Innan det är för sent

Det vore synd att påstå att jag är någon tårtfantast. När alla andra barnen kastade sig över tårtan på barnkalaset var jag ett snällt och fogligt litet liv som tuggade vidare på min vaniljbulle. Det gör jag fortfarande. Kanske tar jag någon torr liten kaka som smular sönder i min munhåla och belönar mina smaklökar med små lyckokickar av sötma. På senare år har jag lärt mig äta tårta av ren artighet. Ibland kan jag till och med tycka att det är ganska så gott. Men det finns en tårta som i princip kan självutnämna sig till världens åttonde underverk. Jag minns att det var i mellanstadiet som tårtan kom till mitt hjärta och aldrig ville släppa taget. Den välkomnade mig till och med till vuxenlivet när jag tog studenten.

Sist jag åt denna makalösa, fabulösa tårta var jag uppriktigt lycklig och jag tror nog att det gnistrade till som små diamanter i mina blågröna ögon. Men att säga att "tårta på tårta kan ingenting hända" är bara tokigheter. För jag ska tala om för er vad som händer när man skapar sig en tårta på tårta-situation. Det som händer är att ett stort tårtberg fastnar i gravitationskraften fälla och allt blir bara en enda röra. På något lustigt vis kan man ändå inte släppa tanken om att tårtan eller accepter att den har gått förlorad utan man kastar sig ner på golvet för att rädda det som räddas kan. Femsekundersregeln. Det gäller att agera snabbt och rädda så mycket som möjligt.

Innan det är för sent.

Litet men stort

Står man stadigare på jorden om man har stora fötter? För om det är så, så kanske det är därför som jag snubblar varje gång världen vinglar till. Mina fötter är ganska små så det blir ju mindre yta att balansera på. Men å andra sidan är mitt huvud också ganska litet men ändå ryms en hel del där inne.

Vad framtiden har planerat

Jag tänker på framtiden. Det har jag gjort mycket den senaste tiden. Jag funderar och fantiserar. Och de finaste bilderna som jag skapar, ramar jag in och hänger upp på en tavelvägg inuti mitt huvud. Det är kanske inga större drömmar, men det är åtminstone något att sträva efter. Jag har en tanke om hur jag vill att mitt liv ska se ut, vad som ska hända och allt vad det innehåller. Men det är bara en fantasi. Vad verkligheten har tänkt sig för mig får man tåligt vänta och se. Jag botaniserar bland mina känslor, vänder och vrider för att kunna se dem ur alla tänkbara vinklar. Jag lyssnar till mina egna andetag, det har jag aldrig gjort förut. Jag granskar min kropp och mina ansiktsuttryck i spegeln och tänker att jag är nog en ganska finurlig liten varelse ändå. Jag längtar och trånar efter det där speciella, precis som alla andra gör. Jag tror aldrig att man slutar tråna, även om man redan har det. Det där speciella. Jag läser all graffiti längs spårvägen och tänker att det säkert finns något djupare mening med allt. Till och med med det som kan tyckas vara meningslöst klotter.

Jag undrar vad livet har planerat för mig.

Postleverans

Jag har vikt cirka sexhundra papper. Jag har vikt cirka tvåhundra kuvert. Jag har stoppat i papprerna i kuvert, matchat numret på det vikta svarskuvertet med adresslappen och klistrat igen. Det tog mig "bara" sex timmar. Och för att inte slita ut mina händer alltför illa vid "tillplattandet av allt vikande" så tog jag min grillvante till hjälp. Hade jag varit tvungen att slicka igen kuverten hade jag förmodligen börjat storlipa, men ibland är det bra fint med självhäftande. Nu ska jag bara posta alla brev. Problemet är bara att de får inte plats i endast en postlåda. SÅ många brev har jag suttit och knåpat ihop idag.

Jag kommer drömma om brev.

I-landsproblem på hög nivå.

Stolthet och skönhetsfläckar

Stolthet.

Jag vill leva mitt liv, göra mina val och kunna se tillbaks på mitt liv och känna stolthet. Stolthet över att ha gjort det allra möjligaste för att ha ett fint liv. Jag vill ta tillvara på det som är bra. Förkasta det som inte gör mig lycklig. Jag vill överleva och känna mig stolt.

