Konsten att vara en bra medborgare

Jag försökte mig på rollen som en god medborgare av det svenska samhället idag. En misstänkt bil stod parkerad på den privata vägen upp till mor och far. Eller, jag tyckte den såg misstänksam ut i alla fall. Jag hade bestämt mig för att den var misstänksam. Det hela blir lite mer spännande då. Och jag tänkte att det kanske var nån stackare som fått bilen stulen men att jag nu då hade hittat den. Så jag ringde polisen och frågade lite lätt om de fått in några anmälningar om en stulen Ford Escort i röd kulör. Det hade de inte. Men jag förklarar för den väldans trevliga polistelefonisten att den har stått parkerad på vår privata väg väldigt länge nu och att vi börjar ju undra vad den gör där. Om någon har svängt upp för att ta en kissepaus har föraren nog trasslat in sig i någon blåbärsplanta och brutit benet eller något. Just det berättade jag inte för damen på andra sidan luren, men hon lovade att kontakta ägaren till bilen och att sedan ringa tillbaka till mig. Det visade sig att bilen inte alls var stulen. Någon hade avsiktligt parkerat sin bil där (lite undangömt och skyddat från vägpirater) för att samåka vidare med någon annan.

Jaha. Det blev inte mer spännande än så. Som miljövetare uppmuntrar jag visserligen samåkning, men som inbiten smålänning och till köpet något inskränkt lantlolla menar jag att vägen är privat av en anledning. Det är tanten i mig som talar. Jag ska försöka få bort henne innan hennes rynkor förstör mitt ansikte.