Åsa och den röda monsterbilen

På två veckor har jag åkt tåg omkring 200 mil. Och då har jag ändå tagit i, i underkant. Som alla säkerligen vet så har jag någon slags förkärlek till tåg. Kanske har det med min miljömedvetna livsstil (!?) att göra, eller så beror det helt enkelt på att jag inte har något alternativ till mitt tågåkande. Som idag när jag fick frågan, som snarare var en förvånad kommentar:
- Men du har väl nån kille där i Göteborg med bil?!
Nej, jag har ju inte det. Och jag är inte ens i närheten av att äga en bil själv heller (vilket i och för sig inte skulle vara det optimala för varken miljön eller för mig eftersom jag ändå inte vågar köra i stan). Jag blev erbjuden att köpa min svågers flakbil för någon månad sedan. Den saknar stötdämpare och ser ut som en monstertruck (älskad av min systerson på 4 år och hatad av min syster på 33 år), men den är åtminstone röd. Men det var snarare en söt liten röd bil som jag hade tänkt mig som första bil. När jag berättade detta för en vän säger hon:
- Jag kan se dig framför mig när du sitter i din röda monstertruck och få en helt galen blick och hysteriskt skratta. Åsa, jag tror det skulle krypa fram en okänd sida hos dig.
Nej, det vill jag inte utsätta mina medmänniskor för. Jag får snällt fortsätta åka kollektivt och med hundögon be mina vänner med tillgång till bil hjälpa mig när nöden så kräver. Tur att jag har snälla vänner.