Denna meningslöshet som jag varje morgon vaknat upp till den senaste tiden håller inte längre. Jag är trött på livet och det ska man inte vara vid tjugotvå års ålder. Det håller inte i längden - det gör mig knappast stolt. Så jag köpte mig lite böcker idag. Jag tänker fylla mitt inre med andras ord, tankar och erfarenheter. Och så köpte jag mig en hyacint så att jag kan se hur någonting växer och att tiden inte står stilla.

Jag ger upp tanken att sträva efter någonting perfekt. För perfekt existerar inte. Även den mest retuscherade reklamskylt har sina skönhetsfläckar.

Saker värda att veta

Någon hejade på mig på spårvagnen idag. Jag har aldrig sett personen förut. Tror jag inte. Men det såg ut som han kände mig. Vilken tur han har i så fall.

Utanför mitt fönster, i cykelstället, står en trehjuling parkerad. Precis som de stora cyklarna. Väldigt sött.

Mitt internet har uppgraderats från 3,6 Mbit/s till 7,3 Mbit/s till samma pris. Väldigt generöst måste jag säga.

I övrigt filar jag på min önskelista. Kastruller, Alfapet och lite lycka.

Till Tobias skrev jag nyss; jag kommer klara mig, eller hur? Det känns bara skönt att få det bekräftat från någon annan. Från någon lite mer jordnära än mig själv.

Och på aftonbladet.se kan man se flashgrafik om vinterkräksjukan.

Min nya sfär

Jag köpte en macka och en kaffe och slog mig ner med min dator i den lilla lugna vrå på biblioteket. Jag fullkomligt älskar atmosfären här. Det är inget speciellt med den egentligen. Det är ett helt jättevanligt bibliotek men på något vis får mina tankar utrymme att vila lite från sitt vanliga karusell-liv och mina lungor kan andas något sånär neutral luft. Jag andas in ord och meningar från de gamla böckerna i hyllorna och mina öron badar i tystnaden. Det finns en möjlighet för uppsatsen att kunna bli något mer än bara tio meningar på ett annars blankt papper här. För jag klarar det här, eller hur? Hur ensam jag än känner mig så kommer jag klara det. Jag kommer längta efter en famn att borra in mitt ansikte i då jag knatar hem från biblioteket de mörka decemberkvällarna, till någon som säger hej hej sockertopp, du är en stark person och jag beundrar dig! Men jag kommer klara mig, trots längtan och lite hjärtesorg som förföljer mig som en dimma. När jag går hem från mitt bibliotek ska jag promenera genom Haga, varje dag, känna snöflingorna som landar på min näsa, jag ska snufsa i mig grandoften och titta upp på juldekorationerna som dinglar mellan husen, kanske smiter jag förbi Phillies design och köper mig någon ny vacker julgranskula för alldeles för mycket pengar. Och så ska jag tänka: Nästa år ska bli mycket bättre!

Att marknadsföra sig själv

För den som har varit på en av handelshögskolans arbetsmarknadsdagar vet att det tenderar att vara ett ganska så påkostat jippo. Lilla julafton skulle man väl också lite krasst kunna säga. Jag brukar spendera tiden med att sno åt mig gratispennor och godis, men eftersom jag får ut min examen till våren tänkte jag att det var hög tid att göra något mer seriöst av det hela. Att marknadsföra mig själv! Men tyvärr började luften pysa ur tre meter innanför entrén och fortsatte pysa sakta men säkert ju längre in i djungeln av montrar jag kom och käcka leenden blev alltför närgångna. Först när jag gick in på toaletten och såg mig själv i spegeln märkte jag hur illa det verkligen var. Jag smälter samman med Göteborgs grå och dystra väder. Blek och glåmig stod jag och tittade in i mina trötta ögon. Här kan inte marknadsföras något. Inte idag. Jag nöp mig i kinderna för att få lite färg och snodde åt mig en bulle, en macka och lite chips från montern med gratismat och knatade hemmåt.

Jag tar tag i det där nån annan dag. Någon dag med lite mer energi till övers.

Ett cocktailglas med c-vitamin, tack!

