Saker man inte gärna talar högt om

Ibland lyckas man spendera sina veckodagar precis såsom de bör. Och för en gång skull har jag lyckats med en "mitt-i-prick-söndag" med allt vad det goda livet kan innehålla (lång sovmorgon, finpizza från kvarterskrogen, en film - eller varför inte tre, och godis). Bara ett litet uns av ångest från gårdagens festligheter gjorde sig påmind.

Att vara kort är många gånger smidigt, det är enkelt att smita före i köer och att gömma sig för personer som man inte vill bli sedd av. Det är dock mindre smidigt när man VILL bli sedd av någon och själv kunna spana ut över stora folkhav i jakten på den person eller det ting man söker. Det bästa är förstås att inte tappa bort sig över huvudtaget vilket innebär att man ska grabba tag i närmsta bekanta hand eller klädesplagg och hålla sig kvar. Ibland blir det bara lite fel. Som igår.

För er som varit på Sticky Fingers, vet att det kan upplevas något trångt och den känslan infann sig i min späda lilla kropp igår. Så när det var dags att gå uppåt trappan till nästa våning sträcker jag ut handen i hopp om att inte tappa bort mig. Jag vänder mig inte om förrän vi kommit upp för trappan och märker att min hand håller i en helt främmande hand och att Oskar har förvandlats till en hårig gammal man som ser helt överlycklig ut. Jag hinner inte tänka så mycket innan jag med lite avsmak vrider loss handen, får ett förskräckt ansiktsuttryck och springer därifrån och letar förtvivlad upp mina vänner igen.

Det är ett misstag som INTE ska upprepas.