Snart är vi levande marionettdockor igen

Påsken 2008 består av fem minusgrader, strålande sol och ett lager med iskalla snökristaller som gnistrar mellan påskliljeknoppar och snödroppar. Förra året omrking påsktider cyklade jag och mina favoritflickor längsmed kanalerna i Amsterdam i korta kjolar, ballerinaskor och pilotsolbrillor. Vi köpte tulpaner och realiserade påskägg i alla regnbågens färger, lapade i oss solsken på en brygga hela dagarna och pratade med svanarna. Bekymmersfritt och välförtjänt.

Väl tillbaka i England några veckor senare var det full sommar och det kändes precis som skolavslutningarna när man var liten. Människorna log igen - det var säkerligen tio månader sedan sist. Jag blir faschinerad av tanken att den lilla staden där vi bodde liksom blåstes till liv genom en magisk andedräkt och allt det gråa, alla glåmiga och färglösa människor fick liv. Likt marionettdockor lyfte de sina tomma blickar från den trasiga asfalten, rörde sina armar och ben i takt med lövens rörelse i vinden och staden blev i en handvändning vacker och pittoresk. Precis som i min fantasi, som på min biograf inuti mitt huvud dekorerad med magnoliablommor och grönska från ädla lövträd.

Snart kommer trådarna att sättas i rörelse även här, trots de stundande minusgraderna och snålblåsande nordanvindar. Snart är vi alla marionettdockor som rör sig i takt med de japanska körsbärsträden på Järntorget, som spelar kubb i Azaleadalen och äter falafel utmed kanalen (trots prishöjningen från 25 till 30 kronor...). Snart.

Mycket snart. Och kanske jag kan bli lycklig denna våren.