Att vara eller inte vara karismatisk

Jag kan sitta på avstånd och studera hur människor tar sig an världen med stormsteg. Hur varje medmänniska lyfter på huvudet och ler med ögonen när personen i fråga går förbi. Jag brukar låtsas att jag inte finns, att jag är osynlig och ingen ser hur jag i mitt huvud noterar varje liten minimal detalj. I lärande syfte. Hur gör de egentligen? För vissa människor är bara sådana, sådana som utstrålar en karisma som fastnar på allas näthinnor. Trots att de är främlingar så kan man inte enkelt släppa tanken av dem. De etsar sig fast i sitt inre.

Och när jag sitter där på avstånd känner jag hur en, inte alltför obekant, känsla av avundsjuka leta sig fram genom min kropp. Det bor en önskan i mig att jag också kunde vara sådan. Att jag också kunde tillhöra de där karismatiska människor som sveper igenom ett rum och lämnar en dimma av önskan och längtan efter sig.

Hur gör man, tro?