Sjörövare, mobiltelefoni och spöken

Klockan är prick tjugotre noll noll när jag påbörjar denna text. I alla fall enligt klockan på min mobil. Men det är ungefär allt den kan åstadkomma. Mobilen alltså. Förutom en fungerande klocka tycks det lilla livet har klappat ihop och vill inte på några villkor hitta någon sändning. En värdelös mobil med andra ord. Speciellt värdelös och oduglig är den just i detta nu eftersom jag verkligen skulle vilja skicka iväg ett sms. Men icke. När man var yngre (a.k. "fjortis") och internet fortfarande levde någorlunda småbarnsliv kunde man ju skicka gratis sms från nätet till mobiler. Det kan man säkerligen idag också men eftersom utveckligen har gått framåt har även jag tagit steget längre och använder betydligt mer avancerad teknik än gratis-sms. Facebook till exempel. Men det hjälper mig ju inte just nu eftersom det var ett sms jag ville skicka. Sucker-mobil.

Mitt piratliv lider mot sitt slut. Imorrn natt tänkte jag ta mitt pick och pack och överge min kajuta. Det känns helt okej. Jag är färdighärjad här på skeppet och lämnar med varm hand över till nya sommarfåglar som med all säkerhet kommer göra ett ypperligt jobb som kommer, med största sannolikhet, i sin tur lämna över moderskeppet med lika öm hand som mig (?!). Hur som haver, jag har i alla fall köpt på mig nödvändiga båt-ting och fyllt barskåpet de senaste dagarna och är redo att lägga uniformen på hyllan. Men ska man avsluta något så kan man lika väl göra det med stil. Det är en oskriven regel som jag har tagit fasta på. Därav har jag bosatt mig i en något lyxigare hytt med bredare säng, duntäcke och kudde utan klumpar i. Lyxhytten som vanligtvis hyser ett befäl av högre rang kom i min ägo eftersom jag inte kunde bo i den andra spökhytten som jag först blev tilldelad. För visst spökar det.

Vad vore en båt utan sitt båt-spöke. Om det finns fler spöken är något oklart men det finns åtminstone en ande som påstås härja omkring på däck nio. Det sägs vara en kock som hoppade överbord och som nu driver omkring i korridorerna, smäller i dörrarna och gör sig påmind. Flertalet olika personer säger sig ha sett denna ande och själv får jag gåshud bara jag tänker på det. Det är ändå så pass otäckt att vissa matroser inte vill gå brandrundan genom båten ensamma om nätterna och jag som slutar jobba klockan tre på natten hoppar till för minsta lilla ljud. Häromdagen väntade jag tills det hade blivit ljust ute igen innan jag vågade gå och lägga mig. Fegis jag är - jag vet men jag kan inte låta bli. Det är någon slags skräckblandad förtjustning i det.

Aj aj.