Att finnas till med måtta

Jag tycks hamna i kläm i de mest bisarra situationerna. Jag gick på stan för att unna mig något fint. Jag tycker jag är värd något fint för tillfället och gick och funderade på vad det var jag ville ha. Jag är sjukt svag för kläder, så ett nytt plagg att svassa omkring i vore inte helt fel. Så jag plockade på mig lite plagg under en längre tid för att gå till provhytterna och testa under en ännu längre tid. När jag står där som bäst och posar i spegeln möts jag av en horibel doft. Någon i provrummet bredvid har lagt av en riktig brakare (en tyst sådan) och det var en stank utan dess like. Personen i fråga måste ha grava problem med sin mage och borde kanske testa en hälsosammare diet. Det var bara att raffsa ihop alla kläder som jag tänkt prova och försvinna därifrån snabbare än kvick. Jag hoppas inte nån som gick in efteråt trodde att det var jag.

På spårvagnen hem släpar en sluskig kille på en gigantisk (och vad som ser ut att vara en enormt tung) resväska. "Säkert smuggelsprit" säger min ena hjärnhalva till den andra och jag bestämmer mig för att konstatera att det är smuggelsprit i väskan. Bara för att det är kul att studera folk och hitta på historier om deras liv. Killen ställer sig bredvid mitt säte och pustar. Jag inser lite besvärat att han glömt knäppa gylfen som är i höjd med mitt ansikte. Jag tittar ut genom fönstret istället och har ingen större lust att säga till. Det kanske är med mening som han glömt knäppa gylfen, vad vet jag. Hade det "bara" rört sig om den oknäppta gylfen hade jag kunnat stå ut med det, men nu ställer sig killen och drar in snor i halsen var tionde sekund och jag är uppriktigt äcklad av ljudet och är rädd för att få en snordroppe i huvudet eller något. Jag byter plats och försöker tänka på lite trevligare saker. Som min fina pennkjol som jag köpt och som jag snart ska ut och svassa i.