Småberusade trumhinnor hör vad de vill höra

I eftermiddags tyckte jag att Anna Ternheims milda stämma var som balsam för min själ och jag slöt ögonen och tänkte fan, livet är inte så dumt ändå - och jag klarar mig ganska så hyffsat. Men så kom jag hem med några glas vin i kroppen och sjunker ner i sängen, drar upp täcket till hakan, tänker på människor som passerat mitt liv och helt plötsligt så är det bara de sorgsna tonerna som letar sig in i mina öronsnäckor och fram till trumhinnan. Tumtum Tumtum. Och jag lyssnar så intensivt så att jag hör mina oregelbunda hjärtslag. Dumdum Dumidumdum. Jag drar täcket över huvudet - nu syns jag inte.