Den oinbujdne

För någon annan var det säkerligen som vilken torsdag som helst igår, men för mig var det en ovanligt produktiv sådan och jag kunde kryssa av flertalet punkter på "måste-göras-nu-snart-genast-innan-det-blir-för-sent-listan". Och då menar jag saker som släpat efter sisådär ett helt år. Hur som helst så var jag löjligt nöjd med min egen dagsinsats och var på väldigt gott humör medan jag snodde ihop en kladdkaka i köket då det knackade på dörren. Genom kikhålet ser jag en man i sina bästa år, förmodligen en granne som vill något, tänkte jag och öppnade dörren.

- Hej, är du nuinflyttad?
- Nej.
- Inte? Nähä, okej... ja jag kommer från radiotjänst och ser här att inte du har betalat tv-lincens.

Doh! Pucko-Åsa som öppnat dörren i god tro att jag kunde hjälpa en granne. Sedan när började tv-licenssnubbar låta bli att ha ytterkläder på sig och knacka istället för att plinga på dörren? Det är typiskt grannbeteende för mig. Där och då hade jag god lust att säga lite snabbt nejtack, jag har ingen tv! och dra igen dörren ännu snabbare. Istället lutar han sig lite åt sidan, kikar in på min nya fina skinande tv. Jag ser hur den glimmar som guld i hans ögon och så säger han:

- Är den där ny eller?
- Ja.
- Okej, men om du bara kan skriva under här så vore det bra.

(Licenssnubben tittar på mig som om jag ljuger honom rakt upp i ansiktet. Men det är ju faktiskt sant. Jag har ju inte ljugit någon gång under samtalet. Nej, jag är inte nyinflyttad och ja, tv:n är ny... vare sig han väljer att tro på det eller inte.)

Så jag har inget val. Jag har gått rakt in i fällan. Jag skriver på lappen (svär lite inombords) och tänker jaja, jag hade väl ändå tänkt bli laglig nångång...

Inne i soffan sitter Oskar och tittar förskräckt på mig och säger sedan medlidsamt
- Mitt hjärta går i kras. Jag lider med dig!