Ett försök att ta mig ur min apati. Med pencillinet flytande i mitt blod och med budgettejp från någon lågpriskedja har jag försökt tejpa ihop mitt hjärta och min själ. Åtminstone idag. Jag tog en varm dusch, bytte från mina mjukiskläder till en svart klänning (med tjocka strumpbyxor under förstås), jag sminkade över mina mörka ringar under ögonen och satte lite rouge på mitt bleka ansikte. Jag log åt min spegelbild. Vilken pajas jag är ibland! Så gick jag ut till köket, tog fram ett cocktailglas och hällde i en c-vitamin (hallon och tranbär), tände lite ljus, gick till vardagsrummet och satte på Babyshambles. Nu struttar jag fram i min lägenhet, tar mig i kragen och städar upp all sjukdom och fallna tårar samtidigt som jag smuttar på min hälsodrink och lagar spenatsoppa!

Att plocka fram minnen

Jag har pratat Kent-minnen idag med Anders:

Åsa säger (11:52):
För fem år sedan så såg jag dem också, här i Gbg....Tillsammans med en vän. Jag hade en lånad röd t-shirt, ett par tajta blå jeans som jag snott från syrran och en svart vinterjacka över. Och på natten sov vi i ett kök nånstans i Masthugget och så fick jag nästan hjärntumör av min 5110 eftersom jag pratade med dig tills batteriet tog slut.

Anders säger (11:53):
Hahaha, det minns jag!

Anders säger (11:53):
Det var ett dyrt jävla samtal!
__________________________________

Och med Tobias:

Tobias säger (11:57):
Mitt bästa Kent-minne: Discolada i Överlida. Kompisen hade precis fått körkort, vi åkte dit nyktra. Lokalen rymmer 2000. Kanske 200 var där för Kents skull. Isola.

Åsa säger (11:58):
Gud vad du är gammal.

Tobias säger (11:58):
Mm...V&A var kass, däremot var D&JD helt ok

Tobias säger (11:58):
Jepp ;)

Hakuna matata

Lantlolla som jag är höll jag på att tappa hakan när några klasskompisar såg en skylt som varnar för kossor och utbrast "vilken söt skylt, jag har aldrig sett en sådan förut!". Jag är uppväxt med dessa skyltar med femtio meters mellanrum ungefär.

Och trots att det tar emot att erkänna det så råkade jag ut för en liknande situation förr förra helgen när jag och syster gjorde vår utflykt till julmarknaden.

- Såg du skylten? Jag har aldrig sett en sådan förut. Sa jag till min syster som kör.
- Nä? Vad var det för skylt.
- Varning för vårtsvin.
- Åsa, vårtsvin är sådana som Pumba. De lever i Afrika.
- Jaha! Men det var nog inte skogen full av Pumbor de syftade på. Det var kanske vildsvin då.

Det finns de som brukar kalla mig för en klok människa. Jag klandrar dem inte om de nu börjar tvivla en aning (pyttelite bara). Men visst vore det lite mysigt med Pumba skuttandes omkring i skogen.

Konsten att hata söndagar

I detta nu finns det två möjligheter: antingen är det gravt fel på mig, eller så är det ett gravt fel på datorn. En tredje möjlighet kan i och för sig vara att det är en kombination av grava fel som gör mitt liv miserabelt.

1. Jag har aldrig gillat söndagar.
   
2. Denna söndag är inget undantag. Jag sitter hemma i min lägenhet och är sjuk. Mina Ipren är snart slut och jag är alldeles för matt för att gå ner till Apoteket för att köpa nya. Jag har feberyrat otäcka saker hela natten och jag kan inte äta något eftersom jag inte kan svälja.
3. Jag bestämmer mig för att förflytta min handikappade kropp från sängen till soffan för att istället titta på film. Att göra något nyttigt av min söndag menar jag.
   
4. Men tydligen så har både VLC Media Player och Windows Media Player bestämt sig för att bojkotta allt som har med mina DVD-skivor att göra.
5. Efter två försök att installera om programmen inser jag att det förmodligen är själva DVD-läsarens fel i datorn. Låt mig med irritation påpeka att datorn är inhandlad för endast någon månad sedan eller så.
6. Min okunnighet kring allt som har med tekniska prylar att göra skjuter i höjden med en febertopp och jag lipar snart en skvätt. Jag säger ju att jag avskyr söndagar!
   
7. För om det är så att jag inte kan titta på mina DVD-skivor så betyder detta lite krasst sett att jag måste titta på TV istället. Och för den som granskat TV-tablån en söndag som denna kan ganska snart konstatera att det enda som sänds är usla gamla repriser och dussintals av hysteriska ordprogram där det ändå är omöjligt att vinna pengarna.

Himla skit.

