En återkomst

Jag sitter och funderar på om jag har någon bra förklaring till varför mitt bloggande tagit en avstickare och att all min inspiration är som bortblåst. Det är relativt enkelt att konstatera att det är lättare att skriva texter i ett bittert och grått tillstånd (självklart med undantag för vissa färgstarka klickar av lyckorus emellanåt). Min inspiration försvann i samband med att gråskalan har tonats ned och ersatts av ett skimmer av pastellfärger. Jag bytte bitterheten mot en tämligen harmonisk tillvaro och med lite sydligare vindar kom ett helt nytt liv och knackade på dörren.

Det är med en bitterljuv känsla jag handlöst kastar mig in i det okända vuxenlivet. Det är som två sidor av samma mynt. Å ena sidan har jag klätt mig i ett pansar av kevlar som ska skydda mig från alla hungriga lejon om jag nu skulle falla ner i lejongropen. Å andra sidan har jag monterat gångjärn där jag kan fästa mina vingar så att jag när som helst kan lätta från orolig mark.

Det var en vacker om än sorglig midsommar. Vi har alla levt i förnekelse under våren och inte brytt oss om det uppenbara avskedet. Istället rusade det på oss från ingenstans och tårarna rullade hejdlöst per automatik. En vänlig hand strök bort mina tårar och förklarade med lika vänlig röst att man faktiskt får lipa när vännerna skiljs åt. "En slank hon hit, och en slank hon dit" - Ingen slinker ner i diket, men åt olika håll slinker vi lite i taget. Fiskar ni upp mig från lejongropen och följer med mig på flygturer från Bollnäs och från Amsterdam?