (ofarligt) till vinrött (varning) och på ett sådant pedagogiskt sätt visa den svenska semesterfiraren var man bör akta sig för minimonstren. Stockholmsområdet brukar vara vinrött. Således bör man akta sig för de blodsugande parasiterna, något som jag också trodde att vi hade gjort. Som uppväxt lantlolla är min skräck för minimonster inte nämnvärd och jag har så att säga "den rätta knycken" för att snabbt och lätt få bort dem. Men att det skulle vara SÅ HÄR mycket fästingar hade jag inte kunnat ana. De är ynkligt små, nästan mikroskåpiska, och jag har redan tagit bort fyra stycken från O, två stycken från mig själv, sex stycken som krypit på kläder och skor och det skulle inte förvåna mig om vi har några objudna gäster som kryper omkring i sängen i detta nu. Östkustens paradis är uppenbarligen inte bara paradis för människorna. Och även jag har blivit lite nojig av hela fästingfamiljens besök i stugan. Det är verkligen underbart här, men lite smått längtar vi hem, dit minimonstren inte kan hitta oss.