Purple Rain

Jag vaknade av en dröm i morse och sedan kunde jag inte somna om. Jag drömde att jag hittade en låda med en massa blandskivor. Ovanpå blandskivorna låg ett blandband (hej hej 90-tal!) med texten "Research-låtar" (undra vad jag fått det ifrån?). Jag var väldigt nyfiken så jag lyssnade på första låten. Det var Purple Rain med Prince. Sen vaknade jag och låg och nynnade på låten hela morgonen medan Göteborg vaknade till utanför fönstret. Undra om drömmen betyder något?

Att göra det med stil

För den som vet så är jag en skooman. Jag har en viss förkärlek till att köpa skor, gärna ett par i veckan. Jag älskar mina mörkbruna Le Coq-skor. Problemet är bara att de är väldigt varma på sommaren och väldigt hala på vintern. Det var jag och pensionärerna som halkade över torget idag och höll tungan rätt i mun. En yngre kille (när man är tjugotvå år och skriver "yngre kille" menar man någon som är kring tjugostrecket) sprang förbi med lätta steg och jag muttrade lite tyst för mig själv något om hur han vågade springa när alla andra praktiskt taget smyger fram. Sen tänkte jag att han förmodligen inte hade lika snygga skor som jag och att jag åtminstone halkar omkring med stil. Ska man se löjlig ut så kan man lika väl se bra ut medan man gör det.

Det var en gång

När det bakas rulltårta i det vintriga vädret traskar jag bort till farmor och farfar. Jag träffar dem ganska ofta, i alla fall varje gång jag ger mig hän åt att vara smålänning. Farmor experimenterade fram en rulltårta med överbliven chokladpudding idag, medan farfar låg och vilade sig och försökte komma ihåg receptet till sin mjuka pepparkaka som han alltid svängde ihop förr. Man borde göra det till vana att sätta sig ner och prata om svunna tider. Det är svårt att låta bli att le när de berättar om sina pojk- och flickvänner de hade innan de träffade varandra, hur de träffades, vad de gjorde, farfar berättade om sin tid i flygvapnet under kriget och farmor berättade om hur hon skickade paket till farfar i Kiruna. Bara hur allting var då. Fråga, innan det är för sent. För det finns så mycket spännande.

Det går över tills jag gifter mig

Min systerson ska bli storebror till vårkanten. Men han vill helst ha en lillebror. Och om han inte får en lillebror så går det bra med en hund istället. Det är lika kul att diskutera ämnet varje gång.

Jag är fortfarande kvar bland granarna i skogen. Men det är åtminstone lite snö som piffar till grenverken och den annars så höstgrå marken. Jag har egentligen ingenting speciellt att göra. Jag fuskade så pass mycket på dataspelet igår att jag råkade komma så långt att man skulle använda disc 2, och den har jag inte med mig. Strunt samma, egentligen skulle jag nog behöva vila mig lite från allt som har med datorer och internet att göra. Egentligen skulle jag nog behöva förlika mig med mina tankar som far omkring i huvudet på mig. Egentligen borde jag fråga min fyraårige systerson om råd vad gäller det mesta, för han är bra mycket mer logisk och enkel i sitt tänkande än mig. Man brukar få väldigt söta, men gud så ärliga svar.

Ibland önskar jag att jag var liten igen. Då kunde man minsann gråta en skvätt utan anledning men skylla på att man fick en sticka i foten. Man slapp bekymra sig för något och jag minns att jag aldrig kände mig speciellt ensam. Som barn kan man säga att man inte tycker om maten, utan att någon tar illa vid sig, och så slipper man äta upp. Som liten stod de svåraste valen mellan huruvida man skulle välja en Piggelin eller en 88 när farfar bjöd på glass. Som liten hade man någon som tog hand om en när man var sjuk och ställde ett iskallt saftglas bredvid sängen. Och om man var ledsen fick man krypa ihop i en famn och bli tröstad. Ofta gick man därifrån med orden det går över tills du gifter dig!

Jag har några år på mig.

Önsketänkande

Varför kan inte det här, en bubblande fin historia, hända just mig? Snälla?

