Ett söndagstillstånd

Jag gick och la mig vid samma tid som landets 3-åringar. Åtta.
- Åtta i morse hoppas jag, sa Oskar över msn när jag berättade att jag nyss stigit upp ur sängen och klockan är halv två en söndagseftermiddag.
- Åtta i gårkväll.

Jag behövde sömnen, för att vila ut min 22-åriga skröppliga kropp och för att bearbeta tankar som far omkring. Livskris kanske man skulle kunna kalla det. Eller nej, det låter alltför vuxet.

Jag vaknade inte halv två, tack och lov. Jag vaknade vid nio, kände ögonlockens chanslösa kamp mot gravitationen och tillät mig själv att somna om. Tio och tjugosex plockar jag upp Landet Utanför av Birro som jag började läsa för två tre veckor sedan men bara har läst enstaka kapitel ur lite då och då sedan dess. Jag sträckläste den färdigt och kände hur något slags behagligt lugn spred sig genom kroppen. Den var fin och det finns nog hopp för livet.

Innan jag hoppade in i duschen satt jag på sängkanten och fäste blicken vid min profil i spegeln. Magen är plattare än jag minns den. Det är bra. Förmodligen blir man ju inte snyggare än vad man är just nu i livet. Man kanske ska vara tacksam och faktiskt känna lite oftare på sin någorlunda platta mage.

Nu ska jag äta frukost och fundera över hur jag ska göra med livet.