Google tar över min vardag

Jag vet att sår läker med tiden. Jag vet att jag klarar mig alldeles utmärkt. Senare. Men nu då? Jag undviker allting som gör ont att tänka på, jag har försökt stänga av hjärnan. Istället för att pyssla med någon smart och nyttig grej i vardagen, typ uppsatsen, så har jag ägnat mig åt hjärndöd dataspelverksamhet. Monkey Island 4. Men jag blir bara arg på att jag inte kommer vidare och orka inte sitta och klura på hur det artificiella skinnet skall spännas över ett hål i marken så att det bildar en trampolin och jag kan hoppa in genom fönstret på andra våningen av banken. Så jag googlar fram alla lösningar istället.

Tänk om man kunde googla fram livets lösningar. Tänk om man kunde googla fram ett recept som tar bort all oro och all tveksamhet. Ett recept på lyckopiller eller nåt.

Julmarknad

Syster och jag styrde kosan mot julmarknadens julmarknad. På sommardäck kryssade vi mellan isfläckarna genom ett gnistrande vackert snölandskap och två timmar senare, invirade i stora halsdukar, handskar och mössor, var vi redo att inta alla marknadsstånd. Vi konstaterade ganska snabbt att det finns mycket krimskrams att köpa för ytterst dyra pengar, men trots att det just är krimskrams så får man en speciell julkänsla som inte går att vara utan. Vi granskade varenda liten tomte in i minsta detalj. Varje krimskramstomte. Vi gick tre varv i matboden och provsmakade näst intill allt. Man måste ju veta vad det är man kanske eventuellt ska köpa - om det är gott. Det blev en hel del kassar att släpa på efter ett tag, och innan jag är hemma i lägenheten igen är det inte slutsläpat på ett bra tag. En korv (jag som aldrig köper korv köpte en salami med päronkonjaksmak - det låter åtminstone väldigt sofistikerat), en burk hjortronsylt, en burk honung med fläder- och champangesmak, en flaska enbärsdricka och en flaska hjortrondricka, mariannelundskonfekt (helt klart sveriges bästa karamellkokeri), och en kermaiktomte (jag är inte mycket för det traditionella julpyntet och vill gärna ha lite mer speciellt pynt och denna tomten var grön, inte röd och så syntes inga läskiga tomteögon på den).

På vägen hem stannade vi till vid systers favoritbutik, en liten gårdsbutik utmed vägen. Hade jag bara haft en lite större lägenhet så hade jag gärna köpt på mig både det ena och det andra. Jag nöjde mig med en liten krona i plåtband och ett litet fat. Vi gjorde ytterligare ett stopp för att bryta lite mot lagen. Och jag tror vi lyckades göra det hyffsat diskret åtminstone.

SJ goes wild

Nu sitter jag på ett tåg igen. Och det snöar ute för första gången iår. Det ska storma också är det ju tänkt. Jag brukar vara hyffsat duktig på att pricka in det där med tåg och en storm. Been there, done that, med livet som insats och med lite tur från de högre makterna. När tågbanan är tvåspårig tar man, i alla fall jag, för givet att ena spåret leder åt ena hållet, medan det andra spåret leder åt andra hållet. Men vi hade nyss ett chickenrace med pendeltåget till Alingsås. SJ goes wild.

Jenny Owen Youngs - Hot in here

Jag har löst konflikten mellan mina två jag. Jag sätter mig ner i mitt hörn av världen och låter den snurra på för egen maskin nu, för att kämpa för det jag tror på någon annan gång. Kompromiss. Whatever. Min ork är slut.

Blåmärken

Jag hörde ett kvidande litet hjälp inuti mig. Jag har slagit mig riktigt ordentligt. Jag är gul och blå och minsta lilla rörelse gör ont. Mina ben är tunga och det är svårt att gå. Mitt hjärta släpar efter och huvudet nickar precis som om min nacke inte är stark nog att hålla det uppe. Men så blundar jag och drar efter ett djupt andetag; okej Åsa, du är inget dumhuvud, du klarar det här. Du löser ju alla andra problem, så varför skulle du misslyckas nu för? Mina två jag har en slags konflikt. Ena delen av mig är redo att sätta sig i ett mörkt hörn och bara sitta där, tjura och låta resten av världen snurra på utan att jag är en del av den, medan andra delen av mig tänker kämpa för det som jag tror på. Vad tror jag på då? Vad sjuttsiken tror jag på?

Jag tror det är dags att ta fram tapperhetsboken igen.

Om allt och ingenting

Jag hade tänkt att dra ännu en tåganekdot, för tåg är något som jag är bra på och på tåg upplever man knasiga saker. Men istället för tåg så tänker jag ägna den här texten åt "ingenting". Japp, det är i detta tillståndet jag befinner mig just nu. När jag vaknade upp idag så vaknade jag upp till en dag där jag absolut inte har någonting att göra. Och det kan ju vara skönt att ha en ledig dag emellanåt, men grejen är den att jag inte har någonting att vara ledig från, och helt plötsligt blir den lediga dagen bara plågsamt lång och intetsägande. Jag ska egentligen skriva c-uppsats nu. Men jag har ingen konkret problemformulering och jag har ingen aning om i vilken ände jag ska börja skriva. Min kreativitet står stilla och dagen då jag gör ingenting är bara jobbig - och klockan är bara tio över tio. Den här ingenting-tiden skall fördrivas fram till mitten av januari. Helst skall det åstadkommas en uppsats på denna tiden också. Vi får väl se hur det går. Kanske har jag bara vaknat upp och gått ur sängen på fel sida, för opepp var ordet.

Jag skulle kunna ställa mig och baka sju sorters kakor, gå ut på stan och inhandla alla julklappar, städa vindsförrådet eller sortera mina recept. Jag skulle också kunna ställa mig och måla om mina köksluckor från smurfblå till grå och jag skulle kunna konvertera till någon spännande religion. Men jag gör det någon annan gång istället.

Det här med tåg

Fenomenet SJ upphör aldrig att förvåna mig. Det verkar vara vardagsmat att liksom "tappa bort" tåg. Hur sjutton kan man tappa bort ett tåg? Det är ju inte direkt som när man tappar bort en strumpa när man tvättar. Sist jag åkte, hade de i alla fall tappat bort en vagn, vilket resulterade i att cirka femtio pers stod i gångarna i flera timmar. Tills en ersättningsbuss plockade upp oss olyckligt platslösa lottade. Och det var ju bra. Till slut är det bara jag, en äldre dam och den skojfriske busschauffören kvar på bussen och vi beger oss mot vår slutdestination. På något vänster händer det sig då att busschauffören tappar lokaliseringen och vi konstaterar snart att vi åkt vilse. SJ:s ersättningsbuss har åkt vilse. Suckande sätter jag mig i sätena längst fram och käkar en banan samtidigt som vi alla tre hjälps åt att hålla utkik efter avfartsskyltar. Tolv mil kvar. Busschaufförens mage börjar kurra ljudligt. Tanten vill bli min bästa vän och själv sitter jag och småskrattar åt situationen. Vi blir lite försenade om man säger så.

På vägen tillbaka dagen därpå hade de också tappat bort en vagn. Vagn tre, som de sålt platsbiljetter till var spårlöst borta. Därav uppstod bråk om platserna och några hårda ordväxlingar ägde rum. Jag hade min plats säkrad och gottade till det lite extra, njöt av att ingen kunde säga åt mig att flytta på mig.

Nu ska jag printa ut ett klagomål och frankera ett brev adresserat till SJ och säga till dem vänligt men bestämt att ge mig mina kronor tillbaka.

En trollhasseljul

I tisdags var det +8 grader ute, men det luktade ändå snö i luften. Och i samma veva som oktober blev november slog julhysterin till i mitt huvud. Ja, jag vet... det är absolut alldeles för tidigt men jag kan inte hjälpa det. Jag vaknade av att jag nynnade på Rudolf med röda mulen. Jag vill ha en julgran iår. Men så kom jag till den insikten att en gran behöver lika mycket kärlek som en katt. Och eftersom jag insett att jag inte kan ha en katt kan jag förmodligen inte ha en gran heller. Men jag måste ju ändå hänga upp min julpyntsamling någonstans och då föreslog min inredningstokiga storasyster att jag skulle köpa trollhasselgrenar och hänga i fönstret. Därför har jag varit ute på trollhasselgrensjakt. Jag hittade först en bunt väldigt späda och alldeles odugliga grenar för att sedan hitta den mest gigantiska man någonsin kan tänka sig men till slut hittade jag två mindre grenar (som såg för små ut när jag köpte dem, men visade sig passa som handen i handsken när jag kom hem). Det är en sak att inhandla min substitut-gran, men jag antar att det inte är tillåtet att hänga upp grenarna i fönstret än på ett tag. Och när jag ändå var i jul-taget köpte jag mig Amelias jultidning.